Dag: 29 september, 2019

Hopplösa äktenskap

Mitt sista seminarium på Bokmässan 2019 blev ett med titeln Hopplösa äktenskap med Linda Skugge och Maria Sveland modererat av Behrang Behdjou, med en poetisk inledning av Jenny Högström med dikten “Mina bröllop”. En poet jag blev nyfiken på.

Samtalet börjar i möhipporna och Maria Sveland berättar om hur hon lurades att tro att hon skulle få 1000 spänn genom att vara med i ett medicinskt försök, men istället spelade paintball med sina vänner. Hon var väldigt ung då och behövde egentligen pengarna, men minns sin möhippa med värme.

Linda Skugge är aktuell med novellsamlingen Äktenskap som skulle blivit ett gäng berättelser med problem och hinder, men lyckliga slut, men inte riktigt även om budskapet “det är inte grönare på andra sidan” löper som en röd tråd. Skugge tycker att det är fint med människor inte ger upp om kärleken, mellan Sveland tycker att fler borde skilja sig när kärleken har blivit lika tråkig som en revisionsbyrå. Skugge tror egentligen inte på kärleken och att den skulle kunna leva för evigt. Det som finns är vänskap och då kan man lika gärna vara kvar i ett förhållande som bygger på respekt.

I Svelands bok Gråleken lever huvudpersonerna i en väldigt destruktiv relation som har blivit till en maktkamp. Julia och Jesper har olika bakgrund och därmed en maktobalans. Passionen räcker inte, eftersom han hela tiden känner sig underlägsen. Till slut kan de nästan inte prata allt, utan att anklaga varandra för saker och hamna i konflikt. I boken reser de iväg med sin nyfödda dotter och hoppas kunna förbättra sin relation, men istället närmar de sig sammanbrott. I Bitterfittan drar Sara från sin familj med ett litet barn för att hon känner sig lurad över att jämställdheten försvinner när barnen kommer.

Linda Skugge berättar att hon läste om Bitterfittan i somras i samband med att hon läste om Fittstim som nu är 20 år gammal. Då skrev hon en riktigt arg krönika och även om hon tycker om boken och gjorde det då också, men kände inte riktigt igen sig. Nu förstår hon mer, men inser att det kanske handlar om att hon själv sällan har dåligt samvete för saker som kvinnor ofta har dåligt samvete för. Boken väckte starka känslor, vilket Sveland egentligen inte förstod och inte förstår nu heller. Kanske handlar det om att alla längtar efter det perfekta förhållandet och att det ibland är känsligt att påpeka att det faktiskt inte är så himla lätt att leva jämställt ens i Sverige. Det är status att leva jämställt, så viktigt att det finns en slags förnekelse. Skugge fyller i att det är lättare att läsa nu med distans, än när man befinner sig mitt i.

Det som är spännande är att Sveland säger sig vara en extrem romantiker och därför skriver svart om äktenskap. Hon kan inte acceptera en sådan sak som otrohet, utan önskar sig ärlighet. Skugge beskriver sig istället som cyniker och menar att det är lika bra att stanna kvar trots otrohet, eftersom det inte finns någon garanti att nästa person man träffar inte skulle vara otrogen. Hur kan du tro att nästa man du ska träffa ska vara annorlunda?, frågar hon Sveland. Kanske är jag naiv, funderar Sveland och påpekar att det nuvarande förhållandet självklart är annorlunda än de tidigare. Skugge är istället helt ointresserad av att träffa någon, utan vill ha samtal framför samlag och aldrig har fått det av en partner. Just nu njuter hon av att leva själv.

Vilken härlig avslutning det här blev! Linda Skugge är verkligen helt fantastisk. Hon kallar sig egendomlig och säger att det kanske är därför hennes krönikor ofta provocerar, men jag älskar hennes ovanliga och cyniska syn på världen. Även Sveland är uppfriskande rak och hennes resonemang kring svårigheten med att leva jämställt när vår värld är ett patriarkalt rövhål är uppfriskande och dessutom tyvärr sann. Vissa saker ställer dessutom till det extra mycket, säger Skugge och talar om dagens stressade samhälle med den stora psykiska ohälsan som ett otroligt svårt ställe att vara gift på. Och ja, det är det verkligen. Är relationer hopplösa? Nej, säger romantikern Sveland, men uppmanar alla att lämna en relation som är dålig, medan Skugge förordar att stanna kvar eftersom det inte finns något bättre. Samtidigt är det superviktigt att faktiskt klara sig ekonomiskt för att kunna skilja sig om en relation på riktigt är dålig. Sveland håller med om att grunden för ett samhälle som är jämställt på riktigt är att det faktiskt går att leva själv.

