Vi som fick leva om våra liv

Igår var jag på en lärarvisning av Vi som fick leva om våra liv på Backa Teater. Det är en pjäs som bygger på svar från människor i olika åldrar, från olika delar av landet, på frågan “Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?”

Ja, vad hade jag gjort? Det fick föreställningen mig verkligen att fundera över.

Ensemblen delar olika människors öde och berättar om stora händelser som förstört allt och till synes små saker som kanske ändå har haft betydelse. Någon önskar att han inte börjat dricka alkohol när han tidigare varit narkoman. Att han inte skulle ha supit bort sitt jobb, sin lägenhet och sin familj. En annan önskar att han varit ensambarn, då han visserligen älskar sin bror, men också alltid fått stå i skuggan av honom. Någons liv hade blivit mycket bättre utan en så kallad vän som förstörde allt och någon funderar på om livet hade blivit annorlunda om hon valt tyska istället för franska i skolan. Samtalet om huruvida ett par skulle ha mötts om de inte råkat vara på exakt samma plats vid exakt det tillfället återkommer hos par efter par.

Vi som fick leva om våra liv är en samproduktion mellan Backa Teater och Dramaten. Det är också symboliskt nog Mattias Anderssons sista föreställning på Backa Teater och samtidigt hans första som konstnärlig ledare på Dramaten när föreställningen flyttas till Elverket  Jag läser i lärarhandledningen till pjäsen att han och jag delar samma första möte med Backa Teater, nämligen den fantastiska uppsättningen av En Midsommarnattsdröm när Backa Teater var i den fantastiska lokalen Bulten som nu har blivit lekland.

Att det här är en samproduktion med Dramaten märks på ensemblen som innehåller skådespelare som Marie Richardson, Magnus Roosmann, Nina Zanjani, Ylva Gallon och Rasmus Lindgren. De två sistnämnda var nog de som gjorde störst intryck på mig, tillsammans med Kjell Wilhelmsen. Eller egentligen gjorde nog alla intryck på mig, för de skapar tillsammans en helhet av alla de korta berättelser som bildar ett myller av röster och för mig faktiskt en tacksamhet över det liv jag har, trots alla saker som jag kanske skulle ha velat slippa, men som ändå gjort mig till den jag är.

Vi som fick leva om våra liv rekommenderas från 15 år och jag tycker definitivt inte att någon som är yngre ska se den då vissa berättelser är riktigt obehagliga, men också för att jag tror att den som är alldeles för ung kan ha svårt att ta till sig de allvarliga frågor som tas upp. Det var en stark teaterupplevelse, men också lite märklig. Någon annan får gärna förklara vad alla märkliga sätt att röra sig ska symbolisera, för det hade jag svårt att förstå. En möjlig tolkning skulle kunna vara att vår väg i livet kan vara ganska konstig och oväntad, men vad vet jag. Det blev lite silly walks över det hela och tempot sänktes lite väl mycket under passagerna utan ord. Som helhet är dock Vi som fick leva om våra liv en välspelad och stark föreställning som berörde mig mycket.

Så, hade jag valt att förändra något om jag fick leva om mitt liv? Kanske hade jag vågat ta vissa beslut snabbare som jag sköt upp. Kanske hade jag försökt ta befäl över mitt liv tidigare än jag vågade istället för att låta andra styra. Eller så är det bäst att bara acceptera det liv man haft och har och leva vidare utan att grubbla för mycket.

Vad skulle du gjort om du fick en andra chans, en chans att leva om ditt liv?

 

Foto: Ola Kjelbye