Dag: 15 september, 2019

Downton Abbey på vita duken

När frukostvisningen av Downton Abbey på Bio Roy tog slut på två röda, bokade vi istället biljetter till en dagförställning på Filmstadens VIP-salong och det var helt klart ett trevligt alternativ. Fika innan, godis i massor och sedan popcorn på det. Och så filmen då. Den efterlängtade.

Jag absolut älskar tv-serien Downton Abbey och har sett varenda avsnitt minst en gång. Mina favoriter är lady Mary, som fick ganska liten uppmärksamhet i filmen och lady Violet, som med varje replik hamnar i händelsernas centrum. Det är karaktärerna och miljön som gör Downton Abbey till en sevärd film, för handlingen är helt ärligt ganska krystad. Året är 1927 och kungaparet ska göra en resa runt Yorkshire. Ett av stoppen blir på Downton Abbey, där de ska serveras lunch, bjudas på en parad och äta middag. Tjänarna är minst lika spända inför det här, som deras arbetsgivare och de blir minst sagt förolämpade när de inser att de kommer att fråntas allt ansvar då kungens egna tjänare planeras ta över allt. Det här funkar självklart inte. Redan tidigare har lady Mary lyckats övertyga den nu pensionerade Carson att övervaka tillställningen och även om han egentligen ogillar de planer som smids bland tjänstefolket vill även han att Downton Abbey ska få glänsa.

När Carson tar över drar Barrow på äventyr i en sidohistoria som jag tyckte om att få följa. Det finns en mjukhet hos den förut så barske Thomas som jag gärna vill se mer av. Mer vill jag också se av systrarna Crawley och kanske framför allt få följa vad som händer med Tom Branson framöver. Det luktar uppföljare och där kan vi nog förvänta oss mer kunglig fägring, minst två bröllop och kanske en begravning. Så länge karaktärerna tillåts utvecklas och stämningen finns kvar, har jag definitivt inget emot att se mer av familjen Crawley på vita duken. Downton Abbey är en film för de redan frälsta och för oss är det en fin upplevelse. För den som inte stiftat bekantskap med herrskapet och tjänstefolket ännu rekommenderar jag att börja med tv-serien.

Vem dödade min far

I debuten Göra sig kvitt Eddy Belleguele skrev Édouard Louis om sin barndom som han beskrev som nattsvart och utan ett enda positivt minne. En stor anledning till detta var hans relation till sin pappa och hur pappan agerat mot sonen. I senaste boken Vem dödade min far har tonen mjuknat något och Louis har insett att det finns skäl till hans pappas agerande. Ingen ursäkt, men definitivt förklaringar.

Det är när Louis återupptar med sin far som han förstår vilket tufft liv han haft. Fadern som är knappt 50 är redan en gammal man. Hans kropp är utsliten och visserligen kan det till viss del förklaras av en destruktiv livsstil privat, men den största skulden lägger Louis på den franska staten. I ett långt brev, som är en såväl en kärleksförklaring till fadern som en uppgörelse med en rad ansvariga politiker. Politiker som ökat klyftorna i samhället och gjort de rika rikare, medan de fattigare blivit alt fattigare.

När Vem dödade min far släpptes i april i år skrev Patrik Lundberg en text i Expressen om sin mor, som även hon slets ut i förtid i ett samhälle som inte uppskattade henne alls. I texten med titeln Historien om mammas lidande bär många namn ställer han frågan “Vem dödade min mor?”. Såväl Louis och Lundberg beskriver samhällen där kapitalismen lyfter vissa, medan den sänker andra. Tron på marknaden och idén att de fattiga behöver piskor, medan de rika behöver morötter erövrar parti efter parti och syns nu långt in på vänsterkanten. I en sådan värld behövs de arga rösterna mer än någonsin och jag är glad att de får höras.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: