Ganska nära sanningen

Förra veckan arbetade jag på skolan istället för hemma och när jag väl gav mig i väg hem strax efter sex tog jag vägen via mataffären vid jobbet. Där skymtade jag en ung person med blått hår, konstaterade snabbt att det inte var någon av mina nuvarande elever, men att jag mycket troligt borde känna hen. När den unga damen vände sig om insåg jag snabbt att så var fallet. Vi stod en ganska lång stund och pratade. Om livet, om lärare och om ångest inför överraskningar. Som så väldigt ofta när jag tänker på mina nuvarande och före detta elever var jag glad över att jag får lära känna så många unga människor och i vissa fall faktiskt följa dem genom livet.

Vad vill jag säga med det här? Att alla mina elever har blått hår? Nej, riktigt så enkelt är det. Jag skulle säga att alla elever med blått hår mycket troligt går estetiska programmet (eller möjligen Natur, har de rosa hår finns det fler program att välja på) men att alla elever på estetiska programmet definitivt inte har blått hår. Däremot skulle jag säga att de är ovanligt trevliga, empatiska och kreativa. De är också ganska ofta sårbara sökare som letar efter sina rätta jag och efter modet att vara sig själva helt och hållet.

När jag läser Anna Ahlunds nya bok Ganska nära sanningen är det som att gå till jobbet, men på ett bra sätt. Vi får följa Nico som just flyttat till Uppsala för att börja på Sibylla allmänestetiska läroverk, kallat Byllis, där hennes faster är lärare. Lite irriterande är det att hen går en allmänestetisk linje, för någon sådan finns inte, men det är detaljer. Viktigast är att Nico börjar hitta sig själv, får nya vänner i  Beata, Hedvig och Gabriel och blir i alla fall lite säkrare på sig själv. Det är som alltid när det gäller Ahlund en tillåtande miljö hen kommer till och det är fint att läsa om.

Byllis tillåtande atmosfär är inte rakt igenom rosaskimrande och visst innebär det nya livet även en del prövningar för Nico. Det jag tycker mest om är Nicos försök att smälta in, men kanske ännu mer att hen lär sig att det finns en gräns för hur mycket det går att anpassa sig utan att samtidigt förlora sig själv. En annan sak som är fin i Ganska nära sanningen är relationen mellan Nico och hens faster Valenka, som först verkar lite avvaktande och kantig, men mjuknar riktigt mycket. Genom henne får Nico dessutom veta mer om sin pappa. Riktigt roligt är det också med att referenser till Beatles och den kärlek till bandet som Nico och Beata delar. De kommunicerar genom Lennon och McCartneys texter och för mig som är uppvuxen med Beatles är det en fröjd att läsa.

Jag tycker mycket om Ganska nära sanningen och tror att det kan vara en bok som passar perfekt att läsa med mina elever i ettan. Den tar upp viktiga frågor och tar ungdomar på allvar. Dessutom är den inte mycket mer än 200 sidor, vilket är på tok för kort för mig, men perfekt för undervisningen.