Samtycket av Vanessa Springora

Jag borde inte läst Samtycket av Vanessa Springora, men är ändå glad att jag gjorde det. Detta trots att läsningen gjorde mig förbannad och besviken. Förbannad på män som utnyttjar kvinnor så unga att de är barn och besviken på dem som blundar för det eller till och med ursäktar och accepterar det. Det manliga geniet måste få leva sitt gränslösa liv för att kunna skapa stor litteratur. Även om det börjar vända något är det i vår samtid ännu naturligt att låta de manliga genierna göra lite som de vill. Jean-Claude Arnault fick sitt straff, men hans vänner hade svårt att se vad som varit fel i hans beteende. Då ska man också komma ihåg att en av de närmsta var författaren Stig Larsson, som i sin självbiografi från 2017 visar en kvinnosyn som minst sagt är tveksam. Samtycket är inte bara en bok om en man som beter sig som ett svin, det är en bok om alla män som tillåts göra det.

När Vanessa Springora var tretton år träffade hon den framstående författaren Gabriel Matzneff, då i femtioårsåldern. I boken kallas de V och G. Av de inledande kapitlen förstår vi att V haft en barndom som påverkats mycket av föräldrarnas olyckliga och destruktiva äktenskap och att det inte blev bättre när mamman tog sin dotter och flyttade från fadern. Någonstans finns en längtan hos V att bli älskad och den utnyttjar G. Hennes mamma får snart reda på deras förhållande och protesterar först, men senare blir G en flitig middagsgäst hos mor och dotter. Därmed ger modern sitt samtycke och förhållandet kan fortsätta.

I Babel från 4/10 intervjuas Vanessa Pringora om sin bok och förhållandet med Matzneff. Springora berättar om sin önskan att bli älskad och att hon blandade samman kärleken från en äldre man med den från en fadersgestalt. En klassisk förklaring till varför allt för unga kvinnor dras till allt för gamla män, men förklarar ändå inte varför männen faktiskt inleder förhållanden med barn. Det går att hävda att dessa barn gav sitt samtycke och Springora är noga med att påpeka att hon inte blivit våldtagen eller utsatt för sexuellt våld. Däremot förlorade hon sin oskuld allt för tidigt. Hon var förälskad och eftersom hon gav sitt samtycke kände hon sig i många år skyldig och kunde därför varken se sig själv som offer eller anmäla sin förövare. I sin bok vill hon visa att ett barns samtycke inte borde räknas, då det är för stor skillnad mellan en vuxens och en tonårings psyke. Maktbalansen blir ojämn och det gör att den vuxne utnyttjar barnet trots att samtycke funnits.

Springoras bok har skakat om den franska kulturvärlden, men efter att ha läst boken har jag svårt att förstå att någon kan vara överraskad. Matzneff skrev om sex med minderåriga även i självbiografiska böcker och dolde inte på något sätt sin fäbless för såväl pojkar som flickor som ännu inte nått den ålder som krävs för att ett sexuellt förhållande ska vara lagligt. I Babel visas ett klipp från kulturprogrammet Apostrophes från 1990 där Matzneff är helt öppen med sina sexuella preferenser och verkar komma undan med det. De andra deltagarna skrattar lite generat, men det är bara en gäst, kanadensiska Denise Bombardier som ifrågasätter rimligheten i det Matzneff skriver och berättar om. Hennes protester sågs som löjliga och Springora berättar att Bombardier därefter blev utfrusen i Paris litterära kretsar. Normen var alltså att skydda det manliga geniets framfart. Ingen borde vara chockad av att få veta det som alla redan vetat och dessutom accepterat. I Springoras bok låter hon G försvara sitt beteende med att han, likt idealen i det antika Grekland, fungerar som en lärare i sexualkonst och det borde vara inte bara accepterat, utan till och med uppmuntras. Jag tror inte att han är ensam om den synen.

Vanessa Springora skriver med en brutal ärlighet om förhållandet som hon lyckades lämna som 15-åring. Det är tydligt att hennes mål inte primärt är att krossa en enskild person, utan att berätta en historia om ett förhållande som sågs som kärlek, men som var något helt annat. Hon påpekar i Babel att det är märkligt att ingen polis intresserad sig för Matzneffs förehavanden, för även om litteraturen måste få innehålla hemska karaktärer är det i hans verk så tydligt att de är självbiografiska. Springora förekommer till exempel i flera av Matzneffs böcker och bland annat har han publicerat brev från och bilder på henne. Kopplingen mellan verk och person är onekligen intressant och frågan är om en författare ska kunna skriva om brott och sedan gå fri för att konsten ska få förbli fri. Lojaliteten borde ligga hos offren och inte författaren med makt som skildrar dem.

Samtycket är förutom att den är viktig också en mycket välskriven bok. Egentligen kan jag tycka att det är synd att Springora debuterar med just den här boken, då alla kommer att diskutera innehållet och få lyfta fram den skickliga hantverket. Jag hoppas att det här inte är den enda bok vi kommer att få läsa av Vanessa Springora, då jag verkligen tycker om och drabbas av det jag läser. Med få ord berättar hon massor och trots att känslorna egentligen inte finns på sidorna flödar de över mig som läsare. Vanessa Springora säger att hon kommit över utnyttjandet genom att sätta ord på det och beklagar av Matzneff inte verkar kunna läka från de övergrepp han själv utsattes för som 13-åring. Det här är hennes bok, men hon hoppas också att andra som varit med om samma sak, men inte kunnat sätta ord på det, ska kunna läkas av hennes.