Dag: 28 september, 2019

Caitlin Moran och Parisa Amiri

Två av mina rejäla kändiscrusher finns på scenen, Caitlin Moran och Parisa Amiri. Två avslappnade damer som är omöjliga att inte tycka om.

Amiri inleder med att från om det känns skönt att få lämnas Storbritannien och Caitlin Moran ber om ursäkt för det galenskap som pågår i hennes hemland. Hon menar att det är skrämmande att nostalgin får så stor plats, när den tid de vill tillbaka till är en tid då många hade mycket sämre rättigheter. För vita män var det kanske bättre, men hon har svårt att förstå hur andra grupper ska förhindras att få samma rättigheter för dem. De diskuterar också prideflaggan och Moran menar att den som tar ner en prideflagga lika gärna kan skjuta en enhörning. Det är precis lika illa.

Det var nu nästan tio år sedan Moran började skriva How to be a woman och nu kommer fortsättningen More than a woman, som hennes vänner föreslog skulle ha undertiteln “because it gets so much worse”. Att vara medelålders är att inte räknas och som inte tillåts eller tillåter sig själva att ta plats och Moran vill lyfta och hylla den medelålders kvinnan eftersom ingen annan gör det. Hon påpekar att det ofta är kulturen som får oss att se saker från en ny synvinkel.

I senaste boken How to be famous låter hon sin huvudperson bli utsatt för ett övergrepp och sedan lämna bort skammen till den som borde skämmas och det är förövaren. Den tidigare boken om Johanna som heter How to build a girl har just blivit film och nu behöver jag verkligen först läsa boken för att sedan se filmen. Den avslutande delen ska heta How to change the world.

How to be famous utspelar sig i London på 90-talet när brittpopen var som störst. Det var också männens tid, men de blev kända ta l vare en publik bestående av tonårsflickor. Något som de taktiskt skämdes för, vilket Moran tycker är märkligt. Amiri påpekar att en publik av flickor ger pengar, men en publik av äldre män ger cred och priser. Nu har det förändrats menar Moran, då det dels finns många fler kvinnor i musikbranschen men också för att synen på flickor och kvinnor har förändrats eller i alla fall börjat förändras. Ändå finns det i princip ingen känd kvinna som bara hyllas. Det kan hålla en kort stund, men det kommer alltid en rejäl backlash. De diskuterar till exempel all misogyni som Greta Thunberg får utstå.

Moran menar att det är dags att män förstår att makt inte är som paj. Det blir inte nödvändigtvis mindre plats kvar för dem, för att andra får ta del av makten och privilegierna. Det är inte så att feminismen har gått för långt och det är inte svårare att vara män än att vara kvinna och pratar vi på strukturell nivå. Problemet med patriarkatet är att det är ett kasst system för både män av kvinnor. Den problematiska mansrollen är destruktiv och vi behöver förändra de så väldigt begränsande könsrollerna. Det måste vara fruktansvärt för män att ses som ett hot, säger Moran. Kvinnor har tagit sig in i den manliga sfären, men inte tvärtom. Män behöver också få lov att förändra sina roller och det borde vara en självklarhet för dem att ta sig in de områden som traditionellt ses som kvinnliga.

Gemma Hartley är fed up

Termen emotional labour, på svenska känslomässigt arbete, är inte ett nytt begrepp, men har fått ett uppsving de senaste åren. Hartleys definition är det osynliga arbete vi gör för att få allt att flyta. Planera, hålla koll på detaljer och ser till att det sociala fungerar. Det mesta av detta arbete görs av kvinnor och det sker både hemma och på jobbet. Obalansen som fanns när kvinnor var hemmafruar och samhället var ännu mer ojämlikt existerar fortfarande, trots att vi på många sätt har blivit jämlika. Vi luras att tro att kvinnor är bättre på känslomässigt arbete, när det egentligen handlar om att vi tränat mer.

Repliken “all you have to do is ask” var den som satte igång ilskan hos Hartley för att hon förväntades fråga, istället för att hennes man skulle göra det ändå. Hon skyller inte på honom för att ha gjort henne till manager över deras familj med tre barn och inte sig själv heller, utan tänker att det är bra att de börjar arbeta medvetet med att utjämna ansvaret. Det är skillnad på sysslor och känslomässigt arbete och även om det första delas mer jämt är det sällan så att det senare göt det.

Hartley talar om hur hennes väldigt priviligierade problem egentligen är svårt att skriva om utan att låta gnällig och hon lyfter det faktum att det inte handlar om henne, utan om de förväntningar som finns på kvinnor. Det är också vanligt att lägga skulden på kvinnorna och vårt kontrollbehov. Att vi vill att saker ska göras på ett visst sätt handlar om beprövad erfarenhet och betyder inte att det automatiskt ska behöva göra det själva. Det Hartley önskar är att frågan om känslomässigt arbete inte ska behöva tas upp om och om igen och att det inte ska handla om att kvinnor gnäller och kontrollerar, utan om att vi måste kunna bli partners på riktigt. Vi är så vana vid att se på samhället genom mäns ögon och behöver förändra det perspektivet. Det handlar om ett kulturellt krav som ställs på kvinnor, men inte på män. Det är också därför det känns självklart för både män och kvinnor att det är kvinnans uppgift. Vi är fast i en roll som tidigare generationer format och behöver få ord för att beskriva det ansvar vi fått utan att be om det.

Självklart är känslomässigt arbete bara negativt. En man som blir ensam behöver ibland lära sig att sköta ett hem, men blir också ofta ensamma eftersom frun varit den som ansvarat för det känslomässiga arbetet och därmed deras sociala liv. Det är därför bra för båda i förhållandet att dela inte bara på sysslor, utan även på känslomässigt arbete. Thomsgård frågar om en bok som Hartley skriver om som heter Drop the ball och undrar varför hon inte helt enkelt släppt det känslomässiga arbetet, eller i alla fall delar av det. Harley hade inte fixat det och även om jag släppt massor vägrar jag att göra det om det går ut över barnen. Saker som gäller dem är också det vi diskuterar mest och där jag tycker att vi håller på att utveckla ett mer jämlikt liv. Känslomässigt arbete är svårt att lära ut, men det måste synliggöras. Hartley själv behövde ta ett steg tillbaka och låta sin man göra saker på sitt sätt. Hon sänkte inte sin standard, men försökte vara mer öppen och kommunicera bättre. Jag har verkligen sänkt min standard, men helt ärligt bryr jag mig inte jättemycket. Det jag irriterar mig på är att min stress ofta ökade på vägen hem och att jag inte kunde slappna av hemma. Det är något som absolut blivit bättre. Mycket troligt eftersom vårt liv den senaste tiden har inneburit att vi behövt turas om att ta ansvar.

USA, Trump och kvinnorna

Tayari Jones bok Ett amerikanskt äktenskap var en av de bästa böcker jag läste i sommarpaj Meg Wolitzer Hustrun är helt fantastisk. Nu möts de i ett seminarium om dagens USA modererat av Maria Edström.

Ska författare av skönlitteratur verkligen diskutera politik, även om det känns som fiktion det som händer just nu. Jones förklarar att en förklaring till att han är populär inom sitt parti, även bland kvinnor handlar om att ras går före kön. Vita kvinnor röstade på honom för att de ville ha hans politik angående ras framför allt. Svarta kvinnor röstade inte på honom. Det handlar dock inte om att det är kvinnornas fel att Trump blev vald, då män är hans främsta fans, snarare om att landet misslyckats. Han tappar dock bland kvinnor och en ny rörelse med kvinnor för Trump har startat. Frågan är om den är stor eller bara högljudd, funderar Jones.

Wollitzer och Jones beskriver sin chock när Trump blev vald och det kändes helt overkligt. Wolitzers senaste bok En kvinnas övertygelse skulle kommit ut när Hillary Clinton blivit president, men nu blev det ju inte så och därför ändrade Wolitzer slutet för att kunna kommentera det otänkbara, att den värsta sortens man, en de aldrig skulle vilja vara ensam med, nu hade blivit landets president. Jones påpekar att hon anade att det var illa, men inte så illa som det visade sig vara. Hon förstår inte riktigt hur ett folk som valde Barack Obama till president därefter kunde välja Donald Trump.

Jones bok handlar om ett par som skils åt då mannen sätts i fängelse för ett brott han visserligen inte begått, men ändå tvingas lämna hemmet för. Hon började med att gräva i statistiken och insåg att den var orättvis. En av tre svarta män i USA kommer att sitta i fängelse någon gång och många blir felaktigt dömda. Bygger du fängelser kommer de fyllas, säger Jones och pratar om de privata fängelser som finns i USA. Ett system som låter helt galet och som jag hört röster föreslå även här.

Kan skönlitteratur förändra världen?, undrar Jones, men Wolitzer väljer att vända på det och påpekar att världens skulle vara mycket sämre utan. Dessutom blir människor som läser mer empatiska än de som inte läser. Jones har tappat tron lite och menar att hon känner att hon måste göra mer. Hon vet inte vad hon kan göra, men hon vill inte se tillbaka och känna att hon inte hade gjort något. Frågan är dock hur mycket politik som går att få in i en roman, utan att det blir krystat. Det böcker kan göra är att visa oss vad som händer i världen, säger Wolitzer, att undersöka frågor är viktigt. Jones är lite mer skeptisk till att skriva alldeles för mycket om politiska frågor, men Wolitzer menar att det går att skriva om politik genom att använda och utveckla sina karaktärer.

Och så lite mer om det politiska läget. Att få en president i USA som är någon annan än Trump kan vara möjligt, men att det blir en kvinna tror de egentligen inte på. USA är ett sexistiskt land, säger Wolitzer och påpekar att det också finns en negativ syn på ambitiösa kvinnor och utan ambition är det omöjligt att bli president. Lite av ett moment 22. Ett annat problem är att alla inte får rösta, påpekar Jones och berättar att den som suttit i fängelse förlorar sin rösträtt. Att alla får vara en del av samhället är centralt för att få till en förändring.

Något som också är viktigt, säger Jones, är att förstå att det som händer i USA inte är en isolerad händelse, utan en farsot som sprider sig över världen. Vi behöver förena oss och bilda en kritisk motpol.

Anders Hansen om skärmhjärnan

Egentligen blir jag som alltid lite skeptisk när en person blir i det närmaste helgonförklarad som Anders Hansen har blivit och när lösningar på komplicerade problem framstår som enkla blir jag ännu mer anti. Ändå är jag väldigt nyfiken på Anders Hansen och det han har att säga. Någon som är överläkare i psykiatri måste ändå ha en kunskap värd att dela, även om en neurolog jag träffade nyss menade att han drar lite väl stora växlar gällande t.ex. hur motion påverkar vår hjärna. Gällande skärmar och dess påverkan på hjärnan är det ändå något vi måste fundera över och öka våra kunskaper om.

Boken Skärmhjärnan inleds med 10 000 prickar som symboliserar de generationer av homo sapiens som har funnits. Det är väldigt få generationer som levt i städer, ännu färre som haft elektricitet och bara en som haft tillgång till skärmar. Vi är sociala varelser och behöver andra människor. Förvisso olika mycket, men ofrivillig ensamhet är farligt. Nu kan jag inte se hur skärmar nödvändigtvis gör oss mer ensamma, men enligt Hansen verkar känslan av ensamhet öka. Att mobilen kan hjälpa oss är Hansen helt med på, men den får inte ersätta mänsklig kontakt.

Stress och depression i dagens samhälle är väldigt utbrett. Den stress vi utsätts för nu är inte lika akut som förr, men den är å andra sidan väldigt långvarig. Det var inte bättre förr, snarare tvärtom, men vi är byggda för de hot som fanns då och de som var extra oroliga överlevde. Nu ser vi faror trots att de kanske inte finns, vilket skapar ångest. Det är inget fel för hjärnan som skapar ångest, men den är inte gjord för vårt samhälle.

Hansen talar om stoppsignaler som vi behöver, t.ex. när ett glas vin tar slut måste vi stanna och ta ett beslut om huruvida vi ska ta ett glas till eller inte. Om det bara fylls på får vi ingen möjlighet att ta något beslut. Han jämför det med infinite scroll, som gör att vi kan scrolla i evighet utan att behöva ta några beslut. Lägg därtill tummar och hjärtan, så lägger vi ännu mer tid på skärmarna. Det vi inte hinner är att sova, röra oss och umgås. Barn hinner inte heller leka, vilket till exempel verkar ha påverkar deras motoriska förmåga.

Är det skillnad på skärmar och skärmar? Hansen menar att sociala medier som används passivt är det mest skadliga. Värre än att spela spel, där det finns någon slags aktivitet. Unga tjejer som ser perfekta, men fejkade kroppar, blir stressade och mår dåligt då de uppfattar det som att de hamnar lägre i hierarkin. Den ständiga jämförelsen leder till ett sämre mående eller till och med depression. De perfekta bilderna är en kuliss, vilket vi egentligen är medvetna om, men ändå tycks glömma.

Vad kan vi då göra för att må bättre? Vi behöver tillgodose våra grundläggande behov, som t.ex. sömn. Under sömnen rensas hjärnan och information förflyttas från korttidsminnet till långtidsminnet. Vi behöver också utsätta oss för lagom med stress, inte för mycket och inte för lite. Vissa är känsligare för skärmar och då påverkas sömnen ännu mer.

Vikten av motion är något Hansen talar mycket om och det verkar som att all motion är bra, varje steg räknas. Däremot verkar det finnas en övre gräns och över 3 x 45 minuter i veckan ger ingen extra effekt. Det räcker med promenader, men det är bra om pulsen går upp.

En social aspekt som vi behöver fundera mer över är social disciplin och effekten av att någon tar upp sin mobil under ett samtal, eller under en lektion, vilket händer i skolan. Egentligen är jag för att träna på att ignorera sin mobil istället för att förbjuda den, men för vissa är det för svårt. Jag blir väldigt provocerad av elever som ägnar skärmar sin uppmärksamhet när jag har en genomgång, men främst för att det är ignorant än att det skulle vara farligt.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: