Ljuskällan — om jakten på det perfekta livet

I Ljuskällan låter Hanna Landahl oss återse Staffan och Anna som hon också skrev om i boken Under två timmar. Då var det Staffan som stod i centrum och all hans ångest fick ta plats. Nu är det istället Anna som berättar. Sedan vi träffade dem sist har hon mått väldigt dåligt. Nu är hon på väg tillbaka efter en sjukskrivning, men Staffan kämpar fortfarande för att få henne att le. Det är som om den han lever med fortfarande är en skugga av hans fru. De kämpar på båda två, men så himla kul att leva är det inte.

När Anna fastnar på ett tåg och får erbjudande att sova över hos Frida, en kvinna hon träffat på tåget, förändras hennes liv. Hon får besöka ekobyn Ljuskällan utanför Floby och börjar längta efter ett enklare liv, som dessutom är bättre för klimatet. Snart drömmer Anna om att göra sig av med huset och allt annat i livet som kostar pengar och istället leva billigt och bra långt bort från stressen i storstaden. Staffan är verkligen inte sugen på det liv Anna målar upp i ljusa färger. Han har ett nytt, bra jobb och vill renovera köket. Att flytta till en ekoby mitt ute i ingenstans och leva nära naturen är inget han drömmer om. Det som till slut övertygar honom om att ge det en chans är att han älskar sin fru och bara tanken på flytten gör henne lycklig. Dessutom har yngste sonen Sam det kämpigt i skolan och en nystart kanske skulle vara positiv för honom också.

Anna får som de vill och familjen hyr ut huset, Staffan begär tjänstledigt och Anna får ett nytt jobb i närheten av Ljuskällan. Nu ska de flytta in i ett rött liten torp i ekobyn och leva ett liv där självhushållning och frivillig enkelhet är ledord. Inga onödiga prylar och inget internet. Ungarna jublar inte direkt och även Staffan är skeptisk. För Anna är det som att komma till paradiset och hon mår bättre än på länge. Depressionen blir bättre och hon njuter av att leva klimatsmart. Det tar inte lång tid innan de andra boende i Ljuskällan blir hennes vänner. Staffan har svårare att finna sig till rätta i den för honom påtvingade gemenskapen, men tinar en aning när han får lära sig om biodling av Susanne. Visserligen är han rätt hopplös, men den äldre kvinnan har tålamod med honom.

Ljuskällan är en bok med fötterna mitt i samtiden, i ekobyns mylla med allt vad det innebär. Landahl lyfter viktiga frågor både om det lilla livet och det stora samhället. Hur ett livsbeslut kan vara en kärlekshandling och hur svårt det är att leva ett bra liv i ett samhälle där allt snurrar ohälsosamt snabbt. Eftersom det är Staffan jag identifierar mig mest med kommer jag på mig själv med att dela hans skepsis mot det konstruerade samhället. Anna är så oreflekterat positiv, på gränsen till naiv och det stör mig lite. Samtidigt tycker jag verkligen att vi alla borde tänka minst en extra gång innan ett fullt fungerande kök renoveras och ännu en flygresa bokas. I det nybyggda växthuset planeras dessutom i alla fall lite odling. Även om jag tyckte mer om Under två timmar är jag mycket glad över att ha fått hänga med Staffan och Anna ett tag till. Förhållandet mellan dem fördjupades i den här boken och de blev än mer levande. Landahl är skicklig på att skapa levande karaktärer med både bra och dåliga sidor. Att följa dem är såväl intressant som trevligt.