Konsten att skriva populärvetenskap

Att skriva vetenskapliga texter och att skriva populärvetenskap är två helt olika saker, som kräver olika sorters språk och det arbetar Magnus Linton med. Han är aktuell med boken Text & stil, där han reflekterar kring skrivande som något som går att lära sig, inte en talang som är medfödd. Att skriva om vetenskap på ett sätt som kan tilltala många. Vissa generella regler finns, som att en bra inledning är viktig, något som forskare inte alltid är så bra på. En bra start kan istället vara en konkret händelse att ta avstamp i. Det vetenskapliga språket ska vara just vetenskapligt och neutralt, medan det i populärvetenskap är otroligt viktigt med en egen stil och ett mer personligt språk. Det gäller att hitta ett flyt och variera mellan konkretion i form av exempel och händelser, med mer teoretisk fördjupning. Text får inte vara stillastående, säger Linton och det gäller att veta när det är dags att byta perspektiv. Det går att vara teoretisk i kanske 30 sidor, men det behövs saker som bryter av. Han jämför med film och de olika perspektiv som finns där. Forskare är otränade på att hitta detaljer som lämpar sig i text.

Emma Frans är aktiv på Twitter och vet vad som funkar där, men det varierar beroende på sammanhang och publik. Att gå från akademiska uppsatser, som ska vara neutrala och vetenskapliga, till att faktiskt våga vara personlig igen. Frans tror att styrkan i hennes texter är det personliga tilltalet och det starka engagemang hon har. Däremot känner hon att det går att utveckla det rent stilistiska. Hon har skrivit mycket om fakta och myter och då kunnat kombinera vetenskapliga metoden med något mer konkret. Det gäller för den akademiska världen att faktiskt nå den breda allmänheten och inte isolera sig i sin lilla bubbla.

Katarina Gospic tycker att det är lätt att veta vad hon själv tycker är bra, men vägen dit kan vara svår. Ofta blir det en knölig text först, när allt ska med och det handlar om att skala bort för att behålla en kärna som många kan ta till sig. En del av den klassresa hon gjort har handlat om språk. När hon började studera fick hon också lära sig det akademiska språket och vet vad de som inte studerat inte heller kan. Ett sätt som hon konkretiserar på är genom liknelser. Senaste boken handlar om hur rädsla kan användas som drivkraft och istället för att använda komplicerade termer vill hon tydliggöra med hjälp av bilder. Hennes motto har varit att lära sig det språk som passar i sammanhanget, att “dansa med alla” och därför har hon lärt sig att kommunicera med olika grupper på olika sätt.

Magnus Linton talar om det akademiska språkbruket som måste få vara smalt och exkluderande, men språket blir också ett sätt att dölja dålig forskning bakom ett abstrakt språk. Det kan vara bekvämt att substantivera och gömma sig bakom passiva satser, vilket inte sällan är stort inom humanioran och samhällsvetenskapen. Det är ett fluffigt och onödigt tillkrånglat språk som blir som en slöja som läggs över oklarheter. Han vänder sig mot osäkerhetsmarkörer och garderingar som “allt tyder på” men Frans påpekar att vi inte heller kan vara mer säkra än vi egentligen är och luta läsaren att något är helt säkert, när det kanske inte är det. Det är ett intressant resonemang helt klart.

Att som forskare vara engagerad, politisk eller driven av känslor är fel om sakligheten försvinner, med det finns sätt att skriva sakligt och samtidigt engagerat, menar Linton, vilket Emma Frans är duktig på. Istället för att låta henne få berätta om det själv tar han tyvärr över, tills Frans avbryter. Det borde hon gjort mer. Det här är ett av flera samtal på årets Bokmässa där män tagit över samtal på bekostnad av kvinnor. Här behöver moderatorerna sätta ner foten, men tyvärr är det ibland just moderatorerna som tagit över. Just nu är det tre kvinnor och en man på scenen och det är den senare som får lov att ta i princip all tid. Inte okej och faktiskt ganska sorgligt. Som tur är blir det bättre.

Katarina Gospic berättar om hur hon nästan glömdes bort då hon skulle vara med i TV4 första gången, då ingen räknade med att hon skulle se ut som hon gör. Hon har fått kritik för att hon inte är tillräckligt seriös och påpekar att vi måste bredda bilden av vem som är forskare och hur en sådan kan och får vara. Får man t.ex. vara glad och sarkastisk?

Emma Frans använder sig ofta av humor och Bornholm frågar hur det funkar inom akademin. Hon säger att många nu börjar inse att akademin måste nå ut och att det är väldigt viktigt. När Frans nu fått stora journalistpriset är det svårare för akademin att kritisera henne, då hon bevisligen ger ut. Visst finns det kanske andra som vet mer, men alla kan inte heller skriva på ett sätt så att de når ut. Alla forskare ska inte skriva populärvetenskap, säger Frans, men de som kan måste uppmärksammas mer. I en tid av faktaresistens och fejkade nyheter är det extra viktigt att forskningen når ut även till allmänheten. Idag går forskares tid i stor del åt till att skriva ansökningar, sedan ska de skriva artiklar och det blir inte mycket tid över, påpekar Linton. Grundproblematiken är pengar, lägger Gospic till och efterfrågar ett system för finansiering som inte handlar om att forskares tid ska gå åt till att ha råd att forska.

Trots mitt lilla utbrott på Linton låter hans bok verkligen intressant och jag läser den gärna. Jag är också nyfiken på Frans och Gospics böcker och inser att jag behöver bli bättre på att läsa mer populärvetenskap.

Liane Moriarty på Bokmässan

Liane Moriarty växte upp i en stor familj med många biologiska syskon och en rad fosterbarn. Två av systrarna är också författare och Liane, som är äldst och tyckte att hon borde vara först, drevs att skriva av ren avundsjuka. Kanske är det också den stora familjen som gör att hon alltid har väldigt många karaktärer och låter allas röster komma till tals. Att skildra deras språk är hennes styrka, medan hon är sämre på att beskriva miljö och omgivning menar hon. Hon behöver jobba mer på miljöbeskrivningarna, säger hon. När hon reser är hon mer fokuserad på människor och relationer än på landskapet. Senaste boken heter Nio främlingar och har som titeln avslöjar en rad viktiga karaktärer. Huvudpersonen är Francis, en före detta bästsäljande författare, som nu verkar ha glömt bort hur hon ska skriva.

Seminariet har titeln Vad vet vi egentligen om varandra? och något som diskuteras är t.ex. långa äktenskap och hur kärlek är något som man måste bestämma sig för att fortsätta med varje dag. Det faktum att både vi och den vi är gifta med förändras ständigt och därför är det omöjligt att veta allt. I boken Öppnas i händelse av min död är en mans hemligheter centrala och moderator Pekka Heino tar upp ämnet hämndsex, som finns i boken och huruvida det går att jämna ut otrohet och svek. Att samtalet kommer att handla om underkläder, utseende, visslingar och kroppskomplex var kanske inte riktigt det jag hade väntat mig eller önskat.

Hur är det med läsning och den unga generationen? Liane Moriarty tror att det alltid kommer att finnas behov av berättelser och hörde från The English Bookshop att de ser fler och fler unga köpa vackert inbundna klassiker. Det finns hopp, säger hon och är övertygar om att det kommer att bli bra.

Saker vi inte vet om varandra, som t.ex. infertilitet är vanliga teman i Moriarty böcker. Hon träffade själv den rätta personen sent och trots att en kvinna som närmar sig 40 och längtar desperat efter barn är inte direkt attraktivt, påpekar hon, men hon lyckades hitta rätt och har nu man och två döttrar.

I Stora små lögner är det barnen och mammorna som står i centrum och som en äldre mamma den gemenskap med andra människor som råkar ha barn är hon fascinerad över hur lik skolan en mammagrupp kan vara. Det finns de med hög status, de som dömer andra, men också sådana som kan ställa upp när det behövs. Mammagruppen i Stora små lögner är minst saft spretig både i ålder, status och stil.

Drömmen om att förändras och bli en bättre, mer perfekt version av sig själv är central i flera av Moriartys böcker, men kanske mest tydlig i Nio främlingar då de ska tillbringa 10 dagar på hälsohem. Deras vistelse inleds med fem dagars tystnad, vilket kan göra vissa galna och andra väldigt lugna. Själv tror Moriarty att hon skulle haft svårt att klara av det, trots att hon inte ser sig som överdrivet pratsam.

Den som driver hälsohemmet är Masha och Nicole Kidman kommer att spela henne när boken blir tv-serie. Moriarty ser henne som en karaktär som faktiskt bryr sig om sina klienter, men visst är hennes metoden minst sagt annorlunda. Jag är glad över att boken blir en serie, då jag tycker att karaktärerna i Nine perfect srangers är intressanta och hoppas att vi faktiskt får veta mer om dem.

%d bloggare gillar detta: