Där kräftorna sjunger är årets bok

Någonting måste jag helt klart ha missat när jag läste Där kräftorna sjunger av Delia Owens som efter röstningsrekord tilldelats priset Årets Bok 2020. Eftersom jag redan konstaterat att det inte var en bok för mig, tänkte jag istället försöka förstå varför så många älskar den (och kanske förklara varför jag inte köper vissa av dessa saker).

Där kräftorna sjunger är en annorlunda berättelse med en väldigt speciell huvudperson. Berättelser om barn som far illa och sedan överlever mot alla odds är populära. Jag hade dock svårt att köpa Kyas förmåga att överleva allt och dessutom bli så himla självständig och kunnig. För den som inte är lika cynisk (för det inser jag att jag kanske är) blir det säkert en vacker berättelse om att ta makten över sitt eget liv.

Miljön är fantastisk, det var beskrivningen av densamma som jag tyckte var behållningen av läsningen. Speciellt tyckte jag om att följa hur Kya skapar sina böcker. Sällan fastnar jag lika mycket för miljöbeskrivningar som jag gjorde i Där kräftorna sjunger. Dem har Delia Owens verkligen lyckats med. Att hon är zoolog märks också på beskrivningen av djurlivet.

Kärlekshistorierna verkar ha engagerat många. För mig blev det för mycket av det goda, men jag uppskattade det varaktiga förhållandet mer än det tillfälliga. Ändå har jag svårt att köpa att en kvinnas utveckling måste gå genom en man. Cynikern i mig igen, jag vet.

Spänningsmomentet är kanske det som flest stört sig på och även här är jag lite tvärtemot. Jag gillade rättegångsscenerna och fick lite Dödssynden-vibbar. Den största invändningen jag har mot boken är istället hur kärlek skildras och hur allt löser sig lite för lätt för den stackars misshandlade flickan som bor ute i ingenstans, men är helt kapabel när det gäller det mesta.

Hur som helst tycks jag vara ganska ensam om att inte älska Delia Owens debut och det här är ju läsarnas pris.

Tvåan Brevvännerna av Eli Åhman Owetz är absolut en söt historia, men jag har läst bättre feelgood i år. Istället är det trean Ödesmark av fjolårsvinnaren Stina Jackson som är min favorit bland böckerna som nådde topp 3. Det hade varit spännande att få veta i vilken ordning de andra titlarna placerade sig och speciellt vilken plats min favorit Skuggjägaren av Camilla Grebe fick.

 

2 reaktioner på ”Där kräftorna sjunger är årets bok”

  1. Jag älskade “Där kräftorna sjunger” när jag läste den men jag förstår absolut alla dina invändningar också. Och jag gillade också rättegångsscenerna, och visst fick man lite Dödssynden-vibbar (som jag f ö läste för mindre än ett år sen)!
    Min “vad är det alla tycker är så fantastiskt”-bok är faktiskt Ödesmark. Har läst Jacksons båda och jag stör mig så ofantligt mycket på att miljön hon skriver fram inte alls är Norrbotten/Västerbotten utan nåt slags amerikansk glesbygd med preppers och krigsveteraner. Allra värst var väl schablonerna i debuten i och för sig. Eftersom alldeles för få böcker och filmer utspelar sig i Norrland så får de få som finns representera Norrland och det ger en så skev bild – Stina Jackson och Jägarna-filmerna är liksom inte representativa bilder av hur Norrland ter sig. Sen kan hon skriva hur bra som helst men Norrlandsbilden ställer sig framför min läsning.
    Skuggjägaren var rysligt bra, ja! Men åh så mörk.

    1. Visst är det spännande vad som stör en och vad man köper som läsare. Jag kan hålla med om amerikaniseringen i Jacksons böcker, men har tyckt att de tillhör genren. Kanske för att även min Norrlands-bild är lite skev.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: