Månad: april 2020

Tänk snabbt! (vecka 17)

April fortsätter i en dimma av coronarapportering. Skönt att det varit fint väder och att jag har en altan att njuta av solen på. När världen krymper blir det lite svårare att komma på vettiga alternativ till utmaningen Tänk snabbt! men jag har krystat fram några alternativ den här veckan också!

I helgen anordnades en hyllningsgala för sjukvårdspersonal kallad One world together at home och den får inspirera några av veckans val. Tre av de sångerskor som uppträdde var Lady Gaga, som också var med och organiserade galan, 90-talsdrottningen Céline Dion och nya stjärnskottet Billie Eilish. Vem väljer du?

Några riktiga ikoner uppträdde också och jag charmades själv av Rolling Stones framträdande. Andra giganter som syntes var Elton John, som spelade på ett piano i sin trädgård och Paul McCartney som rev av Lady Madonna i något som liknande en källarstudio. Vilken av dessa giganter föredrar du?

Hur ser din relation till musik ut? Föredrar du att lyssna eller att sjunga själv?

Sol betyder glass och jag undrar vad du föredrar om du får välja. Strut eller bägare?

Blurbar, dvs korta hyllningstexter om böcker, ofta från recensioner i tidningar eller från kända författare, syns ofta på böckers omslag eller i den reklamtexter som skickas ut. Ibland dyker bokbloggare upp i dessa blurbar och jag tycker alltid att det är roligt när ens namn syns. Brukar du välja bok efter blurb eller struntar du i dem?

 

Veckans val ser ut så här?

Lady Gaga, Céline Dion eller Billie Eilish?

Rolling Stones, Elton John eller Paul McCartney?

lyssna eller sjunga?

strut eller bägare?

blurbar eller inte?

 

Mina svar lyder som följer:

Lady Gaga, Céline Dion eller Billie Eilish? Céline Dion har aldrig varit min kopp te, Lady Gaga har sina ljusa stunder, men jag har helt fastnat för Billie Eilish den senaste tiden.

Rolling Stones, Elton John eller Paul McCartney? När det gäller helgens framträdande måste jag säga Rolling Stones, men det är de andra två herrarna vars musik påverkat mig mest. Valet är svårt, men jag väljer Paul McCartney vars musik följt mig så länge jag kan minnas.

lyssna eller sjunga? Jag gillar ju att sjunga, men numera sjunger jag mest i bilen. Lyssna får det alltså bli.

strut eller bägare? Strut är gott, men kladdigt, så jag väljer bägare.

blurbar eller inte? Jag skulle inte säga att jag ofta väljer bok efter blurb, men jag noterar dem och ibland har det faktiskt hänt att jag köpt en bok endast på grund av att en författarfavorit blurbat den.

 

 

 

 

Mer politiskt blir det knappast

Den fjärde säsongen av serien The Good Fight har just börjat sändas på HBO och de två första avsnitten av de totalt tio är publicerade. Första avsnittet inleds med att huvudpersonen Diane Lockhart ser på tv hur USA:s 45:e president svärs in och hon heter Hillary Rodham Clinton. Diane jublar, men snart ersätts sändningen med myrornas krig och hon inser att verkligheten är en helt annan än den hon drömmer om. När hon kommer till jobbet dagen efter verkar det ha gått tre år och det är definitivt Hillary som är president. Att Trump skulle vara president är något alla skrattar åt och ja, det borde helt klart varit så verkligheten ser ut. Självklart förlorade han valet efter rådet att “grab them by the pussy”.

Tyvärr blir världen inte helt fantastisk trots att Hillary är president. Det hjälper inte ens att hon och hennes stab lyckats hitta botemedlet mot cancer. Andra problem kvarstår och Diane inser att det inte varit några kvinnoprotester, att ingen hört talas om “pussyhats” och att #metoo aldrig ägt rum. Istället ska hon nu försvara Harvey Weinstein och hon lyckas inte övertyga sina kollegor om att det är en riktigt dålig idé. Budskapet är tydligt. Världen är inte svart eller vit, fin eller ful. Vissa saker behöver hända för att annat ska ske. En spännande syn på världen helt klart.

Jag absolut älskade serien The Good Wife om Alicia Florrick som återgår till advokatyrket efter att hennes man blivit dömd i en sex- och korruptionsskandal. När han hamnar i fängelse måste hon försörja familjen. Efter sju säsonger lades The Good Wife tyvärr ner, men istället skapades spin-off-serien The Good Fight med Alicias kollega Diane i huvudrollen. Även om jag saknar Julianna Margulies karaktär gillar jag även den här serien. Favoriten är Cush Jumbo som spelar Lucca Quinn, som också fanns med redan i The Good Wife.

Det råder ingen tvekan om att skaparna av The Good Fight avskyr Donald Trump och i säsong drevs det friskt med den som tyvärr blev USA:s 45:e president istället för Hillary Rodham Clinton. Till hösten får amerikanerna välja mellan två gamla, vita män och jag hoppas att pajasen på tronen får finna sig i att lämna Vita Huset. Tyvärr tror jag inte att det är ett troligt scenario och då behövs ännu mer kritiska tv-serier som The Good Fight. Jag hoppas på en riktigt bra fjärde säsong och skulle inte ha något emot att den läggs ner därefter om anledningen är att de inte längre behöver driva med landets president.

 

Läs gärna tidigare inägg om serien The Good fight här.

En stillsam lördag

De senaste veckorna har jag fått ta det väldigt lugnt då jag smittats av något som jag nästan hoppas är covid-19 nu när det börjar gå över och inte gjort någon större skada. Förra fredagen var det dags för påsklov och som ett brev på posten började jag känna mig lite risig. Inget jag är ovan vid, då ledighet för mig (och många lärare) brukar innebära i alla fall några dagars sjukdom. Jag viftade bort det, som jag (och säkert många andra gjort pre-pandemin) och när sonen (som sällan går ut frivilligt) ville ta en skogspromenad hängde jag självklart på. Under promenaden började jag känna mig orimligt andfådd och fick lägga mig när jag kom hem. Sedan sov jag nästan dygnet runt i några dagar. Febern var där, men gick inte över 38 grader (då min normaltemp ligger kring 36,5 är det ändå feber som känns) och jag att gå ut med soporna var som att springa ett maratonlopp (även om jag aldrig gjort det eller kommer på tanken att göra det).

Det mest obehagliga var och är ändå trycket över bröstet som inte liknar något annat jag tidigare känt. Det gör nästan ont att andas och ganska ofta behöver jag ta några extra andetag för att verkligen känna att jag får tillräckligt med luft. Några nätter har jag vaknat med andnöd och speciellt natten efter jag nåddes av nyheten om Adam Alsings död blev jag lite rädd. Det som ändå gjort att jag känner mig lugn är att dagarna flyter på rätt bra så länge jag håller mig stilla. Då känner jag mig inte direkt tröttare än vanligt, men febern och trycket över bröstet håller sig kvar drygt två veckor senare.

Undervisning på distans funkar bra. Sjukare än så är jag inte. Att jobba framför en dator är otroligt mycket mer stillasittande än det jobb jag är van vid, men just nu är det en fördel. Fortfarande är det dock ett rejält träningspass att gå till brevlådan och tillbaka, vilket är max 100 meter varje väg, så helt återställd är jag verkligen inte. Märklig sjukdom det här och om det inte är covid-19 och jag inte blir immun känns det nästan lite ovärt.

Det blir alltså en stilla lördag och det var flera veckor sedan jag träffade någon utanför familjen jag bor med. Äntligen har jag fått i några frön i jorden (bättre sent än aldrig) och sått lite gurka, physalis och gröna tomater. Svägerskan har lovat oss tomatplantor också, så helt utan kommer vi inte att bli. Dagens läsning blir Odla för insekter av Liselotte Roll och förhoppningsvis hinner jag också börja på Outline av Rachel Cusk också. Först har jag dock drygt 100 sidor kvar av mastodontdebuten Samlade verk av Lydia Sandgren som jag kämpat med hela veckan. Den har lyft rejält sedan den lite sega första delen och nu vill jag verkligen veta hur allt knyts ihop.

Vad läser du denna lördag?

Om det inte vore för dig

Delphine de Vigans senaste bok Om det inte vore för dig väckte många tankar hos mig. En del ganska smärtsamma. När hon skildrar sjukdom och ålderdom genom att visa hur en människa försvinner, tänker jag på de runt mig som försvinner i detta nu. I boken finns också tankar kring hur man kan tacka för det andra människor gett en och jag inser att det i vissa fall är för sent.

Michka bor på ett äldreboende och hon håller på att förlora sitt språk. Afasin gör att hon tänker rätt, men talar fel, vilket gör det allt svårare att kommunicera med andra. Talpedagogen Jérôme besöker henne och ger en mängd övningar för att hon ska bli bättre, men det står snart klart att det inte går att vinna mot afasin.

Den unga kvinnan Marie är en av dem, kanske den enda, som besöker Michka. Vi vet egentligen väldigt lite om dessa två kvinnor, men förstår att de har en viktig relation. Att den äldre kvinnan på något sätt har räddat den yngre. Egentligen spelar det ingen roll om vi inte får veta allt. Delphine de Vigan har valt att skriva lite suddigt, lite otydligt, men också vackert och ärligt. Fokus ligger på relationen som håller på att ta slut och det spelar faktiskt ingen roll om vi inte får alla detaljer. Detaljerna är nämligen oviktiga. Känslorna är det som räknas.

Mitt i coronatider försvinner flera av mina nära. Mormor har tillbringat tid på iva och vårdats för lunginflammation, är tillbaka på sitt äldreboende men får inte ta emot besök. Morfar bor själv och hans afasi och dåliga hörsel gör att telefonsamtal är nästan omöjliga. Men mest sörjer jag den som försvinner allt för tidigt. Den som på ett sätt finns där, men som samtidigt är borta. Sedan en tid tillbaka bor min pappa på ett demensboende då hans alzheimers blivit så svår att det är omöjligt för honom att leva ett vanligt liv. Han förstår inte var han är, varför han bor där han bor och säkerligen inte varför ingen av oss kommer dit.

Hur konstigt det än kan låta blev jag tröstad av Om det inte vore för dig, trots att det egentligen är en sorglig bok. Den lyfter det faktum att vi trots allt ska vara glada över de viktiga personer vi haft i vårt liv, även i en tid då de håller på att försvinna. Delphine de Vigan är en av mina favoritförfattare och det är är kanske hennes finaste bok hittills.

 

Liar säsong 2 är minst lika bra som den första

Under påsken såg jag andra säsongen av fantastiska Liar med Joanne Froggatt och Ioan Gruffudd i huvudrollerna som Laura och Andrew. Första säsongen handlade om dem och den första dejten som till att börja med var så bra, men som slutade i en katastrof. Laura polisanmälde Andrew för våldtäkt, men han nekade. På svenska har serien fått namnet Ord mot ord och det var verkligen den första säsongen handlade om. Det mest spännande var att det var så svårt att lita på karaktärerna och ännu svårare att veta vad som egentligen hände den där kvällen. Om du inte har sett första delen ska du sluta läsa här. När andra säsongen inleds har det nämligen hänt en hel del.

I slutet av säsong 1 ligger Andrew död i vattnet precis där Laura brukar paddla kajak och säsong 2 handlar om mordutredningen och polisens kamp för att hitta den skyldige. Visst är Andrew en skurk, det vet vi, men mord är ändå mord. Laura är självklart en av de huvudmisstänkta, men serieskaparna låter oss misstänka en rad personer innan sanningen slutligen avslöjas. Fokus ligger på vad som hände under de tre veckorna som gick från Andrews försvinnande till hans död och varje minut är spännande.

Det finns mycket jag tycker om med Liar. Skådespelarna är riktigt bra, manuset välskrivet och miljön är underbar. Många av scenerna är inspelade i Deal, men fantastiska träskområdena där Laura paddlar och Andrew hittas död ligger dock i Tollesbury, Essex. Nu vill jag dra till Deal, promenera på piren, äta middag på The Zetland Arms i Kingsdown och bara njuta av naturen helt utan dramatik.

Liar finns på HBO, men första säsongen sändes på Svt, så håll utkik även där.

Genrer jag inte tycker om …

Inspirerad av Sincerely Johanna och hennes senaste video tänkte även jag skriva lite om genrer jag inte tycker om.

Johanna tar upp deckare och spänning som genrer hon inte läser, men det gör jag. Däremot börjar jag tröttna väldigt på allt för stereotypa poliser och många av de stora svenska deckarförfattarna går bort för att jag helt enkelt inte är intresserade av deras huvudpersoner. Det är också viktigt att det välskrivna böcker med en tydlig röd tråd och ett bra språk. Sedan är miljön viktig också och jag väljer bort i princip alla böcker som utspelar sig på ensliga små öar. Vad är det som är så himla bra med det?

Eftersom deckargenren verkligen exploderat och fortsätter att explodera om och om igen är det helt klart så att kvaliteten varierar och det gäller att leta fram guldkornen som definitivt finns.

Även när det gäller fantasy och sci-fi undviker jag det mesta. Speciellt high-fantasy med hundra miljoner karaktärer indelade i olika släkter (eller till och med olika sorters magiska varelser) och som har en massa kartor i inledningen. Här inser jag att jag kommer att få bistra kommentarer från flera bloggvänner som jag vet älskar just kartor. Men nej, det är ingenting för mig. Ska det vara släktträd och kartor så är det Per Anders Fogelströms Stadserie som gäller.

Jag gillar däremot dystopier mycket, speciellt politiska sådana som utspelar sig i en framtida värld där allt gått åt helvete. I speciellt ungdomsboksgenren finns det dock alldeles för många och för lika böcker som gjort att jag tappat intresset lite. Många försöker göra en ny Hungerspelen, men jag önskar mig helt nya och kreativa idéer.

Romance och feelgood som är för stereotyp och handlar om kvinnor som bara tänker på utseende, vikt och kläder går också bort. Väldigt många böcker i dessa genrer har en tendens att förminska kvinnor och göra dem till offer. Sådana böcker går fetbort. Däremot finns det en hel del böcker i genren också och helt klart feministiska sådana. Kalla mig gärna pryd, men jag klarar mig också utan allt för många sexscener. De ger mig helt ärligt absolut ingenting.

En genre som jag avskyr är en jag kallar “medelålders män skriver tegelstenar om sig själva och stirrar så djupt in i naveln att de knappt hittar ut”. Knausgård, Lundell och en hel rad andra författare klarar jag mig bra utan. Ännu värre med självbiografier av män som inte ens kan skriva själva, men trots spökskrivare hävdar att de ger ut en självbiografi tar jag inte heller i med tång.

Över huvud taget har jag svårt för pladdriga tegelstenar eller sådana böcker som (med ett finare uttryck) kallas “episka romaner” eller “The Great American Novel” (för tegelstenar skrivs inte sällan av amerikaner, plus size meny och allt det där).  Även här finns främst män representerade, men en och annan kvinna slinker igenom också. Jag orkar verkligen inte läsa megatjocka böcker om män som tror sig förändra världen.

Något som också är svårt är humor. Böcker som marknadsförs som roliga är sällan sådana som får mig att skratta. Jag får istället ångest av böcker som liknar Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, men kan uppskatta Fredrik Backman, dock mer när han är allvarlig än när det blir för galet som i senaste boken Folk med ångest. Skrönor är också något jag avskyr och om en bok beskrivs som “mustig” drar jag öronen åt mig. Däremot skrattar jag gott åt böcker av Jonas Karlsson och Erlend Loe. Absurt är min grej.

Vilka sorters böcker har du svårt för?

 

 

Photo by Skitterphoto from Pexels

 

 

If I never met you

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag tycker om Mhairi McFarlanes böcker, trots att de egentligen alltid är rejält förutsägbara. Jag tror att det handlar om hennes sätt att skriva med mycket humor och en stor dos popreferenser, men också att hon alltid skapar karaktärer som jag vill att det ska gå bra för.

I nya boken If I never met you heter huvudpersonen Laurie och hon har varit tillsammans med sin pojkvän Dan i evigheter. Han var hennes första riktiga pojkvän och nu när de är närmare 40 än 30 börjar hon längta efter barn och giftermål. Dan är istället nöjd med allt precis som det är och är inte redo att bli varken make eller pappa.

När Laurie kommer hem efter en utekväll med kompisen Emily väntar Dan på henne och han har något oväntat och hemskt att berätta. Han har kommit fram till att han aldrig vill ha barn och dessutom har han insett att ha inte vill vara tillsammans med Laurie mer. Det handlar inte om henne bedyrar han, utan om att han vill leva ett annat liv. En dålig ursäkt ska det visa sig, då det inte dröjer länge innan en ny flickvän avslöjas, en jurist på en konkurrerande byrå. Självklart blir Laurie förkrossad och inte blir det bättre av det faktum att hon och Dan arbetar på samma firma och därför kommer att behöva se honom varje dag. Helst av allt vill hon bara fly, men det är inte Laurie grej att fega ur och hon bestämmer sig för att köra på och visa att hon inte är knäckt.

En kväll förändras hennes liv ytterligare då hon fastnar i en hiss på jobbet tillsammans med firmans svarta får Jamie. Han som ses som en casanova som inte går att lita på och därför har svårt att nå den position han drömmer om. Laurie har själv sett honom på krogen med en yngre släkting till chefen som han fått order om att hålla sig undan och hennes tankar om honom är definitivt inte höga. Trots det säger hon inte nej när Jamie utmanar henne att fejka ett förhållande med honom. Det skulle göra Dan svartsjuk och dessutom göra att Jamie ses som en bättre man och därmed kan vara aktuell för att bli partner.

Trots att Laurie verkligen inte tycker om Jamie har de rätt kul medan de låtsas vara tillsammans. De planerar utekvällar och ser till att perfekta bilder läggs ut på sociala medier, allt för att göra sitt förhållande så trovärdigt som möjligt. Inledningsvis verkar Dan helt oberörd, men snart märker Laurie att han hamnat ur balans. Samtidigt är hon inte helt säker på att hon faktiskt vill ha honom tillbaka.

Mhairi McFarlane är en fantastisk och underhållande författare. Det är lättsamt, men inte allt för lättsmält utan istället riktigt bra i genren. Som läsare får du precis det vill ha och lite till och jag blir helt klart inte besviken. I maj kommer boken ut på svenska med titeln Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts och jag gillar verkligen att översättaren även denna gång valt en svensk popreferens snarare än en direktöversatt titel.

Tänk snabbt! (v.16)

Påskhelgen sjunger på sista versen och för mig är det vardag igen imorgon. En märklig vardag helt klart, men jag hoppas kunna jobba hyfsat som vanligt om än hemifrån. Något som är som vanligt är min uppmaning till er att tänka snabbt på måndagar.

Flera författare som skrivit böcker om sjukdomar som liknar covid-19 har aktualiserats. Jag har själv börjat läsa Hanne-Vibeke Holsts Som pesten från 2018, men är också lite sugen på att ge mig på klassikern Pesten av Albert Camus som säljer rekordmycket just nu. Vilken av böckerna lockar dig mest?

Nästa val blir mellan rött och vitt. Tänk vin eller något helt annat!

Var läser du helst i soffan eller i sängen?

Hur är du som läsare? Läser du snabbt eller långsamt?

Det klassiska valet förr var Aftonbladet eller Expressen, men jag vill istället att ni berättar hur ni föredrar att konsumera nyheter. Är det tidningar eller tv som gäller?

 

Veckans fem snabba lyder:

Hanne-Vibeke Holsts Som pesten eller Pesten av Albert Camus?

rött eller vitt?

soffan eller sängen?

snabbläsare eller långsamläsare?

Nyheter i tidningar eller på tv?

 

Mina svar lyder så här:

Hanne-Vibeke Holsts Som pesten eller Pesten av Albert Camus? Jag väljer Holst för att jag läser den nu, men lockas också av Camus klassiker.

rött eller vitt? Jag dricker mer och mer vitt vin, men väljer nog ändå rött om jag måste.

soffan eller sängen? Även om jag ofta somnar är sängen en av mina bästa läsplatser. 

snabbläsare eller långsamläsare? Jag läser snabbt och det kan ställa till det ibland. Ofta vill jag ge upp böcker som kräver långsam läsning.

Nyheter i tidningar eller på tv? Svårt val egentligen, då jag ofta har tv-nyheter på i bakgrunden, men jag är trots allt en läsande person och läser ett gäng tidningar digitalt. 

 

Nu är det er tur! Vad väljer ni? Tänk snabbt!

 

En söndagssmakbit ur Samlade verk

Just nu läser jag Samlade verk som är Lydia Sandgrens debut i tegelstensformat. Jag läser den av tre skäl: den är vår nästa bokcirkelsbok, den utspelar sig i Göteborg och den är en av vårens snackisar. Nu har jag läst ungefär en fjärdedel och tycker om berättelsen, men har lite svårt för det omständliga och mångordiga sättet att skriva. Karaktärerna är dock intressanta och det är alltid mysigt att läsa en bok som utspelar sig i min hemstad. Smakbiten jag valt är hämtad ganska tidigt i boken då huvudpersonen Martin just lärt känna Gustav på Hvitfeldska gymnasiet. En anledning till att de finner varandra är kanske att de är bra på så olika saker. I alla fall verkar Martin tycka att det är skönt. Gustav är konstnären av de två och vi vet redan från början att han kommer att bli stor.

 

Det var tur att Gustav var begåvad inom ett område där Martin var så diskussionslöst urusel. Om han haft samma fallenhet för musik hade det genast blandat sig i Martins tragglande med gitarren. Eller om Gustav utmärkt sig som uppsatsskrivare och deras svensklärarinna alltid vänt sig till honom när det förväntades ett svar på frågan “är det någon som känner till något om Strindberg?” Martin hade bättre betyg i samtliga ämnen förutom bild, och då var det ingen stor sak att lämna över briljerandet när det kom till teckning.

 

Läsningen av Samlade verk får mig att fundera kring vänskap, men också kring konst och kultur. Martin är som vuxen förläggare på ett litet förlag i Göteborg som han driver tillsammans med en gammal vän. Vad som hänt med Gustav vet vi inte riktigt och inte heller varför Martins fru Cecilia har försvunnit. Trots en viss tröghet i läsningen är jag tillräckligt nyfiken för att vilja läsa ut den.

Idag finns länkarna till alla som deltar i En smakebit på søndag hos Flukten fra virkeligheten. Kika in där för fler smakbitar ur böcker.

När har jag egentligen gett upp?

I förra veckans Tänk snabbt! var en av de fem frågorna “läsa ut eller ge upp?” Jag tänker fortfarande att jag är en person som läser ut böcker, men har funderat lite till och insett att så inte är fallet. Det handlar bara om att jag sällan erkänner att jag slutat läsa en bok. Jag låter dem ligga halvlästa, inte sällan finns de kvar bland mina Currently Reading på Goodreads, men trots att jag fortfarande tänker att jag ska fortsätta läsa dem någon gång är sanningen att jag gett upp.

Inte alltid ska sägas. Ibland gör jag ett ryck och plockar upp en halvläst bok för att läsa om och läsa ut. Oftast är det dock så att en bok som jag lagt ifrån mig halvvägs inte blir utläst alls. När det inte går att se det på något annat sätt än att jag faktiskt gett upp flyttar jag boken i fråga (något motvilligt) från Currently Reading till Want to read, för någonstans vill jag ändå inte erkänna att jag gett upp. Istället tänker jag att den inte passa mig just nu, men någon annan gå i framtiden, då …

Hur gör du? Läser du alltid ut en bok eller ger du upp de böcker som inte faller dig i smaken? Står du för att du avbrutit läsningen, eller försöker du mörka som jag gör?

 

 

Photo by Dom J from Pexels

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: