Vad krävs för att nomineras och sedan vinna?

Jag hittade ett gammalt inlägg på Kulturkollo om vad som krävs för att bli en pristagare av kulturella priser. Något att spinna vidare på helt klart. Som någon som alltid brukar räkna på könsfördelning och annan representation måste jag också lyfta de nominerade till Årets bok innan jag går vidare.

Kriterierna för priset är:

  • Hög språklig kvalitet
  • Väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö
  • Tilltala en bred läsekrets
  • Svenskt och utländsk skönlitteratur (spänning och roman)

I år ska böckerna dessutom ha getts ut på svenska mellan 1 maj 2019 och 30 april 2020.

De nominerade väljs ut av redaktörer på Bonniers Bokklubb och ambitionen är enligt hemsidan att “tillsammans med svenska folket hylla boken”. När de 12 nominerade titlarna är presenterade är det nämligen läsarna som röstar och vinnaren brukar därför bli en (svensk) författare med en stor medial plattform och en stor läsarskara som också är aktiva på sociala medier och är vana vid att rösta digitalt.

Årets bok har delats ut fyra gånger till två män och två kvinnor, alla svenska. Visst låter det ändå hyfsat jämlikt? När årets nominerade avslöjades i år var väl mångfalden minst sagt sådär. Av de tolv nominerade böckerna var 11 av 12 skrivna av vita kvinnor. Jag inser att en stor del av den litteratur som skulle kunna vara aktuell för priset är skriven av just kvinnor, men det är ändå lite enögt. Som om böcker värda att hylla alltid är skrivna av vita kvinnor. Ett steg framåt från de vita männen kanske. Eller så är det precis lika illa. Det hade ju varit lätt att slänga in En halv värld bort av Mike Gayle för att slå två frågor i en smäll, men den är ju utgiven av Norstedts och det är inte Bonniers Bokklubbs favoritförlag.

När det gäller de stora bokpriserna finns det annars några tydliga “regler”. Du ska vara man, från Europa, på rätt sida 50 (och med rätt menar jag att du ska ha passerat 50 med råge) och självklart ska du också vara vit. Invandrade författare räknas inte i finkulturella sammanhang om du inte är finkulturell författare som lever i exil i land i Europa, som Gao Xingjian eller så är du i princip född i Europa och skriver böcker som utspelar sig där som Kazuo Ishiguro.

Något annat som är påtagligt är att det är högstatus att skriva böcker som på något sätt anknyter till andra världskriget. Varje gång jag läser en nomineringslista letar jag efter boken som är skriven av en vit man, gärna över femtio, som handlar om andra världskriget. Där brukar jag ha hittat vinnaren. Faktum är dock att jag anar nya trender.

En trend som är tydlig är nominerade böcker som är historiska och gärna omskrivningar av klassiska verk. Vi har t.ex. Kamila Shamsie som tilldelades Women’s Prize for Fiction 2018 för sin Home Fire och The Silence of the girls av Pat Baker som nådde den korta listan för samma pris 2019 och så i år när såväl A Thousand Ships av Natalie Haynes som The Mirror and the Light av Hilary Mantel och Hamnet av Maggie O’ Farrell. Den nya tidens snobblitteratur kanske är böcker skrivna av kvinnor som handlar om en svunnen tid och kräver en rejäl dos kunskaper om såväl litteratur som historia.

Kanske är det så att Årets bok faktiskt bryter normer istället för upprätthåller dem. Möjligen har de varit ovanligt kassa på just snoppkvotering, men det kanske inte spelar så himla stor roll? Eller är det tvärtom så att alla som sitter i juryn för ett pris verkligen behöver tänka några varv till innan de redovisar sin lista med nominerade? Det var tröttsamt att höra att det är kvalitet, inte kön eller ursprung, som har betydelse när alla stora priser gick till vita män från väst och det är ärligt talat lika tröttsamt även om det nu handlar om kvinnor. Vi behöver bredden och jag kan tycka att det är mer renhårigt att som Women’s Prize for Fiction eller Comedy Women in Print Prize eller för den delen Svenska Deckarakademins pris för bästa deckare tydligt göra klart vad målgruppen är än att låtsas att vem som helst kan bli nominerad.

Samtidigt kan jag inte hjälpa att det skaver lite när priser inte alls ser till mångfalden bland sina nominerade. Jag återkommer ofta till Chimamanda Ngozi Adichies TED-talk med titeln The Danger of a single story, där hon talar om vikten av att vi får ta del av olika sorters berättelser från olika platser och situationer. Det behöver inte handla om att alla priser måste ha nominerade från jordens alla hörn, men någon form av bredd gällande de författare och de böcker som nomineras behöver det ändå vara. Det håller inte att hävda att det helt enkelt handlar om att de bästa blivit nominerade, för vi vet alla att ett urval inte sker i ett vakuum och att det går att tänka några varv till innan en lista utan någon som helst mångfald presenteras.

 

 

Photo by Kaboompics .com from Pexels

 

3 reaktioner på ”Vad krävs för att nomineras och sedan vinna?”

  1. Det där med priser är en ständigt het fråga, jag gillar olika priser efter som de ofta får medialt utrymme och på olika vis lyfter läsning och litteratur och troligen så inspirerar de till läsning. Men de flesta priser har en arrangör och det får man bara vara medveten om. När Storytel nominerar till sina awards, Månadens bok till sin Årets bok så är det ett arrangemang för att skapa intresse och i förlängningen sälja fler böcker. Likadant med Augustpriset, det är bokhandlarnas pris. Nu är nomineringarna till Årets bok här. I år är det en blandning av romaner, deckare och feelgood. Nutida och historiska berättelser. Inte så mycket att säga om. Det är böcker som alla kommer att sälja i bokklubben och som kommer att läsas och älskas av många. Jag har läst 8 av dem och de är både välskrivna och spännande. Men de är nödvändigtvis inte valda med tanken på att representera författare från hela världen och alla språkområden, författare som bekänner sig till olika religioner, författare som beskriver erfarenheter utanför den hetero-normen osv. Visst kunde juryn valt annorlunda och jag hade gärna sett Queenie, Fröken Island och Om det inte vore för dig t ex på listan. Men om man skall diskutera representation så är det också viktigt att se utvecklingen i media, vilka böcker skrivs om där? Vilka författare får radio och Tv-tid? Jag har läst kultursidorna på tre dagstidningar (DN, SvD och GP) under många år och lyssnar på Lundströms och ser Babel och där syns en tydlig trend. Numer så skrivs det om många fler genrer i morgontidningarna, de stora reportagen tar sig an författare av många olika bakgrunder och erfarenheter och fler olika röster får absolut höras nu jämfört med för säg 10-år sedan. Det går kanske sakta framåt men jag kan se en förändring mot en mer diversifierad bevakning. Det ger hopp.

    1. Håller med om att representation inte bara handlar om kön eller om hudfärg, utan om annat. Egentligen tycker jag att ett pris som Årets bok har mindre ansvar än säg Man Booker Prize. De är t.ex. tydliga med sina kriterier och då är det vissa genrer som automatiskt väljs bort. Det hade dock med ganska enkla medel kunnat gå att göra nomineringslistan något mer varierad om tanken funnits och det verkar den inte ha gjort. För mig är det lika illa att det “råkar” bli 11 av 12 vita kvinnor som att det “råkar” bli en vit man som tilldelas Nobelpriset i princip alla år. När det gäller media kan jag hålla med om att bredden finns där och helt ärligt får många av de böcker som nominerats till Årets bok inte alltid plats där. Kanske är det då okej att deras nomineringslista ser ut som den gör, då de ändå verkar för en annan slags mångfald?!

      1. Egentligen är det kanske värre att böcker från stora konkurrenten Norstedts automatiskt verkar diskvalificeras, men å andra sidan är avsändaren för priset tydlig.

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: