Låt alla möta litteratur på sin nivå

När barnen är små får de pekböcker, gärna i tyg så att de kan tugga på dem när de inte läser dem. Sedan går vi vidare till böcker med tjocka sidor som tål barnhänder och år för år låter vi dem ta del av fler ord och mer komplexa historier. En period handlar allt om rim, en annan om bajs (!) och sedan är det de där dinosaurierna och de fajtande prinsessorna.

Få föräldrar skulle komma på tanken att läsa Röda rummet som godnattsaga, då vi inser att böcker ska passa läsaren och även om mamma eller pappa verkligen älskar att läsa om Stockholm i fågelperspektiv och Arvid Falks äventyr i samma stad, inser de att barnen kanske inte tycker detsamma.

Litteratur är absolut bra eller dålig beroende på kvaliteten på densamma, men det handlar också väldigt mycket om vem som ska läsa och vad läsaren behöver i just den del av sin läsutveckling som hen befinner sig i. Det är därför Per Nilsson helt missar mål i sin debattartikel Lättläst och lättläst – ska inte böcker vara något mer?.

Vi vill att alla ungdomar ska vara läsare. Eller i alla fall vill jag som svensklärare det och jag tror att Per Nilsson har samma perspektiv. Det jag tyvärr kan konstatera är att verkligheten inte alls ser ut så. I den bästa av världar skulle alla läsa de absolut bästa och mest komplexa ungdomsböckerna och därefter gå över till den prisbelönta vuxenlitteraturen som har hög kvalitet och troligen kommer att tillhöra vårt gemensamma kulturarv. Det är Platons idévärld. Det absolut perfekta tillståndet, i alla fall om man är svensklärare eller författare.

I den verkliga världen, i sinnevärlden, ser det lite annorlunda ut. Där finns en rad hem där läsning definitivt inte är en del av vardagen. Vi har barn som inte mött böcker hemma och som kanske möter litteratur för första gången när de börjar skolan. Kanske läser de sedan under en period tills det någon gång på högstadiet ställs krav på att de ska läsa “god litteratur” vilket tyvärr kan innebära att de slutar läsa helt.

Per Nilsson ondgör sig över den “lättlästa” ungdomsboken, men lyckas inte ens förklara om det handlar om “lättläst” som i bearbetad med fokus på läsare som är nyanlända eller läsovana, eller lättläst i betydelsen repetitiv serie med böcker som likar varandra. Jag tolkar det som att Nilsson menar det senare och hoppas verkligen att det är så. Att litteratur blir tillgänglig för alla är enormt viktigt. Vi har inte råd att vara snobbiga i det här läget.

“Varför är det så svårt att föra ett samtal om litteratur för barn och unga som sträcker sig längre och djupare än till att ‘det är viktigt att barn och unga läser böcker'”, undrar Per Nilsson och det enkla svaret är “för att många barn och ungdomar inte läser alls”. Att då välja vägen som fördomsfull litteratursnobb är utan tvekan ganska kontraproduktivt. Först måste vi skapa läsare och därefter (eller samtidigt) kan vi också visa dem att det finns fler böcker än de repetitiva serierna som t.ex. Beast Quest inte genom att tala om att de böcker de läser är mindre värda, utan att visa att det finns väldigt många fler böcker att upptäcka. Jag var inte helt lycklig när ena sonen plöjde just Beast Quest, men jag insåg att det var en del av hans läsutveckling och lät honom hållas. Allt annat hade varit väldigt korkat.

Utgångspunkten för Per Nilssons artikel är ALMA-pristagaren Bart Moeyaert, som många anser vara en för komplicerad ungdomsboksförfattare och utifrån det drar han slutsatsen att läsare här vill ha enkel och lättläst litteratur. Jag har lite svårt för det resonemanget. Trots att jag är den första att höja ungdomsbokens fantastiska kvalitet är jag också medveten om att olika läsare behöver olika saker vid olika tillfällen. Det gäller såväl barn, ungdomar som vuxna. För att orka läsa det mer komplexa måste man också få vila i det lättillgängliga ibland.

Vi behöver utan tvekan prata mycket om barns och ungdomars läsning, då en god läsförmåga är en förutsättning för ett gott lärande. Det är därför vi måste lägga så mycket fokus på läsning i skolan att vi hinner ge våra barn och unga både de böcker som de slukar och de som kräver mer utmaning. Tyvärr är fokuset i kursplanerna för Svenska sedan 2011 något helt annat. Allt ska mätas och då passar läsningen inte in. Läs gärna Fredrik Sandströms artikel i Svensklärartidningen med titeln Svenska bortom (nästan) all kontroll, där han skriver om just den läsning som inte får plats i skolan längre. Den som inte mäter läsförståelse eller kan kontrolleras via prov, utan den som ger upplevelser och som får läsaren att växa som människa.

Jag förstår att det är dit Per Nilsson också vill, men jag tycker att han har helt fel perspektiv när han beskriver den litteratur som han tycker ska vara i fokus. Snarare håller jag med bibliotekarien och bloggaren Eli om att han framstår som ganska okunnig kring vad litteratur är och hur vi behöver möta de ungdomar som faktiskt inte läser alls. Vi når ingenstans med elitism.

 

Photo by Jonathan Cooper on Unsplash

 

7 reaktioner på ”Låt alla möta litteratur på sin nivå”

    1. Ljudböcker är bra de också, men den får inte ersätta högläsningen för barn. Att läsa tillsammans och samtala om de vi läser är otroligt viktigt för att bli en god läsare.

  1. Hej. Jag tycker att du läst mitt DN-inlägg slarvigt. Naturligtvis behöver vi olika sorters böcker, naturligtvis läser vi på olika nivåer, både unga och vuxna. Och naturligtvis fyller litteraturen olika behov. Det är väl självklart.
    Men mina frågor är två: Går det inte att diskutera barn- och ungdomslitteratur utan att diskutera barn och ungas läsning? Och vad har hänt med de stora förlagens utgivning? Publiceras ens böcker som är lite mer komplexa (avseende innehåll, form eller språk) eller som inte är direkt “användbara” (dvs som lästräning eller diskussionsunderlag)

    Med vänliga hälsningar
    / Per Nilsson

    1. Det jag reagerade på är dels det otydliga användandet av begreppet “lättläst”, men också på synen på ungdomsboken. Jag håller inte med om att det inte ges ut komplexa ungdomsromaner och har läst och hyllat såväl flera av dina böcker, som böcker som Om vi bara kunde byta kroppar med varandra av Johanna Nilsson, The Hate U Give av Angie Thomas, Slutet av Mats Strandberg, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius för att nämna några. Det är också denna typ av ungdomsböcker som jag väljer att läsa med mina elever. Däremot hävdar jag fortfarande att vi inte har råd att vara litteratursnobbar med tanke på hur lågt läsningen prioriteras i skolan och samhället idag.

      1. Och så svaret på frågan om vi inte kan diskutera ungdomslitteratur utan att diskutera ungdomars läsning och där tycker jag ändå att vi måste ta hänsyn till målgruppen. Alla böcker, oavsett hur många priser de fått och hur mycket vi vuxna än älskar dem, passar inte alla ungdomar. Vi som arbetar som lärare eller bibliotekarier (och för den delen ungdomarnas föräldrar) måste hjälpa ungdomar att hitta rätt böcker för just dem. Det finns ingen objektiv kvalitet, trots att jag håller med dig om att vissa böcker definitivt är av sämre kvalitet än andra rent språkligt och/eller innehållsmässigt.

      2. Nu blir det liksom många diskussioner samtidigt, och antagligen är det jag som varit otydlig, eller onödigt provocerande. Jag är inte någon ”litteratursnobb” men vill naturligtvis hävda att det går att tala om kvalitet också när vi talar om barn- och ungdomslitteratur. Allt annat tycker jag är förakt inte bara mot genren utan också mot de unga läsarna. Jag hoppas du har rätt när du säger att ungdomsboksutgivningen är bred och spännande i Sverige, jag tycker mig ha sett en annan utveckling. Jag tycker att det är fantastiskt att ALMA-juryn lyft fram så många strålande författarskap, och hoppas att pristagarnas böcker blir översatta och lästa i Sverige. Men alldeles självklart är det väl inte.
        Genom åren har jag mött så många engagerade skolbibliotekarier och pedagoger runtom i Sverige – det är verkligen ett storstilat arbete som utförs när det gäller litteratur på många svenska skolor. Men det är inte mitt arbete att vara läsfrämjare. Mitt arbete är att vara en ärlig, nyfiken och stolt författare. Det var väl där någonstans som Ulf Stark startade debatten förra gången.

        1. Nej, där har vi helt naturligt olika fokus. Som lärare är läsfrämjandet väldigt viktigt, men jag ser det också som mitt ansvar att faktiskt hålla koll på de ungdomsböcker som kommer ut. Kvalitet är viktigt, men sedan handlar det ändå om smak. Jag har t.ex. väldigt svårt för många av Meg Rosoffs böcker och har inte heller fastnat för Sonya Hartnett (här behöver jag dock läsa mer), medan jag tyckt mycket om det jag läst av Jacqueline Woodson. Gällande bilderböcker har jag väldigt dålig koll, men jag absolut älskar Shaun Tan. Skulle gärna se fler priser som lyfter just ungdomslitteratur, utan att som ALMA och Augustpriset blanda in barnlitteratur.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: