Den felaktiga litteraturhistorien

Jag fick ett pressmeddelande från Göteborgs Universitet som passade perfekt in i det projekt i litteraturhistoria som jag är mitt inne i just nu med mina gymnasietvåor och som dessutom passade lika fint in i den skeva litteraturhistoria som jag i min undervisning brukar lyfta och ifrågasätta. När jag läste litteraturvetenskap på samma universitet i mitten av 90-talet fanns det väldigt få kvinnor på litteraturlistorna. Författare som Elin Wägner, Emilie Flygare-Carlén och Victoria Benedictsson, som nu fått någon slags upprättelse, existerade inte alls och Selma Lagerlöf avfärdades som en sagotant.

I pressmeddelandet berättas om hur författare som Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén översattes och spreds utanför Sveriges gränser i tio gånger högre utsträckning än Carl Jonas Love Almqvist. Ändå är det den senare som lyfts fram i litteraturhistorien som formulerats av män. Urvalet som har gjorts är med andra ord baserat på kön snarare än inflytande och kanske också kvalitet. Att istället lyfta kvinnliga författare är alltså inte en fråga om att kvotera in, utan att rätta till det felaktiga urval som tidigare gjorts.

Fem forskare vid Göteborgs universitet har under fem års tid tittat på fem författarskap: Julia Nyberg, Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén, Anne Charlotte Leffler och Selma Lagerlöf, och kan nu ge en ny och mer heltäckande bild av dåtidens svenska litterära export. De har kommit fram till att de var bra mycket mer framgångsrika än vad som tidigare gjorts gällande. När de reste runt i världen följdes de av media och de var så framgångsrika att de ibland fick agera draghjälp när manliga kolleger skulle lanseras utomlands.

Enligt professor Yvonne Leffler lanserades Strindberg på tjeckiska med hjälp av Emilie Flygare-Carlén. Smaka på det. Giganten Strindberg fick draghjälp av en kvinnlig författare som senare knappt nämnts i litteraturvetenskapliga sammanhang då de efter det moderna genombrottet runt sekelskiftet 1900 började ses som omoderna och därmed “skuffades undan”. Enligt Leffler var de “för populära, för produktiva, och så var de kvinnor. Därmed stämplades de som gammelmodiga”. Istället ersattes de av en ny generation män. Är det inte fascinerande vilken skev världsbild vi matats med och dessutom accepterat. Ett gammalt urval kan ändras, men allt för ofta reproduceras det istället.

Jag ska villigt erkänna att min kunskap om klassiker formats av den litteraturvetenskap som jag studerat där urvalet gjorts av män och därför oftast handlat om män. För mina elever brukar jag i alla fall lyfta fram Selma Lagerlöf som är en av våra största författare, vars texter dessutom är väldigt relevanta än idag. Läs gärna om det läsprojekt jag genomför för tredje gången just nu. Den här gången med fler noveller som komplement.

 

Bilden föreställer ett bokstöd med Fredrika Bremer. De finns att köpa här.

 

4 reaktioner på ”Den felaktiga litteraturhistorien”

  1. jo, maken läste det igår, inte någon nyhet – fast relativt okänt att det var kvinnorna som varit störst och mest översatta. Åsa Arping, docent i litteraturvetenskap i Göteborg, forskar om Fredrika Bremer, en mycket berest dam, hennes bok ‘England om hösten år 1851’ är intressant läsning.

    1. Just en sådan här kvantitativ studie tycker jag är intressant, då det verkligen är “sant” att kvinnor var minst lika kända om inte mer än sina manliga kollegor. Det visar att den vinkling som gjorts inte är korrekt, utan väldigt subjektiv.

  2. Det är lite problematiskt att slå fast något så kategoriskt som ”Den felaktiga litteraturhistorien”, VAR DEN FEL? Är det fel att urvalet gjorts av män? Det är riktigt att kvinnliga författare under första halvan av 1800-talet och senare hade en större läsekrets. Men vad skrev de om? Något av vikt? Jodå, kvinnans situation var viktig att förändra, omyndig och rollen “kvinnan tiger i församlingen” gav inte plats för lika individuella rättigheter som män. De önskade sig heller inte mer frihet och ansvar, hur skulle de kunna det när inte egna tilltron fanns? Relationsproblem på sida efter sida drog kvinnliga läsare, precis som idag. Mordfrossandet lockar skaror till bokdiskarna och framför teveapparaterna tillsammans med dejtingprogram. Allt med enbart kvinnliga konsumenter stannar all mängdproduktion inom dessa gränser. Det är klart att då kan det vara lockande att även fingra på mäns undermåliga litteraturvetenskap inom hittpådiktning. Den skönlitteraturen är inte skön.
    Dock kan det förhoppningsvis gå mot varje individs lika värde utan att kön först skall efterfrågas. Det går att börja med en seriös inställning till kvaliteten på litteraturforskning. Nu är det mode att lyfta upp Emilie Flygare Carlén och det enbart för att hon är kvinna. Forskningen är förutbestämd och målet likaså.
    Kanske skall inte kvinnor in på området att hylla sig själva?

    1. Har du läst något av t.ex. Emilie Flygare Carlén så att du kan göra en individuell bedömning? För det är väl inte så att du går endast efter kön och förutsätter att män skriver bättre litteratur än de kvinnor som du nu menar att det är mode att lyfta fram?

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: