Dag: 8 september, 2020

Angie Cruz och Hilary Mantel inför Women’s Prize for Fiction 2020

Inför årets utdelning av Women’s Prize for Fiction imorgon bjuder Kate Mosse, en av prisets grundare, på tre samtal med de sex nominerade författarna. Igår skrev jag om samtalet med Maggie O’Farrell och Natalie Haynes, som jag lyckades se live och idag har jag i efterhand sett det samtal som sändes i söndags.

Jag har som sagt inte läst någon av de nominerade böckerna på årets korta lista till Women’s Prize for Fiction och faktiskt inte läst något alls av de två samtalande författarna, Angie Cruz och Hilary Mantal. Sändningen börjar med att Coral Peña läser ur Angie Cruz bok Dominicana om hur huvudpersonen rör sig i sitt nya hemland och hamnar mitt i en protest. Det här är en bok jag vill läsa om karaktärer och teman som är relevanta och viktiga. Cruz berättar om en gammal berättelse som hon hörde, trots att inte borde, om hur hennes morföräldrar arrangerade ett äktenskap mellan sin unga dotter och en äldre man för att få en chans även för dem till ett nytt liv i USA. En berättelse som sällan får ta plats om kvinnor som inte räknas. Nu vill Cruz berätta de dominikanska kvinnornas berättelser, för hennes mamma var inte ensam. Det började med ett instagramkonto som kompletterades med en bok. Den utspelar sig 1965, då medborgarrättsrörelsen är stark i USA och landet dessutom ockuperade Dominikanska republiken. En tid värd att skriva om alltså.

Ben Miles läser en bit ur Hilary Mantels senaste bok The Mirror and the Light, som är den tredje och avslutande delen i Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell. Jag har inte läst någon av dem och vet helt ärligt inte när jag ska få tid och ork att göra det. Kanske är det värt att lyssna till Ben Miles inläsning eller kanske ännu hellre se föreställningarna med just Miles i huvudrollen. Trots att jag inte vill läsa är jag sjukt imponerad av Hilary Mantels prestation och det är intressant att höra henne berätta om hur arbete såg ut. Eftersom hon inte fått priset för någon av de andra delarna är jag också tämligen säker på att hon är årets vinnare av Women’s Prize for Fiction.

Kate Mosse lyfter i det avslutande samtalet hur olika Dominicana och The Mirror and the Light är, men hur de ändå har något gemensamt, nämligen att de berättar om spännande, historiska världar och krävde en hel del research. Cruz berättar hur hon inte “bara” ville skriva sin mammas historia, utan en berättelse som innehåller fler röster i en. När hennes mamma läste boken kände hon förvisso igen sig, men det var inte en bok om hennes liv. Trovärdig och sannolik, men fiktiv.

Hilary Mantel berättar sedan om sitt skrivande och hur hon inte förrän hon börjat skriva Wolf Hall förstod att det skulle bli en trilogi. Femton år har det tagit att skriva den och Cromwell var hennes guide, medan hon gjorde honom mänsklig. Trots att hon varit väldigt noga med att skriva historiskt korrekt måste en roman innehålla karaktärer som känns levande och det låter som att hon lyckats med det.

Två intressanta kvinnor, men inte lika mycket ett samtal som det jag såg igår. Nu hoppas jag hinna med det tredje samtalet innan morgondagens prisutdelning.

 

 

En stund är vi vackra på jorden

Ocean Vuong låter i sin romandebut En stund var vi vackra på jorden en son skriva ett brev till sin mamma. Han är född i landet där de bor. Hon är en invandrare. En som inte riktigt passar in och som inte vet hur hon ska göra. Han borde veta hur, men inte heller han lyckas riktigt bli en del av sitt land. Kanske handlar det om att han inte är som alla andra. Att han förälskar sig i Troy och inte riktigt vet hur han ska hantera det. Tillsammans upplever de någon slags kärlek och någon slags lycka, eller i alla fall tillhörighet.

Little Dog, som sonen heter, lever i en värld där våldet är ständigt närvarande. Fadern finns inte längre i hans liv, utan modern och mostern Lan utgör det lilla matriarkat som är hans familj. De som levt och fortfarande lever i skuggan av det krig som deras nuvarande landsmän utsatte det gamla hemlandet för. Berättelsen om kriget tillför en extra spänning och en extra dimension i en bok som är otroligt vacker och välskriven, men där känslorna tycks hålla sig på ytan. Jag tycker om En stund är vi vackra på jorden, men den drabbade mig inte så hårt som jag tänkte att den skulle. Oavsett är Ocean Vuong en författare att räkna med. Hans poetiska språk är fantastiskt och det står klart att han har mycket viktigt att berätta. Lite påminner han om författare som Abdellah Taïa och Nina Bouraoui. Vuongs bok är alltså både välskriven och relevant, men jag hade väntat mig en solklar femma, vilket jag inte riktigt fick på grund av distansen mellan mig och texten som inte lät sig överbryggas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: