Om litteraturens roll i skolan

Ett blogginlägg av gymnasieläraren Filippa Mannerheim angående de förslag till förändring som föreslagits i grundskolans kursplan för svenska plockades upp av DN:s Jonas Thente i en artikel som fått rubriken Skolverket vill byta skönlitteraturen mot pekpinnar. Förslaget handlar om att i det centrala innehållet stryka den mer specifika formuleringen om att elever ska läsa “[s]könlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” och istället betona olika genrer, samt att eleverna ska läsa ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”.

Jag diskuterar ofta skola i allmänhet och svenskämnet i synnerhet med Filippa Mannerheim. Ofta är vi överens, som t.ex. om vikten av läsning och då gärna klassiska böcker i gymnasiets svenskämne. I andra frågor är vi inte riktigt lika eniga, som i bilden av hur skolan såg ut förr, jämfört med hur den ser ut nu. Mycket troligt för att vi båda hade olika upplevelser av vår skoltid, men också för att vi befinner oss i olika verkligheter nu. Jag kan uppskatta delar av den undervisning jag fick, men tyckte att det var för mycket fokus på korta utdrag, snarare än helheter. Jag vill att mina elever ska möta även hela verk. Något som förvisso kräver en hel del av mig som lärare, då få unga idag är vana vid att läsa böcker. Vi har också olika syn på hur elever bäst utvecklar sitt språk och sin läsförmåga, men är eniga om att läsningen borde vara central i svenskämnet.

Jag tycker bättre om den gamla formuleringen ovan än den som nu föreslås och tycker att det är viktigt att elever på högstadiet även får möta viss klassisk litteratur. Däremot kan jag förstå varför en mer tematisk formulering föreslås. Det handlar om att försöka göra litteratur relevant för eleverna genom att de ska få läsa om sådant som berör dem. Då glömmer man att sådan litteratur kan se ut på olika sätt. Nu arbetar jag inte på högstadiet längre, men om jag hade gjort det skulle jag ägna mest tid åt skönlitteratur för unga. Inte nödvändigtvis texter som handlar om “utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer”, men texter som handlar om unga och som uppmanar till samtal. Rent krasst läser ungdomar så få böcker att vi inte har råd att endast lägga tid på att de ska läsa texter som de bör känna till, utan att först låta dem läsa texter som engagerar. Jag menar inte att klassiska texter inte kan engagera, men jag tycker att vi behöver skilja på grundskolan och gymnasiet.

På gymnasiet ska vi kräva att eleverna läser hela verk och gärna klassiska sådana. Det ska framför allt vara texter skrivna för vuxna och själv väljer jag gärna böcker som jag hoppas ska vidga elevernas kunskaper om världen. Ibland handlar de om utanförskap, ofta om relationer (vilka böcker gör inte det?), jämlikhet, jo också ett centralt tema och sexualitet, kanske det. På grundskolan behöver eleverna få upp sin läshastighet, träna sin läsförståelse och kanske möta klassiska texter, men främst för åldern anpassad skönlitteratur. Här beror det självklart mycket på läraren och det engagemang hen kan skapa kring en klassisk text. Det jag menar är att läsupplevelsen är central. Vi har inte råd att förlora kampen om läsningens vara eller icke vara i unga människors liv. Det betyder absolut inte att våra elever aldrig ska utmanas och att vi ska låta dem läsa Bert-böcker tills de tar studenten (eller någonsin), men vi har som svensklärare ett ansvar att göra skönlitteratur relevant. Det kan å andra sidan göras på tusen olika sätt.

Det jag kan vända mig emot och som jag märker att också Mannerheim och Thente reagerar på är att litteraturen ska väljas utifrån vad som kan diskuteras, inte utifrån hur läsupplevelsen blir. Oavsett ålder måste böcker få vara läsupplevelser. En bra lärare läser mycket själv och väljer ibland böcker för att hen tror att den passar elevgruppen, ibland för att det är en klassisk bok som ökar elevernas allmänbildning och litteraturhistoriska kunskaper, ibland en bok med ett moraliskt dilemma som med fördel kan diskuteras eller en bok om från en annan tid eller en annan del av världen, som kan ge eleverna kunskaper de tidigare inte haft. En del av de verk Mannerheim nämner, som Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar eller John Steinbecks Möss och människor borde vara en naturlig del i litteraturundervisningen, kanske så tidigt som i grundskolan. Om dagens läsovana elever ska kunna ta sig igenom dessa förvisso tunna, men språkligt utmanande böcker, måste de dock ha läst en hel massa innan. Då behöver vi sluta diskutera enstaka formuleringar i kursplanerna för svenskämnet och istället göra om dem från grunden.

För precis som Lotta Olsson skrev i gårdagens DN vill vi gärna att barn och unga ska läsa, men det blir inte mer än ord. Vi behöver låta redan våra barn möta en stor variation av texter. Inte bara böcker vi själva läste som barn och inte bara böcker om saker de redan är intresserade av. Det finns så himla mycket mer att erbjuda och kunskaper om litteratur för barn och unga är ibland ruskigt dålig bland lärare. Att föräldrar inte har koll på bokutgivningen eller ens läser för sina barn är beklagligt, men att lärare inte har det är en smärre katastrof. Gärna klassiker, men då för att det är en bra och relevant text, inte för att den funkade förr och definitivt inte som ett icke-val. Jag blir ibland uppgiven när jag ser diskussioner om läsning och böcker i t.ex. olika Facebookgrupper för lärare där en del bokval är så märkliga att jag vill skrika högt. Vi ska verkligen inte använda litteratur som pekpinnar, men vissa böcker har verkligen gjort sitt.

Jag håller med Filippa Mannerheim i det som Jonas Thente bara snuddar vid, nämligen att det allt för stora fokuset på form inom svenskämnet är det vi behöver oroa oss mest för. Det är lätt att säga att barn och ungdomars läsning är viktig, men genom att prioritera en massa annat framför läsning inom svenskämnet, visar i alla fall Skolverket att de anser läsningen vara en marginell sysselsättning som vi inte ska ägna någon större del av undervisningstiden åt. Att producera text är det viktigaste, att kunna argumentera i tal och skrift något som återkommer i kurs efter kurs och muntlig framställning och diskussion vinner över läsningen alla dagar i veckan. Där finns det stora problemet i dagens kursplaner och jag ser inget som tyder på att det ska förändras. Visst är det önskvärt att dagens elever möter klassiska texter, men viktigast av allt är att det finns så mycket tid till läsning att de får möta en massa olika skönlitterära texter som kan ge dem en mängd olika nya perspektiv på livet. Först då kan vi tala om ett svenskämne som verkligen tar elevernas kunskapsutveckling på allvar. När det gäller gymnasiet hade jag önskat att kursen Litteratur 100 poäng blev obligatorisk i alla fall på de högskoleförberedande programmen. Där kan vi tala gedigen bildning.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: