Vid sidan om de som hyllar

Ibland älskar alla en bok och jag fattar ingenting. Inte sällan utspelar sig den här boken på något kallt, kargt och öde ställe. En miljö som inte är min. Eller så skrivs den på dialekt. Ett språk som inte är mitt.

Jag har kämpat och kämpat med Jag for ner till bror av Karin Smirnoff och Testamente av Nina Wähä. Böcker som jag förstått är fantastiska. De har fått priser och läsarna har hyllat. Själv fattar jag ingenting. Rent teoretiskt gillar jag mörka eländesskildringar av glesbygden, men det är någonting som inte klickar. Alls.

Det mest naturliga hade varit att älska Karin Smirnoffs böcker, om inte för att titlarna i den planerade trilogin är genialisk. Jag for ner till bror, Vi for upp med mor och slutligen Sen for jag hem. Genialiskt. Verkligen. Det känns som att jag uteslutits från en fantastisk gemenskap när jag fastnar och fastnar och fastnar.

Och så Testamente. En familj med en massa barn. Eländes elände. Vad är det jag inte förstår? Jag borde älska men jag kämpar, kämpar och kämpar.

Just nu läser jag Osebol av Marit Kapla. Älskad av alla och belönad med Augustpriset. Jag fastnar och fastnar och fastar. Jag kämpar och kämpar och kämpar. Men jag ska fanimej läsa ut den. Jag vill inte utestängas från ännu en gemenskap.

Vad är det jag missar?