Dit mina tankar aldrig når

Att förlora ett barn måste vara något av det värsta som kan drabba en människa och om barnet i fråga valt att avsluta sitt liv är det så hemskt att jag knappt kan tänka tanken. Yiyun Li skriver i sin bok Dit mina tankar aldrig når om en mamma vars tonårsson tagit sitt liv och det samtal som modern har med honom efter hans död. Det blir så tydligt att barn inte går att släppa även om de inte finns mer. Ännu värre är att det inte finns något svar på frågan “varför?” men å andra sidan är det troligt att ett svar inte hade gett någon som helst tröst. Nikolai, sonen i boken, har någon slags förklaring, men hur han än försöker kan han inte få sin mamma att förstå. Kanske är det omöjligt att göra det.

Li skrev boken månaderna efter att hennes egen son tagit sitt liv. Tidigare har hon skrivit om sina egna självmordsförsök i boken Dear Friend, from My Life I Write to You in Your Life och kanske påverkas hennes syn på livet och döden med vetskapen om vad psykisk ohälsa kan göra med en människa. Inte minst kan tankar om arv och skuld vakna. Eller så är det mina tankar kring psykisk ohälsa och min rädsla för vad mina barn har och kan ärva som skrämmer mig och får mig att tänka på just det under läsningen. Modern i boken talar i alla fall om hur hon själv befann sig på den plats sonen måste ha nått, men att resultatet blev ett annat. Oftast är stunden av total hopplöshet så kort att det går att komma tillbaka innan det är för sent, men när det är för sent är allt verkligen över. För alla. Hur går en mor vidare utan en son?

Att boken är ett sätt för Yiyun Li att försöka sätta ord på och kanske sortera sina tankar är tydligt. Trots det självbiografiska innehållet är det här ändå en roman, vilket blir tydligt i sättet den är skriven. En vacker roman om moderskap och sorg, men också om minnen som faktiskt är ljusa och vikten av att ha även dem kvar. Även om hennes son är borta så har han funnits och det kanske inte känns som en tröst när allt är som tyngst, men minnen kan ingen trots allt ta ifrån en.

Det var tungt att läsa Dit mina tankar aldrig når, men jag är glad att jag gjorde det. Jag fick dock avbryta läsningen ett tag då vi nåddes av nyheten att en elev på barnens skola valt samma väg som Nikolai i boken. En ung människa som inte längre vill leva. Finns det något mer tragiskt?

Väldigt sällan önskar jag att barnen var yngre, men det var trots allt skönt när de var så små att det kändes som att jag som mamma kunde skydda dem från allt. Det kunde jag självklart inte, men det var enklare när det gick att lyfta upp dem i knät och trösta dem en stund. Kanske blåsa på ett skrapsår och lova att allt skulle bli bra.

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: