Dag: 26 september, 2020

Följ stafetten om Bokmässan

Tack till er som var med och bidrog med inlägg i dagens Bokmässestafett och till er som läst. Vi började dagen hos Bokhyllan i pepparkakshuset som skrev om att vara nybörjare på mässan och hur blyghet kan ställa till det. Även Bokdivisionen tillhör de som just påbörjat sin relation med Bokmässan och bara varit där en gång. Det här med att skapa en tillhörighet på Bokmässan skulle jag säga går gradvis.

Mitt första år som bokbloggare 2009 vågade jag inte prata med någon, men redan året efter började träffar anordnas och jag började lära känna en massa trevliga människor. Anna på och dagarna går … träffade jag till exempel då. I sitt stafettinlägg skriver Anna om alla möten under åren och jag minns med glädje flera av dem. Kanske speciellt bokcirkeln med Kim Thúy som var helt fantastisk. Hanna på Feministbiblioteket skrev just om hur hon blev en del av ett bloggkollektiv och visar med bild hur vi såg ut första gången vi träffades. Helena på Fiktiviteter påminner mig om saker jag gjort på Bokmässan, trots att jag egentligen inte vågar det, som den intervju vi gjorde tillsammans av Xiaolu Guo. Läskigt på så många plan.

Ett eget läsrum omfamnar den digitala Bokmässan och skriver om hur den kan göras riktigt bra. Hon tipsar om bra seminarier, men konstaterar att det där med bokköp är lite svårare. Jag var faktiskt på Akademibokhandeln i torsdags och där var det lite extra mässrea, men det går inte riktigt att matcha utbudet på Bokmässan som rör sig utanför den kommersiella begränsningen. Bokbesatt skriver om det bästa med Bokmässan, men försöker också se fördelar med årets digitala variant och ja, de finns. Ann-Sofie på Breakfast Bookclub skriver till exempel om det faktum att programmet är riktigt bra och att det är lätt att se precis de seminarier man vill och att lämna mitt i om det inte känns bra.

“Att gå på Bokmässan är lite som att komma hem” skriver Lexie på Tusen sidor och så är det verkligen. Hon beskriver fint hur det känns som att dela en speciell gemenskap med alla som är där. Jag saknar också myllret, människorna, böckerna, mötena, seminarier och mycket annat. Det skriver jag om i mitt inlägg som du hittar här.

Agnes bokblogg bjuder på ett fint inlägg med minnen från fyra mässor och minnen kan ju ingen ta ifrån oss. Det är både sorgligt och fint att faktiskt tänka på åren som varit. Att nästa år ska bli den bästa är det många som skrivit om både i stafetten och på sociala medier under dagen. Det ÄR tråkigt utan en Bokmässa i Göteborg och jag hoppas att vi snart kan få återgå till det mer normala. Ulrica på Västmanländskans bokblogg skriver om hur hon saknar kramarna och det gör jag också. Inte bara på Bokmässan, utan alltid.  

Här finns en lista med länkar till alla inlägg

Bokhyllan i pepparkakshuset
och dagarna går …
Ett eget läsrum
Bokdivisionen
Tusen sidor
Västmanländskans bokblogg
Feministbiblioteket
Fiktiviteter
Bokbesatt
enligt O
Agnes bokblogg
Breakfast Bookclub

Bonnie-Sue Hitchcock är en vinnare från Bokmässan 2019

 

Jag har ganska nyss kommit i kontakt med och blivit medlem i IBBY-Sverige, men redan förra året var jag med när de delade ut Peter Pan-priset. Det här inlägget är från Bokmässan 2019.


Peter Pan-priset är ett svenskt barnbokspris som delas ut till en författare vars bok har översatts till svenska. Det instiftades 2000 av IBBY-Sverige och Bok- och biblioteksmässan och ges till en mindre känd författare från ett geografiskt område som vi inte läst så mycket om i Sverige

En del av priset är att författaren bjuds in till Bokmässan, där priset också delas ut. Årets pristagare är Bonnie-Sue Hitchcock som skrivit boken Doften av ett hem, översatt till svenska av Helena Hansson, utgiven av Gilla Böcker. Jag var med under prisutdelningen och lyssnade sedan på Bonnie-Sue Hitchcock i samtal med Ann-Helén Laestadius som bland annat handlade om den miljö där deras böcker utspelar sig. Samtalet modererades av en mycket påläst Mats Wänblad, som inledde med ett bildspel från Fairbanks och Soppero, som är författarnas platser och på ytan ganska lika.

Doften av ett hem utspelar sig i Alaska på 70-talet och miljön är otroligt viktig, så viktig att staden Fairbanks nästan blir som en egen karaktär. Alaska som en del av USA är också central, då Ruths, en av huvudpersonernas, pappa dör i en flygolycka då han  är i väg till ett möte som handlar om huruvida Alaska ska bli en delstat eller inte. Flygolyckan formar hela livet för de delar av familjen som är kvar och Ruth och hennes syster växer upp hos sin mormor.

Bonnie-Sue Hitchcock har levt hela sitt liv i Alaska, men tillhör “the non-natives” och berättar att det finns väldigt många olika folkgrupper, ungefär 250 stammar, som är “native” i betydelsen ursprungsbefolkning. Begreppen har förändrats och när Hitchcock växte upp sågs hon som native eftersom hon föddes i Alaska och växte upp där. Nu är hon visserligen från Alaska, men hon tillhör inte ursprungsbefolkningen och är alltså inte native. Tankar kring identitet och tillhörighet är centrala i Doften av ett hem. En av huvudpersonerna, Dora, tillhör ursprungsbefolkningen och har inledningsvis en mycket lägre status. Under seminariet diskuteras frågan om huruvida vem som helst har rätt att skildra situationen för ursprungsbefolkningar, eller om det krävs att man tillhör det folkslag man beskriver. De landar i att en författare måste ha friheten att skriva om andra människor än sin egen grupp, men att det måste göras med respekt. Det tycker jag att Bonnie-Sue Hitchcock har lyckats med.

Dora är Hitchcocks favorit av de fyra huvudkaraktärerna. I boken flyttar hon in hos en annan familj och vi får egentlige veta ganska lite om vad hon varit med om, även om vi anar att det är något hemskt. Hitchcock pratade mycket om vikten av att de övergrepp som aldrig talas om, måste lyftas fram i ljuset. “Issues are real, but the characters are fictional”, säger Hitchcock om sin bok, men det kommer fram att det inte riktigt stämmer. Flera av karaktärerna är baserade på släktingar till Hitchcock. En scen där Ruth dansar och får höra att hon är söt och verkar hålla med leder till att hennes farmor klipper av hennes hår. Att skryta och förhäva sig själv var inget accepterat beteende. Exakt detsamma gjorde Hitchcocks mamma med hennes storasyster, för att hon inte skulle tro att hon var speciell.

Dansen är också viktig för karaktären Alyce, som älskar att dansa, men förväntas fiska med sin pappa hela sommaren och därför riskerar att missa intagningsprovet till den dansskola hon vill gå på. Något de fyra karaktärerna har gemensamt är hur lite de kan styra över sina liv och hur begränsade de är av sin familj och de traditioner och krav som kommer från dem. Den fjärde huvudpersonen Hank rymmer hemifrån tillsammans med sina två bröder, för att komma ifrån sin destruktiva mor. I Doften av ett hem turas de fyra ungdomar om att berätta historien om sina liv och de få drömmar de tillåter sig att ha. Det är välskrivet och framför allt intressant, då jag själv visste i princip ingenting om Alaska och livet där på 70-talet.

FOTO: James Poulson/Daily Sitka Sentinel


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 2019-10-05

Om jag ändå vore på Bokmässan nu

Digitala seminarier i all ära, men jag saknar ändå en riktig, fysisk Bokmässa. Fyra dagar då jag träffar vänner och bekanta som jag visserligen hänger med ofta i sociala medier, men oftast bara träffar live just där. Fyra dagar då jag egentligen gör av med mer energi än jag har, när jag lägger allt för mycket pengar på dyr mat och böcker jag måste ha men kanske inte behöver. Fyra dagar då jag fyller på med såväl social samvaro som spännande samtal som ger kunskaper och nya perspektiv. Jag må svära över det alldeles för hektiska mässgolvet och de långa köerna, men nu saknar jag även det.

Mitt inlägg i dagens Bokmässestafett blir en hyllning till alla fantastiska människor jag lärt känna tack vare Bokmässan och de mötesplatser som funnits där. Under flera år hade bokbloggare ett rum på mässan, där olika bloggare ordnade trevliga mingel och samtal. Det var även en plats att landa på och inte minst förvara tunga bokpåsar. Jag var med i den första omgången 2011 och det var avgörande inte bara för mitt bloggande, utan faktiskt för mitt liv. Det låter dramatiskt, men faktum är att jag hade haft ett väldigt mycket tråkigare liv utan alla de människor jag lärt känna genom bokbloggarrummet på Bokmässan. Dessutom har jag fått träffa en rad författare och de år då Kulturkollo ansvarade för rummet var jag extra slut efter de fyra intensiva dagarna, men vi skapade också fantastiska evenemang som fick läsare och författare att mötas.

Om jag var på Bokmässan nu skulle jag troligen halvspringa mellan två seminarielokaler, kanske skulle jag inte hamna på det seminarium jag tänkt eftersom jag på vägen stötte på en trevlig bekant och ändrade planerna. Om det är något jag har lärt mig är det att planerna inför en mässa sällan har speciellt mycket att göra med hur mässan blir när den väl går av stapeln. Klart är dock att det i princip alltid blir bättre än jag kunnat drömma om.

Största fördelen med en digital mässa är att jag inte kommer att vara helt slutkörd på måndag, men jag hade gärna varit trött om jag bara hade fått hänga på Bokmässan. Nästa år kära vänner, nästa år!

Tills dess får jag väl sprida ut plastglas med ljummet vin i huset och låtsas att jag är på mingel. Kanske också köra halvkasst kaffe i pappmugg och samtidigt titta på något digitalt seminarium. Kanske ta en tur till min lokala bokhandel och handla lite och be någon i personalen agera signerande författare. Alternativt får jag ta maken till hjälp och använda olästa böcker ur hyllan.

Hur återskapar ni mässkänslan hemma?

 

(Fotot är från förra årets Bokmässa när jag, Lotta, Anna och Annette var på invigningsfrukost)

Att skriva för unga vuxna

Samtalet Att skriva för unga vuxna modereras av Karin Lemon som intervjuar Nioosha Shams och Melody Farshin, två författare vars böcker jag ännu inte läst, men verkligen vill läsa.

Melody Farshin har skrivit två böcker och de skapades utifrån en längtan hon själv hade att få känna sig representerad i böcker. Att leva i ett miljonprogramsområde och inte ha råd med sommarstugor, ridlektioner eller andra saker som är så vanliga i böcker för unga.

För Nioosha Shams kom berättelsen först, men det blev också en bok som hon hade önskat få läsa när hon växte upp. Ava som är huvudperson blir inbjuden till den värld Farshin beskriver med sommarstugor som “andra” bor i och där hon får lov att befinna sig som gäst.

De läser inledningarna på sina böcker och jag måste säga att jag spontant blir sugen på att läsa. Farshin skriver om ett tvillingpar som har olika kön och verkligen lever helt olika liv, trots att de faktiskt kommer från samma familj. Båda rösterna ska vara lika viktiga, säger Farshin och Aicha skulle vara mer än “bara” en flickvän. Ali och Aicha är lika gamla och borde leva ganska lika liv, men så är det inte alls.

Nioosha Shams valde att inte skriva en bok om en lesbisk huvudperson som kommer ut och får problem med sin familj. Istället har Ava varit ute hur länge som helst och hennes föräldrar har inget problem med det. Så var det för Nioosha själv och den bilden ville hon förmedla eftersom det redan finns så många andra böcker om hemska, muslimska föräldrar.

Samtalet kom att handla om att skriva och hur det är att skriva en bok. Melody Farshin berättar om hur hon försöker planera sitt skrivande, men sällan lyckas tvinga ur sig text bara för att hon har skrivtid, utan att flera kapitel istället kan dyka upp mitt i natten. Hon valde att inte berätta för någon annan att hon skrev och vågade inte tro på att det verkligen skulle bli en bok förrän den var klar för publicering.

