Om Bob Dylan

Jag minns fortfarande hur jag stod där i klassrummet och tappade masken helt när Sara Danius avslöjade att Bob Dylan tilldelats Nobelpriset i litteratur. Kanske svor jag till och med lite. För mig var valet av honom nämligen ingen fantastisk överraskning, utan mer av ett skämt. Nu inser jag att jag får alla Dylanmän av alla kön mot mig, men jag blev inte alls glad över Svenska Akademiens val. Snarare tvärtom. Jag blev faktiskt så förbannad att jag proklamerade den smala litteraturens död och skrev sedan ännu ett inlägg om varför jag tyckte så. Bland annat skrev jag så här:

Språket är engelska. Det är en man. Han är från väst. Alla känner till honom. Hur kul är det på en skala?

 

I essän Om Bob Dylan berättar Sara Danius lite om valet, men mest om varför hon anser att Bob Dylan var ett självklart val och hur hans sånger kan kopplas till de antika rapsoderna. Att lyrik skulle framföras med lyra och nu med gitarr. Jag köper inte argumentationen fullt ut, men ska erkänna att Danius är så skarp att jag faktiskt nästan blir övertygad om att valet inte var helt galet. Nästan. Främst för att jag inser att jag inte levt i den värld Danius och många med henne levt, där Bob Dylan stått för något speciellt. Det övertygar mig å andra sidan möjligen om att han är en stor musiker och textförfattare, men att dessa texter skulle vara värt ett Nobelpris i litteratur ställer jag mig fortfarande frågande till.

Jag lyssnade på Om Bob Dylan i inläsning av Sara Danius själv och det var ett utmärkt sätt att möta texten på. Resonemanget kring valet av Dylan och hans storhet är onekligen intressant och jag tycker om att få veta mer om vad som egentligen hände bakom kulisserna. Danius är både vass och roligt, eller var. Återigen slås jag av hur sorgligt det är att hon inte längre finns ibland oss.

Om Bob Dylan är en smart, lärorik och underhållande bok om vad som egentligen är stor litteratur. Nu vill jag fortsätta att läsa eller lyssna på fler böcker av Sara Danius.

Idag begravs Sara Danius i Storkyrkan i Stockholm. Ärkebiskop Antje Jackelén håller i begravningen och precis som Agneta Pleijel skriver i DN har vi mist en viktig röst. Pleijel beskriver henne som “en fri, udda och ovanlig människa” som var otroligt beläst och som med envishet och engagemang mot alla odds lyckades påbörja en reformering av Svenska Akademin. Det kostade henne rollen som ständig sekreterare, men hon lämnade stol nummer 7 med hedern i behåll, vilket knappast kan sägas om alla ledamöter, varken de kvarvarande eller de som i alla fall hade vett att lämna sin plats. Enanstående kallas Pleijel henne och ja, det var hon verkligen.

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: