Pojken som följer sin skugga

I vårt allt mer svart-vita samhälle saknar jag ofta de personer som faktiskt beskriver de många gråskalor som ändå existerar. Kanske är det därför jag blev så glad när jag läste Kadir Merals bok Pojken som följer sin skugga, som på ett respektfullt och bra sätt försöker beskriva de kulturkrockar som kan uppstå om man som invandrare går utanför sin sfär.

Huvudpersonen Memo bor i Angered i Göteborg med sin familj. Familjen flydde från Kurdistan när Memo var tonåring och nu, sex år senare tar han studenten. Därefter väntar förhoppningsvis universitetsstudier. Memos föräldrar håller hårt på de kurdiska traditionerna och accepterar hans studier, men deras största dröm är ändå att han ska gifta sig med en bra, kurdisk flicka och föra sitt arv vidare.

Memo funderar mycket kring vad det är som gjort hans föräldrar så traditionella och en förklaring tror han är att det faktiskt inte finns något Kurdistan i egentlig mening och att de flydde från Turkiet för att de inte fick leva enligt sin kultur där. När de i Sverige är fria att leva som de vill väljer de att leva på kurdiskt vis. Kadir Meral försvarar inte segregation, men konstaterar att den finns och försöker förmedla en nyanserad bild av varför ens kultur kan bli så väldigt viktig i ett främmande land. För Memos föräldrar är Sverige fortfarande främmande, kanske för att de inte riktigt hör till. De har inte studerat annat än SFI, modern är hemmafru och fadern har småjobb på Partihallarna. Det är lätt att tro att livet inte blev som de tänkt sig och det är egentligen inte så konstigt att de klamrar sig fast vid sin kultur och sina landsmän. Det som gör dem trygga och som gör dem till en del av en gemenskap.

Vi får följa Memo från studentdagen då han och kompisarna Yusuf och Xalil tar studenten. Yusuf får stipendie och Memo klarar sig ganska bra. Han hoppas i alla fall att betygen ska räcka för att komma in på lärarutbildningen. Xalil har egentligen inget riktigt mål i livet och det är inte helt otippat att det är han som efter studenten dras till extremismen. Pojken som följer sin skugga handlar om att försöka passa in. Dels som invandrare på universitetet, men också som försvenskad son till traditionella föräldrar. Det blir inte direkt bättre när sonen testar alkohol och blir förälskad i en svensk tjej.

Pojken som följer sin skugga är en bok jag hoppas når många. Kanske hade det varit lättare att nå ut om boken getts ut av ett större förlag och jag tycker verkligen att många förlag borde vara intresserad av författare som Kadir Meral och det han har att berätta. Vi behöver få höra så många olika röster som det bara går och gärna sådana som vågar vrida och vända på saker, istället för att ge ett enkelt svar. Sådana finns självklart inte, men vi har blivit lurade att tro att allt är enkelt. Välj bort din kultur, bli svensk, tala bara svenska. Så låter allt fler förslag till lösning på problem med segregation och integration. Vi måste lyfta blicken och inse att alla människor har rätt att vara den de är, men också hjälpa fler att kombinera olika kulturer för att faktiskt bli just den person de vill vara.

Bara för att det finns EN annan bok om en kurdisk kille som blir bortgift mot sin vilja av en traditionell far betyder det inte att det inte behövs en till. Bara för att det finns EN annan bok om en kurdisk kille som blir bortgift mot sin vilja av en traditionell far betyder det inte heller att dessa två böcker ska jämföras. Jag måste ändå göra det. Jag tycker om Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, men Pojken som följer sin skugga är på många sätt bättre. Dels är det tydligt att Kadir Meral verkligen försöker förstå sina föräldrar och hans huvudperson vill också göra rätt. Eftersom vi får följa huvudpersonen Memo mer i det liv han lever i Sverige, men också för att han bodde längre i Kurdistan innan han kom hit, förmedlar han en bild av dessa båda kulturer på ett bra sätt. Boken är kanske inte lika dramatisk som Stjärnlösa nätter, men det beror mest på att Memo försöker fånga gråskalan och dessutom är mer säker på vem han är och vill vara.

Pojken som följer sin skugga vänder sig främst till unga vuxna, men passar för alla åldrar. Jag har dock tagit fasta på målgruppen och väljer att lägga till den på mina tipslistor för bra böcker att läsa med ungdomar i skolan.  Möjligen är språket lite överlastat, men jag gillar ändå Merals användande av bildspråk. Alla metaforer och liknelser gör att vi verkligen förstår hur Memo känner sig och han är en huvudperson som är lätt att engagera sig i. På gymnasiet tror jag att den skulle passa perfekt.