Trots att den tredje säsongen inte höll samma kvalitet som de två första var det självklart att se säsong fyra av spanska serien La Casa de Papel. Den började trevande, men kom sedan igång rejält och trots att slutet var riktigt frustrerande fick den mig att längta efter mer. Även om en femte säsong inte bekräftats känns det märkligt att inte knyta ihop alla trådar och ge våra favoritrånare ett värdigt avslut.
När tredje säsongen slutade var större delen av gänget kvar inne i den spanska riksbanken. Nairobi är sårad, Lisboa fångad och viss tvivel finns att de ska komma levande ifrån situationen. Professorn är som vanligt steget före, men även han skakas när hans stora kärlek tas av polisen. Bäst med säsongen är nästan tillbakablickarna där Berlin blir mer komplex och jag får en större förståelse för den kärlek Professorn känner för sin bror. Inne på riksbanken skapas slitningar inom gruppen och Palermo misslyckas med sitt ledarskap. De andra har helt enkelt inte tillräckligt stort förtroende för honom. Vidare plågas Río av PTSD efter att ha varit tillfångatagen och torterad av den minst sagt omänskliga Alicia Sierra, som också är den som kallats in som förhandlare i polisens tält utanför riksbanken. Hon är utan tvekan en av de mest obehagliga karaktärer jag sett.
Det bästa med den fjärde säsongen är hur karaktärerna och relationerna mellan dem får en chans att utvecklas. Fortfarande stör jag ihjäl mig på Tokyo, men även hon är mer komplex än jag tidigare förstått. Många av karaktärerna är verkligen spännande att följa och definitivt inte lätta att förstå. Jag önskar mig fler tillbakablickar i nästa säsong som ger dem ännu mer komplexitet.
Som alltid när jag sett sista avsnittet av en serie känner jag en viss tomhet. Netflix låter oss förvisso sluka en säsong direkt, men det gör också att väntan mellan säsongerna ofta känns orimligt långa.