Dag: 15 december, 2019

En sång för Hedda

När jag träffade Annika Estassy första gången deltog vi båda på en skrivarkurs i Stockholm med Barbara Voors som kursledare. Sedan dess har hon skrivit en rad böcker och jo, det har förvisso jag också, men av ett annat slag. I senaste boken En sång för Hedda återkommer Estassy till Måneby som vi introducerades för i boken Gröna fingrar sökes och vi får bland annat återse Agnes. Den som är huvudpersonen är dock Hedda, som tillsammans med sin man driver det lokala gästgiveriet som den här julen inte har en enda gäst. Sonen Jesper behöver en stadigare inkomst och säger upp sig, vilket självklart ökar Heddas oro för vem som ska ta över verksamheten när hon inte längre orkar. Dottern Lina lever ett helt annat liv och tänker först inte ens komma hem till jul. Istället försöker hon smälta att hon blivit av med jobbet och bestämmer sig för att resa till Buenos Aires på tangoresa. Tangon spelar nämligen en viktig roll i hennes liv och av en slump blir det tangoläraren Rico som erbjuder sig att skjutsa henne när den far, som hon trodde dog innan hon föddes, plötsligt lämnar ett meddelande om att han befinner sig på Kastrup. Julen firas sedan inte alls i Buenos Aires, utan Rico övertalas att följa med till Måneby och fira där. Med i bilen finns Linas något excentriska lillasyster. Upplagt för en känslosam jul alltså.

Det som drabbar mig hårt är beskrivningen av hur Hedda börjar glömma saker. Jag förstår att det inte handlar om att hon är stressad, utan att det är något annat. Det får mig att fundera över hur min egen pappa kände sig när han fortfarande var medveten om sin sjukdom. Estassys beskrivning är ärlig, men också finstämd och trots att jag egentligen inte veta hur mycket värre det blir för Hedda skulle jag gärna läsa mer om henne. Kanske kan hon få finnas med på ett hörn i någon framtida bok, på samma sätt som Agnes får göra i den här boken. Jag tycker mycket om En sång för Hedda och är glad att Estassy vågar blanda in en rejäl dos svärta med också en ganska mysig och traditionell jul. Det blir en fin balans och jag tycker om berättelsen om Hedda och hennes familj.

Århundradets kalender del 15

Dags för ännu en tv-serie och då en som inte liknar någon annan. Jag talar om märkliga och fantastiska Six Feet Under om den minst sagt udda familjen Fisher som sändes i 5 säsongen med start 2001. Hur kommer någon ens på att göra en serie som utspelar sig på en begravningsbyrå? Dessutom en serie där varje avsnitt inleds med att någon dör och där pappan i familjen blir det första offret. När pappa Fischer dör i början av serien betyder det däremot inte att han lämnar den. Istället återkommer han gång på gång trots att han är död. Något som inte är direkt ovanligt, då liken som fixas i ordning på familjen Fischers begravningsbyrå inte sällan spelar en viktig roll i handlingen.

Det som är så fantastiskt med Six Feet Under är att den är helt unik, men ändå inte så udda att den går över gränsen och blir alldeles för knäpp. I alla fall inte för ofta, men visst blir det nästan för mycket ibland. När jag älskade, tyckte maken mest att det var ganska så olidligt. Smaken och baken och allt det där ni vet. Själv älskade jag som sagt och min favorit var utan tvekan Peter Krause som spelade en av familjens söner Nate Fischer. Det är han som ska ta över begravningsbyrån, men det är lillebror David, spelad av Michael C. Hall, som vill ha uppdraget. Bäddat för konflikt alltså.

Såg du Six Feet Under? Tillhör du de som älskar, eller är du mer skeptisk?

 

 

%d bloggare gillar detta: