Emily in Paris

När det inte går att resa på riktigt tar Emily in Paris med oss till den franska huvudstaden. Serien är skapad av den gamle klassiska serieskaparen Darren Starr och låter oss följa amerikanska Emily som får jobb på den franska pr-firman Savoir. Hon kan inte ett ord franska, men har ett mycket gott självförtroende. Sylvie, som är chef för firman, är inte direkt imponerad. Emily lyckas ändå skapa sig ett liv i Paris. Hon umgås med sin granne Gabriel och hans flickvän Camille och hon finner en riktig vän i Mindy, som flytt familjen och hemlandet Kina för att kunna skapa sig ett eget liv.

Det gäller att se Emily in Paris för var den är, en underhållande serie som till stor del bygger på stereotyper och fördomar, men får oss att lämna den grå vardagen för en stund. Jag kan inte låta bli att charmas av Emilys ganska naiva syn på världen och jag tycker om hennes två, väldigt stereotypa, kollegor Luc och Julien som hade kunnat platsa i en film av Richard Curtis. Den stora behållningen med serien är karaktärerna och inte minst miljön. Paris är fantastiskt och det var alldeles för länge sedan jag var där. Serien har fått kritik för att den skildrar staden på ett idealiserat och klichéartat sätt, men är det inte just så det ska vara i en serie som har som största syfte att underhålla?

Emily in Paris är en underhållande serie och det var precis vad jag behövde denna mörka och trista höst när vi inte kan göra så mycket mer än att stanna hemma. Det finns massor att kritisera, men jag tänker faktiskt inte göra det. Jag finner det dock lite lustigt att serien både fått kritik för att fransmännen utmålas som allt för arroganta och lata och inte otrevliga nog. Oavsett är det här ingen dokumentär, utan en lättsam och riktigt charmig serie om en ung kvinna som kör på oavsett vad andra tycker om henne. Gott så.