När 20% inte vill ha dig här

Imorgon är det val till EU-parlamentet och de högernationalistiska partierna väntas gå framåt. I Sverige går KD och SD som tåget trots att de representeras av tafsare och abortmotståndare. Tycker ni att jag hårdrar det? Möjligen gör jag det, men faktum är att jag inte förstår hur vissa partiers representanter verkar kunna göra vad som helst och ändå accepteras. Det finns helt klart olika måttstockar för människor, speciellt i SD:s fall. När förstanamnet på EU-valslistan tafsar på en kvinna under en blöt fest är det helt okej, men hade det varit någon som inte var svensk enligt partiets definitioner som gjort detsamma hade det självklart varit fruktansvärt. Då hade de krävt utvisning, för så ska invandrarna bemötas.

I veckan arrangerades en EU-debatt på gymnasieskolan där jag arbetar. Alla partier i EU-parlamentet var representerade och de två större frågor som diskuterades var miljö och migration. Några saker fastnade hos mig. Dels att det är otroligt viktigt att den som representerar partier i en debatt där publiken är ungdomar verkligen behöver vara en god retoriker. Där plockade MP och L rejält med poäng, medan V och SD, som representerades av äldre personer som dessutom läste innantill, mycket troligt förlorade några. Det var också tydligt att SD-politikern utmärkte sig med åsikter och formuleringar som fick publiken att reagera. Det som lästes innantill var hyfsat politiskt korrekt, men vid direkta frågor blev det lurigare. Klimatet har t.ex. förändrats på grund av explosioner på solen och Sveriges befolkning har ökat med två miljoner på grund av en stor invandring. Det var han tvärsäker på.

I gårdagens DN publicerades en text av Jonas Hassen Khemiri med rubriken Instruktion i hur du överlever i ett land när 20 procent inte vill ha dig här där han uppmanar läsaren att försöka se det positivt när valresultatet visar att nationalisterna faktiskt inte fick 100% av rösterna. Därefter berättar han om hur det är att leva i ett land där ens id-kort kontrolleras mer än andras, där den religion dina föräldrar har ses som ren ondska, där mord på personer med ett namn som inte klingar svenskt blir en notis och där självhat ligger nära till hands.

I slutet av EU-debatten fick eleverna ställa frågor och en av mina före detta elever som jag undervisade på Språkintroduktion, som nu är elevrådsordförande och tar examen från samhällsprogrammet fick mikrofonen. Han började med att beklaga att svenskar inte kan få barn och när SD:s representant skulle försöka förklara vad han egentligen menade snurrade han in sig i resonemang om att etniska svenskar inte föder barn i samma utsträckning som andra. Flera andra politiker reagerade på hur han uttryckte sig och SD-representanten försökte omformulera sig och använde istället ordet “ursprungssvenskar”. “Jaha, samer menar du?”, frågade L:s representant blixtsnabbt och så blev det tyst.

Nu blev det tydligt att vissa, kanske så många som 20%, faktiskt inte vill ha andra människor i sin närhet. De som de kallar flyktingar, eller det gör de ju sällan, utan lyxmigranter, extremister eller något annat högervridet uttryck brukar vara vanligare. Någonstans försvann empatin, men det är väl så att där hatet går in går vettet ut.

Jag tänker på de elever jag haft som flytt hit och som i princip alla jobbar otroligt hårt för att skapa sig ett liv här. Det är normen. Trots detta utsätts de allt för ofta för vardagsrasism. Jag tänker också på föräldern i Jonas Hassen Khemiris text som behöver förklara för sina barn varför vissa inte vill ha dem här, men samtidigt inser att de inte har någon annanstans att ta vägen. De är hemma, men det hemmet vill vissa ta ifrån dem. För hur överlever du egentligen i ett land där 20% av befolkningen helst vill att du drar?

 

Foto: Beatrice Lundborg