En stor poet har gått ur tiden

Igår nåddes vi av den sorgliga nyheten att poeten och akademiledamoten Kristina Lugn avlidit. För mig är hon utan tvekan en av de stora poeterna och samlingen Hejdå, ha det så bra finns med på listan från 2018 där jag listat de 100 bästa böckerna jag läst.

På Instagram skriver Peter Englund om kollegan som också var gudmor till hans dotter och skriver att “ingen annan ledamot kunde göra mig så glad, så upprymd, så konfunderad, så inspirerad, så road, så förbryllad, så upplyft, så varm i hjärtat.” Jag fastnar för orden “konfunderad, road och förbryllad” och vill lägga till imponerad. De texter Kristina Lugn skrev var ofta otroligt fyndiga, tänkvärda och inte sällan vackra.

Jag skrev om boken Hejdå, ha det så bra och konstaterade att jag borde läst mer av Kristina Lugn då boken  var “något av det bästa jag läst. Så annorlunda, så galet och så bra. Så svårt att skriva om.”

Annorlunda, galen och bra känns som en bild som jag som utomstående hade av Kristina Lugn. Jag minns hur jag såg henne i tv-programmet “Oförutsett” tillsammans med Jörn Donner och Bert Karlsson som mötte hemliga gäster, drack sprit, rökte och var oväntat frispråkiga. Jag var tretton år och fascinerades främst av just Kristina Lugn. För den som är nyfiken finns serien på Öppet Arkiv och första avsnittet med Kjell-Olof Feldt är riktigt roligt. Lugn själv tyckte att det var fruktansvärt och det ledde också till att folk började hata henne för att hon pratade så långsamt. Om detta talar hon i en fin intervju från Babel där Daniel Sjölin faktiskt når Kristina Lugn. Året är 2008 och Lugn berättar om hur hon redan som barn lärde sig att använda språket för att få ett övertag. Hon pratar också om döden och hur man som död inte längre går runt och ser dum ut.

När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut

De talar också om dikten som inleds “Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag” som hon skrivit till sitt första barnbarn. Att vara mormor är hennes viktigaste roll, berättar hon och vill att det enda som ska stå på hennes gravsten är “mormor”. Hela dikten är fantastisk, men den här strofen är min favorit:

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Jag lyssnade igår på Kristina Lugn som talade om att hantera ångest i radioprogrammet Allvarligt talat och fascinerades av att hon är poet även då hon talar, samtidigt som hon är glasklar bildar orden en dikt fylld av metaforer och fylld av ärlighet. “Ångest är en smärta och den kan hävas, precis som fysisk smärta kan hävas. Rädda kommer vi säkert alltid att vara, men att alltid ha ångest är inte uthärdligt. Det orkar vi inte. Det måste vi inte orka.”

Sedan läste jag Hundstunden: Kvinnlig bekännelselyrik tills jag somnade. Galopp galopp.

Några rader från Hejdå, ha det så bra får avsluta:

Jag är en fri människa.
Det har jag alltid vetat
och aldrig förstått.


Nu har en stor poet mött döden med de snygga benen iklädda svarta stövlar och med långt gyllene hår.

Hejdå, ha det så bra.

Foto: Cato Lein

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: