Goda grannar håller måttet

Egentligen var jag inte speciellt orolig för att mina förväntningar skulle ställa till det när jag läste Mattis Edvardssons nya bok Goda grannar, men visst är det alltid lite läskigt när en succébok ska följas upp. Det kan jag tänka mig att även författaren tyckte. Nu har jag följt Mattias Edvardsson sedan debuten med Dit drömmar färdas för att dö 2012 och han läst och tyckt om allt jag läst av honom. Så jag var aldrig riktigt orolig, bara nästan.

Goda grannar handlar om Bianca och Micke som lämnar Stockholm för en flytt söderut till skånska Köpinge. Huset ligger i ett område där gatunamnet är inspirerade av Astrid Lindgrens värld och flyttar i på Bråkmakargatan där fyra hus delar en gemensam gård. Närmaste grannarna är det äldre paret Gun-Britt och Åke som varje år bjuder in till grannfest, den ensamstående tonårsmamman Jacqueline och den ganska nyss lämnade och numera också ensamstående Ola. Planen är att hålla grannarna lagom nära, men riktigt så blir det inte.

Boken börjar med en olycka och det är Bianca som blivit påkörd. Den som kört på henne är grannen Jacqueline. Därefter turas Mikael, Jacqueline och hennes son Fabian berätta om hur livet varit på Bråkmakargatan sedan Bianca och Mikael flyttade in, men också innan. Dessutom får vi följa dem efter olyckan och får pusselbit efter pusselbit tills händelseförloppet står klart. Faktiskt är det spännande fram till sista sidan, för även om det går att ana hur allt hänger är det inte förrän då som vi verkligen vet.

Ganska snart förstår vi däremot att flytten till Köpinge var något av en flykt. Micke, som arbetar som idrottslärare, hamnade i en olycklig situation på jobbet och behöver börja om. I Köpinge flyter det på lite mer och en av de elever han har mest kontakt med är Fabian, Jacquelines son som minst sagt har det svårt i skolan. För Bianca blir flytten ett nedköp när det kommer till just jobbsituationen. Hon har arbetat som mäklare, men känner inte alls marknaden i Skåne och får ett riktigt skitjobb. Som tur är har grannen Ola kontakter och hjälper henne att få in foten på en större och bättre firma.

Grannar ja, det går liksom inte att komma ifrån dem när man bor så nära som invånarna i de fyra husen gör. Under läsningens gång tror jag mig flera gånger förstå vem det går att lita på och vem som ljuger, men förutsättningarna förändras ständigt och det är en av de saker som gör Goda grannar så bra. Egentligen är det inte främst en spänningsroman, utan främst en relationsroman och den är helt klart fylld med en del minst sagt destruktiva relationer. Mest fastnar jag kanske för Micke, som är rätt hopplös, men kanske på grund av yrkesvalet, intressant att följa. En i grunden snäll kille som ibland är för snäll och dum för att göra vettiga val.

Nu måste Mattias Edvardsson ändå räknas som en riktigt etablerad författare som kan sägas ha en egen stil med sina relationsromaner som innehåller brott om än ej i fokus och pusselbit för pusselbit låter läsaren få veta vad som egentligen hänt. Det är inte poliserna som löser några fall, även om sådana finns med i Goda grannar, utan berättelsen om karaktärerna står i centrum. Läsvärt är det helt klart och mina förväntningar infriades. Edvardsson har skrivit ännu en välskriven och spännande bok med komplexa karaktärer som inte är enkla att varken gilla helhjärtat eller för den delen avfärda.