Dag: 25 september, 2020

Lyrikens betydelse ska inte underskattas

Just nu läser jag en kurs på Göteborgs Universitet som vänder sig till yrkesverksamma lärare och handlar om poesi och film i undervisningen. En udda kombination kan tyckas, men gemensamt är kanske att det egentligen är kultur som lämpar sig väl i undervisningen, men som ändå sällan får plats där. Igår hade vi ett seminarium där vi bland annat diskuterade bland annat Förtätade filmögonblick: den rörliga bildens förmåga att beröra av Thomas Axelson (2014) där vi möter en rad personer som sett sina favoritfilmer hur många gånger som helst och ständigt återvänder till dem för att återskapa en känsla som de längtar efter just då. En slags kulturell snuttefilt. Dikter eller sånger för den delen, kan fungera på samma sätt.

Igår efter seminariet förde mitt twitterflöde mig till Åsa Beckmans artikel med titeln “Därför vänder vi oss till poesin när en människa har dött”, (DN 20-09-24). Där berättar Beckman om hur en ung man som mist sin mor kontaktade henne för att få tips på en passande dikt till moderns begravning. Jag tänker mig att det koncentrerade formatet kan hjälpa oss att föra fram de tankar vi så gärna vill sätta ord på. Dikter eller sånger som spelar roll och kanske påminner oss om personen vi förlorat. En dikt jag plockat fram flera gånger den senaste tiden är “Regnar gör det alltid” av Werner Aspenström, som är på samma gång sorglig och hoppfull och visar att tårar faktiskt kan vara något naturligt som inte behöver döljas. Jag kan fråga mig själv, “hur långt når gråtpelaren i dig?” och sedan konstatera att “till imorgon torkar dina fingervantar”.

Åsa Beckman skriver fint om hur läsningen av en kort text kan kännas:

Ja, jag tycker fortfarande att det är hisnande att några futtiga ord på en boksida kan börja samspela och skapa bilder, stämningar, episoder, ja berättelser som kan blir lika uttrycksfulla som en hel roman.

Och så är det ju det där med ensamheten. När jag läser en dikt går jag in i en sorts förhöjd uppmärksamhet. Allt annat liksom stannar upp, hejdar sig, väntar. Det är bara de där orden och jag. Bara vad just de skapar och väcker. Inget annat.

 

Upplevelsen av ord som går rakt in i hjärtat är något alldeles speciellt. På min begravning vill jag att någon läser “Gråt inte för att jag är död” av Barbro Lindgren. En dikt som ger hopp till de som lämnas kvar. Idag har vi minnesgudstjänst för min pappa som gick bort i maj. Då lyssnar vi på Bohemian Rhapsody, men jag kommer också att tänka på Lindgrens ord som säger att han finns kvar inom mig alltid.

En annan begravning och en annan fantastisk dikt är W H Audens fantastiska Funeral blues som John Hannah läser så vackert i Fyra bröllop och en begravning. Där används verkligen en annan persons ord för att sätta ord på en sorg som är omöjlig att hitta ord för.

 

 

Photo by Michele Orallo on Unsplash

 

David Copperfields äventyr och iakttagelser

Jag måste erkänna att jag inte har läst Charles Dickens David Copperfield och inte heller sett någon tidigare filmatisering. En brist i min kulturella bildning helt klart som nu har åtgärdats något, då jag sett Armando Iannucci nya filmatisering av boken som har premiär idag. Huvudrollen spelas av Dev Patel, som också fungerar som vår ciceron, guidandes oss genom sitt eget liv med början vid själva födelsen. Redan då dyker en fantastisk bifigur upp,  nämligen Davids faster Betsey Trotwood (spelad av  Tilda Swindon) som är helt säker på att barnet som föds ska vara en flicka. När så inte är fallet stormar hon iväg.

David Copperfield döps efter sin döda far och lever i skuggan av hans gravsten tillsammans med sin mamma och hushållerskan Peggotty. Att besöka hennes hem i en upp- och nervänd båt på stranden är som att kliva in i ett färggrant och udda paradis. Där träffar han Emily och Ham, adopterade barn till Peggotty och hennes man. När Emily och Ham berättar att de förlovat sig jublar alla och David utbrister att alla borde gifta sig. Åskan som följer får oss att förstå att han inte borde ha sagt så. Även hans mamma har förlovat sig, faktiskt även gift sig med Edward Murdstone och David har nu fått en styvfar. En gräslig sådan ska det visa sig som snart skickar iväg sin styvson till London och inte för att få utbildning som styvfadern påstår, utan för att arbeta. Jobbet tar sig och livet hos det minst sagt udda paret Micawber fungerar trots de ständiga skulderna hyfsat. David växer upp där, men överges när Mr Micawber inte längre kan undvika fogdarna. Ännu mer övergiven blir han när hans mor dör utan att han får veta.

Det är nu han lämnar London och beger sig till Betsey Trotwood som fortfarande är minst lika udda som vid hans födsel. Än mer udda är hennes kusin Mr Dick som bor hos henne. Han är ytterst förvirrad eftersom kung Charles I:s oroliga tankar har placerats i hans hjärna efter att Charles fått sitt huvud avhugget. Scenen där David visar honom sina lappar med tankar, liksom den där de låter lapparna med Charles I:s tankar flyga med hjälp av en drake, skildrar båda ett riktigt fint möte mellan två excentriska män. Från faster Trotwood tar sig unge herr Copperfield vidare till en internatskola som helt klart sett bättre dagar. Där träffar han ännu fler udda personer och några gamla bekanta återkommer.

Den största behållningen av David Copperfield är helt klart de underbara bikaraktärerna som verkligen lyfter filmen. Ingen ont om Dev Patel, han gör en fin rolltolkning, men det är de udda figurerna som gör berättelsen speciell. Jag tycker verkligen om den humoristiska tonen och det myller av människor som alla är en del av David Copperfields liv. Inte visste jag att Dickens kunde vara så rolig. Jag uppskattar också att Iannucci valt skådespelare efter talang och inte efter utseende eller ursprung, vilket ger en oväntad mix, men en välfungerande och bra sådan. Många stora namn märks i rollistan och bland de jag tycker bäst om finns Hugh Laurie som spelar den excentriske mr Dick och Bronagh Gallagher som jag inte sett i någon roll sedan The Commitments. Birollerna är många, men då berättelsen går som i cirklar återkommer de flesta av dem flera gånger. Morfydd Clark spelar till och med två roller, dels Davids mamma och hans kärlek Dora.

Klassisk litteratur är viktig och en bra filmatisering kan vara en genväg till böckernas värld. David Copperfields äventyr och iakttagelser är precis en sådan film och jag tror faktiskt att den kan passa hela familjen.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: