Strandläsning av Emily Henry

Sommaren får väl tyvärr sägas vara över, trots att solen lyser lite försiktigt här även nu. Vill du uppleva en gnutta sommar, sommarhus och inte minst stora känslor rekommenderar jag dig att läsa Strandläsning av Emily Henry. Jag hade väntat mig en trevlig och lättsam bok och det fick jag förvisso, men jag fick också väldigt mycket mer. Henry har skapat karaktärer att engagera sig i och jag läste boken i ett svep.

January Andrews har ärvt ett hus av sin pappa. Ett hus hon inte visste att han haft, där han bott med en kvinna hon inte känt till. Nu åker hon dit för att försöka förstå vad som egentligen hänt, kanske hitta ett sätt att förlåta sin pappa, men mest av allt för att skriva färdigt den där boken som verkligen inte skriver sig själv. Eländet med pappans svek är inte heller det enda hon behöver komma över. Hon har dessutom blivit singel och livet känns minst sagt eländigt.

Att skriva romantisk feelgood när livet känns hopplöst är verkligen inte enkelt. Förlaget ligger på och January hävdar hela tiden att skrivandet flyter på fint, men hon lyckas inte riktigt lura dem längre. Problemet är att hon inte har någon som helst idé om vad hon ska skriva om.

I huset bredvid bor en märklig och rätt otrevlig man. När January träffar honom inser hon att han är den hyllade romanförfattaren Augustus Everett, som skriver riktigt fina, creddiga böcker som genererar fina litteraturpriser. Det visar sig dock att inte heller han har någon som helst inspiration att skriva sin nästa bok och i en diskussion kring fin och ful litteratur (January skriver ful och Everett fin såklart) bestämmer de sig för en gemensam utmaning. De ska byta genre och det är Januarys tur att skriva något svårt och djupt, medan Everett ska skapa romance.

Underhållning med mycket svärta är vad Strandläsning bjuder på och jag tycker verkligen om Emily Henrys bok. Diskussionerna kring litteratur tillför charm och den “vanliga” jakten på den rätte blir något mer än det brukar bli i en den här typen av böcker. Romance och feelgood är inte bara yta, vilket January envist hävdar. I just det här fallet har hon rätt.