Dag: 7 september, 2020

Maggie O’Farrell och Natalie Haynes inför Women’s Prize for Fiction

Hello from Whanganui, New Zeeland, from Johannesburg, Zurich, Switzerland, from Germany, from the States, from Scotland, Essex, Cardiff, London, Gotland, Sweden och så jag då från Göteborg och en massa andra ställen. Kvinnor i majoritet såklart och trots att jag satt hemma i min soffa kändes det som att jag var en del av en stor gemenskap. Inte samma sak som att sitta i samma sal, men oväntat fint ändå när chatten fylls av hälsningar.

Kate Mosse leder oss genom kvällen och presenterar de två författarna, Maggie O’Farrell och Natalie Haynes, som båda skrivit böcker nominerade till Women’s Prize for Fiction 2020 och därmed kan bli den 25e vinnaren. Först får vi möta dem själva och därefter i ett samtal i zoom. Jag måste säga att formen fungerade oväntat bra!

Inledningsvis fick vi lyssna till Indira Varma, från Game of Thrones, Luther, Rome och Patrick Melrose, som läste ur Hamnet och gjorde mig ännu mer sugen på att läsa O’Farrells bok. Att Shakespeare hade en son som hette Hamnet var okänt för mig och O’Farrell berättar hur hennes lärare berättade det förbigående under en föreläsning. Trots att det var länge sedan hon började fascineras av Hamnet ville hon inte börja skriva den förrän hennes son hade vuxit upp. Hamnet dör nämligen som elvaåring och att skriva om det var något av det svåraste hon gjort. Att förlora ett barn måste vara det svåraste en förälder kan uppleva, säger hon. Det historiska skrämmer mig lite, men självklart måste jag läsa. Lite imponerad är jag också av O’Farrells fantastiska research som till exempel innefattade att anlägga en trädgård.

Mosse lyfter romanens struktur och hur den är något alldeles extraordinärt. O’Farrell berättar att hon skrev 20 000 ord på ett annat sätt innan hon insåg att berättelsen måste börja på ett annat ställe. Om Mosse säger att strukturen är imponerande är jag säker på att den är briljant och jag är ännu mer nyfiken.

Även Natalie Haynes bok A Thousand Ships är historisk och utspelar sig under Antiken. Läsningen av Anne-Marie Duff var riktigt bra och jag fastnade för språket. Berättelsen om det trojanska kriget ur ett kvinnligt perspektiv blir verkligen något helt annat. Vi får höra Penelope tala om hur hennes man seglar iväg, kanske var det tusen skepp som reste, men troligen mer. Hon förbannar Agamemnon som tvingade bort hennes man och höll honom ifrån henne i många år.

Haynes har länge varit intresserad av det trojanska kriget och ville skriva en berättelse där kvinnorna fick ta plats. Inte en eller några få, utan många. En episk berättelse med kvinnor i huvudrollen, vilket tyvärr är ovanligt. Researchen inför skrivandet har tagit hela livet, säger hon och lyfter fram hur stor del av hennes liv den grekiska antiken haft. Intervjun är inspelad på The British Museum som är en plats hon ofta besöker. Hennes syfte med A Thousand Ships, eller alla böcker hon skrivit egentligen, är att sprida de antika texter hon älskar och som få får chansen att bekanta sig med numera.

Vilka historier vi väljer att berätta och hur vi väljer att lyfta fram är ett tema som går som en röd tråd genom samtalet och Haynes talar om berättelsen om Memnon, kung av Etiopien, som funnits men försvunnit och hur märkligt och synd det är att de vita männens berättelser är de som överlevt. Nu är det dags att lyfta de andra rösterna som funnits. Haynes kämpade med rösterna som behövde vara många, men inte för många och ville också ha med Penelopes brev. Däremot hade sköna Helena en mycket större roll, men fick plockas bort. Hennes historia blev alldeles för svart och konstig. O’Farrell har istället låtit Shakespeares barn och fru få ta plats i berättelsen och inte låtit allt bara handla om en store pjäsförfattaren. Hon funderar också kring hur frun kan ha reagerat när maken valde att göra en pjäs om en dansk prins som heter nästan som deras döde son.

Samtalet mellan Kate Mosse, Maggie O’Farrell och Natalie Haynes var riktigt trevligt att lyssna till. O’Farrell är en gammal favorit, men jag charmades väldigt av Haynes och blev sugen på att bekanta mig med hennes böcker. Kanske ska jag utmana mig med en historisk månad framöver.

Imorgon sänds ännu ett samtal med två ytterligare nominerade och på onsdag avslöjas årets vinnare.

 

I rörelse av Athena Farrokhzad

Det är självklart ingen slump att Athena Farrokhzad döps sin senaste diktsamling efter en dikt av Karin Boye. Mycket i boken I rörelse handlar också om att bryta upp och börja om. Den innehåller också Farrokhzads parafras av Boyes dikt, där hon konstaterar att den som flytt inte vill uppmanas att bryta upp. Det som behövs är däremot en förändring. I en kommentar till dikten förtydligas också att “[d]ikten är skriven av en som älskar Boye”.

I dikten “Brev till Europa”, fylld av anaforer, bankar Farrokhzad in budskapet att Europa måste förändras. Att det inte fungerar att isolera sig och se dem som befinner sig utanför, mitt i vårt samhälle eller i andra delar av världen, som lägre stående varelser. Hon drar historiska paralleller, men inser också att det varken var bättre förr eller bättre nu.

Europa, för tjugo år sedan hatade vi ordet mångkultur för det gjorde oss till skillnad.
Nu ber vi er att välkomna det  främmande.
Europa, säg efter mig:
Willkommen, bienvenue, welcome.
Fremde, étranger, stranger

Farrokhzad är arg och mest av allt är hon arg på Danmark. “Jag hoppas att min känsla för Danmark lyser igenom”, skriver hon och svaret är ja.

En av de saker jag slås av när jag läser Athena Farrokhzads dikter är hur många oväntade vändningar det finns i dem. Som dikten “Bläck är det skarpaste krutet” där hon undrar om den som påstår det “är helt dum i huvudet” och inte “vet nånting om krut överhuvudtaget”. Självklart är bläck inte det skarpaste krutet, konstaterar Farrokhzad och hänvisar dels till hur krut kan döda, men också hur ordet används i de mest märkliga sammanhang. Ordval är viktiga menar hon.

var noggrann med språket
säg det du menar
mena det du säger
säg inte att tungan är vassare än saxen
att kärleken är blodigare än kriget
att ditt barn är en liten diktator och din fru chefen
och det här med pennan och svärdet
jag mäktar inte ens med det
har du nånsin kommit till en duell
beväpnad med en ballograf
har du nånsin svarat med en sonett
när nån stött dolken i dig

Ibland är dikterna också roliga, som “Jag ser världen”, som inleds med en hänvisning till Göran Palms dikt “Havet” och fortsätter i totalt femton delar via Louvren, snabbköpet, litteraturhistoria, fabriksarbetare, en magisters skrivuppgift till sina elever och landar i en underhållande allusion. Även “B som i Bagarmossen” är en kombination av det roliga och det allvarliga och jag roas av hur diktjaget lämnar formen och kommenterar den.

Ytterligare favoriter är “Sång för svägerskor” som kan ses som en replik till sommarprogrammet och Brecht och “Min syster, jag binder en krans” om en syster från en annan mor som också bor i ett annat land och en gemenskap som är för alltid. Sammantaget är I rörelse en mycket läsvärd samling dikter där Athena Farrokhzad har ett tydligt budskap, men framför allt är det mer nyanserat än i debuten Vitsvit.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: