Bonusfamiljen roar och berör

Så har jag då sett det sista avsnittet i tredje säsongen av Bonusfamiljen och jag hoppas att det inte bli det sista. Tyvärr verkar det som att Svt inte kommer att beställa fler säsonger, även om serieskaparna är redo att skriva vidare. Nu fick serien förvisso en fin avslutning, men det finns ändå mycket kvar att berätta.

Egentligen fastnade jag inte för Bonusfamiljen direkt. Visst var det småroligt, men också lite konstruerat. Jag hade dessutom väldigt svårt för karaktärerna Lisa, spelad av Vera Vitali och Martin, spelad av Fredrik Hallgren. Sedan växte de, tillsammans med de andra karaktärerna och jag fann mig tycka om dem alla. Missförstå mig rätt, det är få av karaktärerna i Bonusfamiljen som jag skulle vilja ha i min närhet, men de är intressanta att lära känna på behörigt avstånd.

En av de finaste karaktärerna fanns tyvärr inte med i tredje säsongen, nämligen Barbro Lill-Babs Svensson Gugge. Gugge presenterades inledningsvis som karaktären Martins mamma Birgittas väninna, som hon senare vågade erkänna var hennes flickvän och därefter faktiskt hennes fru. De två gifte sig i slutet av den andra säsongen. När Lill-Babs tragiskt gick bort dog också hennes karaktär och sorgen och saknaden för Gugge, spelad av Marianne Mörck, är massiv. Hennes kamp mot ensamheten i säsong tre berör mig djupt.

I tredje säsongen saknar jag också Martin Luuk, som spelar skolkuratorn Martin som är vän till Patrik. Han är också vän med parterapeuterna Ylva och Jan, som Lisa och Patrik går i terapi hos för att lära sig jonglera sitt äktenskap och alla relationer som en bonusfamilj innebär. Andra säsongens mest fantastiska (och pinsamma) händelse är kanske när Martin bjuder dessa fyra på middag och ingen vill avslöja att de faktiskt träffats förr.

Den som lyfter tredje säsongen är Nour El-Rafai, som gör en fantastisk rolltolkning. Hennes karaktär Sima var först Eddies elevassistent och har nu barn med hans pappa Martin. Det känns också som att de andra skådespelarna verkligen landat i sina roller och samspelet är bättre än någonsin. Väldigt tråkigt att svt i det läget väljer att lägga ner serien.

Vad är det då som gör Bonusfamiljen så bra? Jag skulle säga kombinationen av humor och ärlighet. Serien tar upp människors mörkaste känslor. Sådant som vi inte vill att någon ska veta. Genom att lyfta fram det mörka i ljuset går det att skratta åt eländet och det är ganska skönt. För mig blir serien dock en påminnelse om att gräset inte är grönare på andra sidan. Snarare minst lika fyllt av ogräs.

 

 

%d bloggare gillar detta: