Dag: 6 augusti, 2019

Toni Morrison 1931-2019

När Toni Morrison tilldelades Nobelpriset i litteratur 1993 löd motiveringen: “som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Hon var den första svarta kvinnan någonsin som tilldelades priset och gav därmed röst åt en grupp människor som så ofta varit utan röst och utan makt. Bra författare gör just det. Ger en röst åt dem som inte har någon. Bjuder in läsaren till en värld som är bekant för några, men obekant för andra. Poetisk pregnans, jo det stämmer gott. Språket var det som fascinerade mig med Toni Morrison. Hon var också den författare som faktiskt fick mig att uppskatta det som många andra misslyckats med nämligen magisk realism. Jag köpte det magiska i Morrisons böcker, då de trots allt var så verkliga.

Idag nåddes vi av nyheten att Toni Morrison avlidit 88 år gammal. Hennes sista bok blev Gud hjälpe barnet, som kom ut på svenska 2016. Jag har flera böcker kvar att uppleva, men de jag läst har fastnat i mitt minne. Så här skrev jag om Morrisons kanske mest kända bok Älskade, en bok uppbyggd av fragment, inte helt enkel att ta till sig.

Tänk dig en tavla. En mycket vacker tavla med ett motiv som fängslar dig. Du vet inte vad den föreställer, men du vet att du älskar den. Att den väcker känslor hos dig. Att du inte kan få nog av den. Om någon ber dig beskriva den inser du att det inte går. Du vet bara att du inte kan sluta titta på den.

Ur tavlan träder personer fram. De är hunsade, slagna, förstörda, ägda. De har levt ett liv i fångenskap och vet inte hur det ska bete sig som fria. De vet inte, eller vågar inte, älska sina familjer då familjerna aldrig består. Någon där, någon säljs och någon blir faktiskt fri. De är slavarna som till slut finner frihet, men inte det liv de drömt om.

och om hennes författarskap:

Toni Morrison skriver den afroamerikansk historien. Hon skriver samtidigt om den historia som de vita männen med makt skrivit. Den där USA är möjligheternas land, landet för fria människor där alla kan lyckas bara de kämpar tillräckligt mycket. En värld, strax före inbördeskriget, där de som varit slavar inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Det är ett första försök att börja om från början och leva på riktigt. Mycket har förändrats, men historien finns kvar. Om nuet ska kunna ändras måste även historien skrivas om. Då måste de utan röst få höras. Det är inte så att historien om normen är mest sann, bara mest utbredd. Frågan är hur vi skriver om den i efterhand?

 

Läs resten av inlägget här.

Foto: Michael Lionstar

Den som lever stilla

Många är de som skriver om sina föräldrar när de inte finns mer. Böcker som blir en slags uppgörelse med barndomen. Vissa lyckas väl, medan andra hamnar i fällan att måla allt i svart och vitt, men mest svart. Leonora Christina Skov lyckas däremot balansera sina skildringar av uppväxten och familjen i boken Den som lever stilla. Hennes mor är utan tvekan en komplicerad och komplex kvinna, som är väldigt svår att förstå. Skov lyckas dock teckna ett lyhört porträtt av henne, som både innehåller frustration, ilska, en viss dos av hat och besvikelse, men också kärlek och nyfikenhet. Att modern utan tvekan hade svårt att hantera känslor måste ha gjort författarens barndom fruktansvärd, men trots bitterheten låter Skov inte den ta över. Det är en känslomässigt krävande bok att läsa och jag behöver ta pauser ibland. Ändå är jag glad att jag läste om Christina som blev Leonora och äntligen vågade leva sitt liv fullt ut. Eller i alla fall nästan. Vem vågar egentligen allt.

När boken börjar är vi i slutet. Leonoras mamma ligger för döden på ett Hospice och hennes dotter vet inte riktigt hur hon ska hantera situationen. Visst sörjer hon på ett plan, vem sörjer inte sin mor, men just denna moder har begränsat sin dotter och ifrågasatt allt hon gör. Pappan är där också såklart, men i övrigt är det få som bryr sig om den äldre kvinnan i sjuksängen. Hon som är övertygad om att hon drabbats av cancer för att hennes dotter lever en syndigt liv som lesbisk, äcklig och pervers. När hon inte längre är medveten om vad som sker säger hennes maken och Leonoras far att hon kan ringa sin fru Annette. Nu när hennes mor inte är vid medvetande kan hon inte heller må dåligt av det faktum att hennes dotter har en fru istället för en man. Fadern har alltså egentligen inte haft så mycket emot det, men han har som alltid tagit sin frus parti framför sin dotters. Frun som styr familjen med sina tårar och behöver hans kärlek allra mest.

Den som lever stilla är en autofiktiv bok som handlar om författarens liv, men också hur skrivprocessen ser ut när hon skriver om detsamma. Det är en form jag verkligen tycker om. Visst finns det en viss kronologi i det hon berättar, men mest av allt är det en bok där de viktigaste händelserna binds ihop och bildar en helhet. Den är också full av reflektioner om vad som kan och får skrivas och vad som kanske varken passar sig eller tillför något. Jag tycker mycket om att läsa om den hårt hållna Christina som beger sig till Köpenhamn för att hitta sig själv. Sina föräldrar lämnar hon bakom sig, men mormodern finns alltid kvar. Skildringen av henne är ett av många fina kvinnoporträtt i boken och just dessa är kanske bokens styrka. Tillsammans med det helt fantastiska språket, som gör att jag mer än gärna läser något annat av Leonora Christina Skov.

Den som lever stilla är en av titlarna i Bokbloggarboktipsutmaningen 2019.  Hanna på Feministbiblioteket var den som tipsade och så här skrev hon om boken.

 

 

%d bloggare gillar detta: