Dag: 21 juli, 2019

Några bra sommarprogram 2019

Radio & poddar / Av / 5 kommentarer / 25 juli, 2020

Rebecka Kärde skriver i DN att poddar gjort Sommar i P1 överflödigt, då alla intressanta och bra personer redan har egna poddar eller besöker dem. Jag håller inte med. Nu är jag kanske gammal och grinig, men jag har i väldigt många fall svårt för poddar. Detta främst för att det lätt blir så babbligt och därmed svårlyssnat. Jag lyssnar tusen gånger hellre på en sommarpratare som verkligen jobbat med sitt manus och inte bara har en lös idé om vad programmet ska innehålla. Nackdelen är att det ibland blir mer som en föreläsning än ett radioprogram, men det kan jag ta. Däremot har jag svårt för dem som bara använder programtiden till att lyfta fram sin egen förträfflighet och fastnar i diverse Lassie-historier.

I sommar har jag lyssnat på några bra program, som alla går att ladda ner som poddversioner utan musik, men också höra i sin helhet. Jag kör oftast utan musik, men vissa program är bäst i sin helhet.

Fares Fares (22 juni) inleder sommarprogrammet med att tala om att våga vara sig själv, men också om sin näsa. Vi får också följa hans väg till Sverige och hur familjen äntligen får uppehållstillstånd efter flera försök. Det märks tydligt att det här är en individ med stort driv. Jag nickade igenkännande när han berättade om hur intensivt han pluggade svenska för att få börja i en “vanlig” högstadieklass. Jag har träffat många sådana elever. Drivet tog honom till Dramaten och till Hollywood.

Jonas Hassen Khemiri (29 juni) talade mycket om rädslor och skrivkramp. Ett känslofyllt program med ett fantastiskt manus. Khemiri ägnar en stor del av programmet till att tala om sina rädslor och det fick mig att fundera över mina egna och hur de begränsar mig. Hans språk är helt fantastiskt och det han talar om berör. Dessutom är musiken riktigt bra.

Hamid Zafar (8 juli) mer nyanserad i Sommar än jag uppfattat honom tidigare. Han ger intressanta perspektiv på flykt, integration, segregation, läraryrket och den svenska skolan. När han får fler än Twitters få tecken eller krönikans fortfarande begränsade sådana tillåts Zafar att dra sina resonemang längre, vilket får mig att förstå vad han kanske alltid velat säga. Att bostadsort och ursprung inte ska begränsa. Att det är viktigt att ha samma möjligheter, men också att det ställs samma krav och att förväntningarna även på de som bor i förorten ska vara höga.

Carina Bergfeldt (9 juli) berättade om sin barndom och hur hon äntligen vågat lita på kärleken. Jag hade önskat ännu mer Trump, men programmet var ändå riktigt bra. Det är modigt av Bergfeldt att dela med sig av det svarta som präglade hennes uppväxt och hur någon som borde varit en trygghet istället tog den ifrån henne. Trots dålig självkänsla verkar hon ändå ha haft ett gott självförtroende och inte minst ett jäkla driv. Det är riktigt coolt.

Emma Frans (13 juli) drar ibland på lite väl snabbt, men det hon talar om är intressant och balansen mellan det personliga och det allmänna är väl avvägd. Vi får höra om hennes forskning och det nuvarande jobbet, men också om en förlossning som inte blev som planerat och ett barn som kanske inte skulle klara sig. Emma Frans har mycket viktigt att säga och jag blir sugen på att läsa någon av hennes böcker.

Väggen — en modern klassiker

Romaner / Av / 19 juli, 2019

Äntligen fick jag då tummen ur att läsa denna moderna klassiker som hyllats av så många. Väggen av Marlen Haushofer kom ut 1963 och på svenska första gången 1988. Den handlar om en kvinna som hälsar på sin kusin och hennes man i en jaktstuga. På kvällen går paret i väg till byn och de dröjer länge. Till slut inser kvinnan att något måste ha hänt. När hon ger sig ut i skogen märker hon en vägg av glas och förstår att hon är instängd.

Vi vet inte mycket om huvudpersonen, mer än att hon är änka sedan ett par år och att hon har två nu vuxna döttrar. Hennes tidigare liv spelar liten roll och när hon efter flera år i isolering bestämmer sig för att skriva ner sin berättelse är det livet bakom väggen som står i centrum. Jakten på mat, skötseln av djuren och rädslan för att allting ska ta slut. Det är en människas liv i ett med och kamp emot naturen som skildras.

Djuren spelar en central roll i berättelsen då de är kvinnans enda sällskap. Eftersom hon berättar sin historia i efterhand vet vi ganska tidigt att alla djur inte kommer att klara sig och det gör läsningen obehaglig. Samtidigt är de relationer som kvinnan har till sina djur mycket fina att läsa om och speciellt hunden Lo är riktigt viktig för henne. Just beskrivningen är djuren, den självständiga katten, hennes nyfikna ungar och den trogna kon, är väldigt speciella och vackra. Det märks hur viktiga dessa individer är för kvinnans välbefinnande. Troligen hade de inte överlevt utan dem.

Mycket i Väggen kretsar kring överlevnad. En kvinna uppvuxen i ett modernt samhälle tvingas klara sig med det naturen har att erbjuda. Det kräver massor av arbete, men ger också sysselsättning. Kampen mot och livet i naturen är fascinerande att följa. Samtidigt som det inte händer någonting, sker det hela tiden massor av saker. De flesta oförutsedda. Under läsningen funderade jag mycket på hur jag själv hade reagerat och är tyvärr rädd att jag hade gett upp väldigt mycket tidigare än bokens huvudperson. Jag beundrar henne för det driv som gör att hon klarar den ena motgången efter den andra.

Så vad tyckte jag då? Är det här en av världens bästa böcker? Väggen är en riktigt bra bok, det råder det ingen tvekan om och den berörde mig mycket. Däremot skulle jag inte säga att den tillhör de bästa böcker jag läst, även om jag är väldigt glad att jag läste den. En del av mig ångrar att jag inte gjorde det som tonåring, då jag säkert hade älskat den villkorslöst. Jag tyckte dock mycket om Haushofers sätt att skriva och är nyfiken på hennes andra böcker.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: