de — mitt första möte med Helle Helle

Någonstans har jag haft helt fel uppfattning om Helle Helle och därför aldrig varit intresserad av att läsa något av henne. Först på senare år har jag förstått att det här är en riktig kvalitetsförfattare och mycket troligt en författare som skulle passa mig. När så senaste boken de nu kom på svenska i översättning av Ninni Holmqvist var jag självklart tvungen att läsa. Det tar inte ens en sida innan jag förstår att jag upptäckt en ny favoritförfattare.

I de får vi lära känna en mamma och hennes dotter. Det är 80-tal och med små medel tydliggörs tidsandan i texten. Dottern är i gymnasieåldern och vi förstår att mor och dotter bott ensamma länge. De har dessutom flyttat ofta och har levt ett liv med små marginalen om än vad det verkar tryggt och bra då de alltid haft varandra. Nu är mamman sjuk och snart inser vi att det är allvarligt. I korta ögonblicksbilder får vi veta mer om livet de delar och hur de nu kanske kommer att ta slut.

Att Helle Helle är en författare utöver det vanliga är tveklöst. Med få ord lyckas hon beskriva ett helt liv och trots att mellanrummen är många ställer de aldrig till några problem. Det är utan tvekan så att vi lär känna dottern och genom henne modern och det är i de små detaljerna det händer. Genom att beskriva vissa saker med stor precision och exakthet gör Helle Helle det enklare för oss läsare att fylla i tomrummen. Jag imponeras av hennes otroliga språkskicklighet och är så glad att jag äntligen upptäckt henne.