Om det inte vore för dig

Delphine de Vigans senaste bok Om det inte vore för dig väckte många tankar hos mig. En del ganska smärtsamma. När hon skildrar sjukdom och ålderdom genom att visa hur en människa försvinner, tänker jag på de runt mig som försvinner i detta nu. I boken finns också tankar kring hur man kan tacka för det andra människor gett en och jag inser att det i vissa fall är för sent.

Michka bor på ett äldreboende och hon håller på att förlora sitt språk. Afasin gör att hon tänker rätt, men talar fel, vilket gör det allt svårare att kommunicera med andra. Talpedagogen Jérôme besöker henne och ger en mängd övningar för att hon ska bli bättre, men det står snart klart att det inte går att vinna mot afasin.

Den unga kvinnan Marie är en av dem, kanske den enda, som besöker Michka. Vi vet egentligen väldigt lite om dessa två kvinnor, men förstår att de har en viktig relation. Att den äldre kvinnan på något sätt har räddat den yngre. Egentligen spelar det ingen roll om vi inte får veta allt. Delphine de Vigan har valt att skriva lite suddigt, lite otydligt, men också vackert och ärligt. Fokus ligger på relationen som håller på att ta slut och det spelar faktiskt ingen roll om vi inte får alla detaljer. Detaljerna är nämligen oviktiga. Känslorna är det som räknas.

Mitt i coronatider försvinner flera av mina nära. Mormor har tillbringat tid på iva och vårdats för lunginflammation, är tillbaka på sitt äldreboende men får inte ta emot besök. Morfar bor själv och hans afasi och dåliga hörsel gör att telefonsamtal är nästan omöjliga. Men mest sörjer jag den som försvinner allt för tidigt. Den som på ett sätt finns där, men som samtidigt är borta. Sedan en tid tillbaka bor min pappa på ett demensboende då hans alzheimers blivit så svår att det är omöjligt för honom att leva ett vanligt liv. Han förstår inte var han är, varför han bor där han bor och säkerligen inte varför ingen av oss kommer dit.

Hur konstigt det än kan låta blev jag tröstad av Om det inte vore för dig, trots att det egentligen är en sorglig bok. Den lyfter det faktum att vi trots allt ska vara glada över de viktiga personer vi haft i vårt liv, även i en tid då de håller på att försvinna. Delphine de Vigan är en av mina favoritförfattare och det är är kanske hennes finaste bok hittills.