Hur blir man läst av ungdomar, undrar Karin Lemon och ber om tips för lärare som behöver boktips och vill jobba annorlunda med böcker. Bäst är att få tips av eleverna, menar Farshin och berättar att högläsning av hennes böcker har varit svårt för lärarna, då det är elevernas språk som används. Viktigt är också, som Farshin påpekar, att det måste finnas ett intresse från lärare att faktiskt utvecklas.

Nioosha Shams berättar om hur hon bytte skola flera gånger, men ändå stötte på samma böcker med ganska så kass representation. Tipsen från henne är att göra lite annorlunda övningar utifrån läsningen och att bjuda in författaren.

Jag har inte läst ut en bok på mer än två veckor. Knappt läst alls. Nu fick jag läslust och det är jag tacksam över.

Mästerlig kamp mot fördomar från Bokmässan 2015

Lilian Thuram var för mig mest känd som fotbollsspelare, men på Bokmässan 2015 lärde jag mig att han var mycket mer än så. Det här är en text som jag tidigare publicerat på Kulturkollo.


Att jag skulle se Lilan Thuram under Bokmässan var självklart. Att jag dessutom skulle få hälsa på honom (tack Johanna) var inte lika väntat. Inte heller att jag skulle bli så drabbad av ett seminarium. Förutom Lilian Thuram deltog Soraya Post och Staffan Tapper i seminariet Mästerlig kamp mot fördomar, modererat av Lovisa Fhager Havelin. Seminariet inleddes med en kort film om boken Inte en främling, som getts ut av Teskedsorden i samarbete med Norstedts, som fick både mig, Johanna och många fler att gråta en skvätt. Ribban var lagd och det smärtsamma med rasism och annat utanförskap löpte som en röd tråd genom samtalet.

Lilian Thuram var en del av det franska fotbollslag som vann VM 1998 och EM 2000, ett lag som var viktigt för att det bestod av spelare med olika bakgrund. Just vikten av representation av människor som är som du var något Thuram tryckte på flera gånger. I boken Mina svarta stjärnor skriver han om de som historien sällan lyfter fram, de som liknar honom och som kan bli förebilder för barn. Själv hade han inga förebilder som liten som liknade honom. Svarta var inte förebilder. I den strukturella rasismen var de inte en del av ett vi, utan en underlägsen grupp som var dom. Förebilder kan finnas även i vardagen och det är riktigt viktigt att föräldrar lär sina barn att allt är möjligt, men när man tillhör en grupp som av många anses underlägsen är det extra viktigt med förebilder som fått ta plats i samhället. I skolan nämndes svarta endast som slavar, inte som några som kunde åstadkomma saker. Detta, menar Thuram, skapar en kollektiv uppfattning i världen om att svarta är underlägsna och att förändra denna föreställning är svårt. Då krävs representation på riktigt. Han säger att det som definierar oss kan vara en tradition som begränsar. Det gäller ojämlikhet på flera plan, även den mellan män och kvinnor. Att vidga våra kunskaper är viktigt, istället för att som nu fastna i traditioner. Nu arbetar Thuram för att göra just det och arbetar därför mot fördomar kring etnicitet och ursprung i skolan genom sin stiftelse Fondation Lilian Thuram – Éducation contre le racisme .

Soraya Post sitter nu i EU-parlamentet för Feministiskt Initiativ, men även hon växte upp utan förebilder. Även om de kanske egentligen fanns, var det ingen som erkände sin romska bakgrund om en sådan fanns. Post menar dock att alla människor kan vara en förebild och trycker på hur viktigt det är att representanter för olika grupper finns på alla platser i samhället. Hon berättar själv om hur viktigt det var för henne att få en modersmålslärare. Hur stolta hon och de andra romska eleverna var över att det fanns några av “deras sort” i skolan.

Staffan Tapper arbetar med Malmö FF:s projekt Fotboll mot rasism och han inledde med att berätta om hur det var att flytta hem från Italien som liten och inte förstå hur man lekte på svenska. Att prata italienska på gården var inte direkt fruktbart. Nu arbetar han i Malmö, där hundratals unga är på flykt och anländer till staden varje dag. De som kommer hit måste bli en del av ett sammanhang, men Tapper förordar inte separata projekt med endast ensamkommande. Mötet är viktigt liksom de enkla, viktiga förebilderna.

“Den svartes problem har varit bördan av de vitas fördomar”, säger Thuram och på samma sätt har fördomar mot andra grupper i samhället, som romer skapats av den vita majoriteten. Hans påstående att rasism är en ekonomisk konstruktion är intressant. En hierarki utifrån hudfärg säkerställer de vitas överlägsenhet och ger dem (oss) därmed möjligheten att exploatera de som är mindre värda. På samma sätt skapar män kvinnors underlägsenhet för att kunna kontrollera dem. Uppdelningen i vi och dom är en konstruktion med syftet att exploatera andra. De som är rika och har makt är de som har ansvar för den samhällsstruktur som finns. Problemet är inte att vara svart, utan problemet är istället den konstruerade underlägsenheten, fortsätter han och får mig att önska att svenska diskussioner kring rasism kunde vara i alla fall i närheten av den här ärligheten.

Fhager Havelin frågar om känslorna rädsla och skam och Thuram menar att även rädsla är en konstruktion. Barn är smarta, säger han, de har ännu inte lärt sig att det är skillnad mellan människor och är därför inte rädda. Det är vi vuxna som lär dem att dela in världen i vi och dom och därmed skapa fiender som skapar rädslor. Hur många samhällen byggs inte på en gemensam rädsla? Det naturliga är att hjälpa människor i sin närhet som är i behov av hjälp. Barn ser människors behov av trygghet som en naturlig sak, medan det är vi vuxna som försöker lära dem att människor som nu flyr till Europa är hotfulla. Hur kan det finnas människor som går emot det naturliga?, undrar Thuram, som menar att det är viktigt att trycka på det faktum att det naturliga är att vara solidarisk.

Post bygger vidare på Thurams tankar och talar om den maktordning som finns i samhället. Europa är en xenofobisk kontinent, säger hon och menar att vi aldrig gått till botten med rasismen som definitivt inte är något nytt fenomen. Det hon önskar är att de grupper som definieras som ett dom av majoriteten inte bara ska föra sin egen kamp, utan samarbeta i sin kamp för upprättelse. Antisemitism, antiziganism och alla andra anti-ismer är alla rasism. Att splittra de som är dom i små grupper är att söndra och härska. Tillsammans skulle kampen vara mer fruktbar.

Vi behöver arbeta långsiktigt för att grundläggande värderingar och mänskliga rättigheter ska bli självklara. Det räcker inte att de mänskliga rättigheterna skrevs ner 1948 om de bara finns i teorin. De mänskliga rättigheterna är för vita, kontrar Thuram. Post fortsätter att konstatera att vägen mot ett samhälle utan rasism är mycket lång. Exempelvis ser hon den stereotypa bilden av romer som en del av en avhumaniseringsprocess som är en förutsättning för att rasism ska legitimeras. Det är okej att bete sig illa mot den som är exkluderad, den som inte är lika mycket värd. Vad som också är märkligt är att det är de som är utsatta som ska hitta lösningar på sitt eget utanförskap. Romer ska lösa romers situation, kvinnor ta ansvar för jämlikhet mellan könen. Även Thuram håller med om att det är majoriteten som måste hitta lösningen. Om de istället är tysta accepterar de per definition de orättvisor som finns. Precis så tänker jag när det handlar om hur rasismen normaliseras mer och mer i vårt samhälle. Det är så otroligt viktigt att vi som fortfarande tillhör majoriteten verkligen tar vårt ansvar. I en demokrati ska majoriteten bestämma, säger Thuram, men när det handlar om t.ex. rasism är det den lilla, arga minoriteten som fått fritt spelrum. Rasister är inte korkade, säger han, de följer bara traditioner och det behövs utbildning för att förändra dem.

Tapper återgår till att tala om barnen och hur viktigt det är att låta dem fortsätta att veta att alla är lika mycket värda. Han menar också att det är viktigt att våga hjälpa även utanför sina komfortzoner, så att inte hjälper segregerar ytterliga. Att det fria skolvalet och placeringen av vissa skolor i homogena områden skapar problem. Vi måste blandas upp, säger Tapper. Thuram håller med och talar om hur grupperingar och sortering begränsar och att det räcker med en grupp — människor. Alla måste börja se sig själva och andra som människor, oavsett om de tillhör en liten eller stor grupp.

Vidare talar Tapper om rasismen inom fotbollen, något som Thuram fått känna på. Tapper säger att problemen blivit tydligare och att det hela tiden uppstår nya utmaningar, men att arbetet pågår och att föreningslivet är och ska vara en viktig del av samhället.

Avslutningsvis tar Thuram upp språkets roll i vår uppfattning om andra och om det som händer i världen. Vi kan inte bygga vårt samhälle på känslor, säger hand och ord som “flyktingkris” och börda skickar signaler som inte alls är bra. Post inflikar att hon ibland får frågan “vill ni romer blir integrerade” och hur arg, ledsen och provocerad den gör henne. Varför skulle romer vilja vara fattiga och utstötta? Fördomarna om romer är så djupt förankrade att även de som inte alls vill vara elaka slänger ur sig kränkande saker som “du ser inte alls ut som en sån” med anledning av Posts blonda hår, eller “du beter dig inte som en sån”.

I EU har Soraya Post varit med och startat en tvärpolitisk grupp mot rasism. Att samla olika partier kring en så viktig fråga och verkligen skapa en tydlig majoritet som arbetar för mänskliga rättigheter är något jag tror på väldigt mycket. Vi som inte står för de rasistiska åsikter som till exempel Sverigedemokraterna framför får inte låta dem stå oemotsagda.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo under Bokmässan 2015.

Kvinnor, makt och politik före och efter Irans revolution 1979

Idag är det Tema Jämställdhet på Globala Torget och jag fastnade för ett samtal, eller egentligen ett föredrag, om Kvinnor, makt och politik före och efter Irans revolution 1979, en revolution som jag det senaste året har försökt att sätta mig in i ordentligt. Det riktigt spännande är hur de olika grupperna kämpade för att förändra det Iranska samhället och hur olika resultatet blev för de dem.

Intressant innehåll, inte speciellt neutralt, men det gav en röst kring hur det var före revolutionen och hur det förändrades på kort och lång sikt. Tydligt är att livet i Iran var bra för vissa innan revolutionen, men att det skulle vara demokrati under shahens tid ser jag som en efterkonstruktion. Eller så missuppfattade jag vad föreläsaren Dr. Mrs. Mehrangiz Kar menade, för visst var Iran på väg mot demokrati tills president Mossadeq avsattes med hjälp av CIA 1953.

Att sociala medier finns numera gör att situationen ser väldigt annorlunda ut i Iran jämfört med hur det var för 40 år sedan. Blir det en ny revolution, säger Mehrangiz Kar, är det där det börjar. Kvinnor har ingen direkt politisk makt just nu i det iranska samhället, men de kan få en röst genom just sociala medier. Även i Iran används hashtaggen #metoo. Trots att ingenting har förändrats rent lagligt gällande t.ex. hedersmord har rösterna på sociala medier kunnat påverka och kommer förhoppningsvis att påverka ännu mer i framtiden.

Klart är att jag har väldigt mycket svårare att koncentrera mig framför datorn, men jag påmindes i alla fall om hur intressant det iranska samhället är och hur lite jag egentligen vet.

Välkommen till en Bokmässestafett

På Bokmässans lördag brukar golvet vara knökfullt, köerna till seminarierna långa och mötena många. I år är allt annorlunda, men vi försöker ändå skapa lite bokmässekänsla tillsammans. Under dagen kan ni följa en Bokmässestafett som skickas från blogg till blogg och inläggen kommer att på något sätt handla om i alla fall den här bokälskarens favorithelg.

Så här ser schemat ut. Välkomna att hoppa runt och inspireras!

9.30 Bokhyllan i pepparkakshuset

10.00 och dagarna går …

10.30 Ett eget läsrum

11.00 Bokdivisionen

11.30 Tusen sidor

12.00 Västmanländskans bokblogg

13.00 Feministbiblioteket

14.00 Fiktiviteter

15.00 Bokbesatt 

16.00 enligt O

17.00 Agnes Bokblogg  

18.00 Breakfast Book Club

 

Skulle du vilja hänga på och hylla Bokmässan med oss går det alldeles utmärkt att skriva ett eget inlägg i din blogg eller på sociala medier. Lämna gärna en kommentar i så fall eller använd hashtaggen #bokmässestafett2020

Nu kör vi!

 

 

Foto: Niklas Maupoix, från Bokmässan 2017

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: