En söndagssmakbit ur Vuxna människor

Igår fick jag äntligen till lite lästid och lyckades läsa ut månadens tredje bok. Sjukt lite för att vara mig, som brukar läsa i alla fall det tredubbla och har satt upp en läsutmaning som är elva böcker per månad. Jag påbörjade också en ny bok nämligen Vuxna människor av Marie Aubert som efter en knapp tredjedel verkar riktigt bra. Boken handlar om en familj bestående av två vuxna systrar, en mamma och hennes nya man Stein. Den yngre systern Marthe har både sambo och bonusbarn, medan den äldre systern Ida är singel, barnlös och ganska bitter. Nu ska de fira moderns  födelsedag i stugan som varit familjens, men nu främst används av Marthe och hennes familj. Ida är den som berättar och hon funderar mycket över ålder:

När mamma fyllde fyrtio på nittiotalet fick hon ett kort där det stod “Life begins at forty!”. Jag kommer fortfarande ihåg det kortet, det var med en massa raketer och stjärnor. Mamma tyckte att det var piggt och roligt och tog vara på uttrycket, life begins at forty! sa hon hela det året och väninnorna skålade. Jag minns dem som vuxna damer, de hade torrt läppstift och barn som gick i skolan, och när de var tillsammans kallade de det för tjejkväll. När jag blev fyrtio var jag precis som innan, jag trodde verkligen inte att det var nu livet skulle börja. På födelsedagsmiddagen sa en väninna, som ett slags tröst, att jag såg bra ut, strax efter sa hon att det var fint att vara ensam för att man på det sättet lärde känna sig själv väldigt bra, och jag tänkte att det hade varit mer okej att lära känna någon annan.

 

Ida funderar mycket på sin ålder och inser att när hon nu passerat fyrtio att hon kanske inte får allt i livet som hon drömt om. Jag förstår det. När jag fyllde fyrtio hade jag barn och fick egentligen ingen större ålderskris. Den fick jag istället vid trettio när jag inte var säker på att jag faktiskt ville ha barn alls. Jag var inte redo att bli vuxen “på riktigt”.

Jag minns när mina föräldrar fyllde fyrtio. Då gick jag på högstadiet och tyckte självklart att de var ordentligt gamla. Jag känner helt igen mig i Idas tankar om att vi som fyller fyrtio nu omöjligen är lika gamla som våra föräldrar var i samma ålder. Om en månad fyller jag 46 och är då närmare femtio än fyrtio. Fortfarande känner jag mig inte gammal, men visst är jag vuxen med allt vad det innebär.

En smakebit på søndag anordnas den här veckan av bloggen Flukten fra virkeligheten. Kika in där för fler smakbitar.

26 reaktioner på ”En söndagssmakbit ur Vuxna människor”

  1. Tror det var Magnus Härenstam som sa en gång att gammal är ständigt ungefär 15 år äldre än vad man själv är. Jag tycker det stämmer ganska bra.

  2. Som ensambarn har jag lite svårt att sätta mig in i och förstå hur syskondynamik fungerar. Minns när mamma var 35 och sminkade sig inför kvällens dans och jag tyckte hon var äcklig som gjorde sig till och så skulle inte gamla mänskor hålla på! Jaja….
    Tack för smakbit, trevlig söndagskväll

    1. Syskonskildringen känns främmande för mig också även om jag liksom Ida har en yngre syster. Jag bär å andra sidan inte på någon känsla av att mina föräldrar behandlat oss speciellt olika.

    1. En tunn bok med stort innehåll. Några dagar i sällskap av en egentligen ganska vanlig familj. Jag läste ut i eftermiddags och tyckte om den.

    1. Just i den här boken handlar det om den biologiska klockan och då är ju ålder viktig, men i övrigt håller jag med om att vi är löjligt åldersfixerade. I Coronatider verkar det dock vettigt att faktiskt inse sin ålder.

  3. Om du likte denne prøv Auberts novellesamling Kan jeg bli med deg hjem?

    Jeg er 52 men føler meg fortsatt som 17 🙂 Tror de fleste kjenner på det å ikke matche sin egen alder. Og mye har endret seg siden våre foreldre var på vår alder. Heldigvis!
    Nyt søndagen

  4. När min mormor började bli lite senil och verkligen glömde sin ålder klagade hon på att det var något fel på hennes spegel som visade en gammal tant. Kan känna det ibland också, för även om jag vet hur gammal jag är känns det inte så.

  5. Tack för smakbiten. För mig var det nog mera femtio. Tyckte mina föräldrar var rätt gamla vid 50, men nu är jag själv 53 och hur ung som helst 😉 Länge definierade mina föräldrars ålder vad som var gammalt.

  6. Tack för smakbiten. Vår generation ligger verkligen efter. Vem idag är gift flerbarnsförälder med villa och etablerad karriär vid 30? Aubert skulle kunna vara intressant som bokcirkelbok.

    1. Nej, vi börjar sent många av oss. Mina föräldrars generation är å andra sidan en första stora skilsmässogenerationen och de verkar dessutom ha svårt att inse att de faktiskt är gamla nu.

  7. Jag tror att vi ofta ser oss själva som yngre än vad vi är. Bakom det grånande skalet finns en yngling/tjej. Jag blir alltid lika förvånad, när jag träffar en grå gubbe, som visar sig vara jämngammal med mig…

    1. Just det där att träffa någon gammal, eller se någon på bild och inse att vi är jämngamla är verkligen märkligt! Får mig att fundera över hur andra ser på mig och bli lite låg när jag inser svaret.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: