Vad jag tänker på när jag tänker på Tyskland

Kulturkollo har tema Tyskland den här veckan och det var ett av vårens teman som gjorde mig mest nervös. Tysk litteratur är sällan min grej, men egentligen är det nog mer en fix idé än ett faktum. Det finns en rad tyska böcker jag läst och inte tyckt om, men jag har faktiskt läst några bra också. Som svar på veckans utmaning om vad jag tänker på när jag tänker på Tyskland får några av favoriterna ta plats.

Jag tänker på en trio böcker som jag faktiskt tyckt riktigt mycket om:

Igår skrev jag ett inlägg på Kulturkollo om boken Look at me av Mareike Krügel. Det är en riktigt bra bok om Kat, en mamma som försöker jonglera ett oräkneligt antal saker under en helg. Dottern lyckas få sin mamma att hämta henne i skolan, genom att framkalla näsblod och bloda ner såväl klassrum, som korridor och rektorns rum. Sonen vill presentera en flickvän. Ena grannen lyckas bli av med tummen i en trädgårdsrelaterad olycka och ockuperar Kats vardagsrum tillsammans med sin partner. En gammal universitetskompis (som varit förälskad i Kat) väntas på besök och maken Costas, han stannar kvar på jobbet i Berlin under helgen, trots att han brukar veckopendla. Kaos alltså, men ett humoristiskt beskrivet sådant.

Stopptid av Juli Zeh är riktigt bra och riktigt obehagligt. Extra mycket så, då dykning är något som skrämmer mig. Huvudpersonerna Sven och Antje driver en dykskola på Lanzarote. De är ett par, men känns mer som vänner än älskande. Mest är de ett bra team. Till dykskolan kommer två gäster, en ung skådespelerska, Jola, som förbereder sig för en roll och hennes älskare Theodor, en känd men inte direkt produktiv författare. Märkliga saker börjat att hända och vi får veta en del om deras kanske inte så hälsosamma förhållande.

Och så slutligen Timur Vermes satiriska roman Han är tillbaka, som är en av mina tyska favoritböcker. Berättelsen om hur Hitler vaknar upp i sin bunker och vandrar ut i vårt moderna samhälle är riktigt underhållande, samtidigt som hans fortsatta popularitet är skrämmande. Boken säger (tyvärr) en hel del om vårt samhälle idag, där personkulten helt klart lever och frodas och där långt ifrån  alla förebilder är bra sådana.

Annars tänker jag egentligen på helt andra saker än litteratur när jag tänker på Tyskland. Jag tänker på ordning och reda, på Angela Merkel och hur hon framstått som en av de få, vettiga, europeiska ledarna. Märkligt nog tänker jag också på tennisspelaren Boris Becker och då främst som motståndare till Stefan Edberg. De spelade en legendarisk final i Franska öppna sommaren 1990, när vi befann oss på semester i Europa. Jag såg den på en campingplats, där de flesta hejade på Boris Becker. Efter att ha förlorat 2-0 i set till 2-2 vann Edberg till slut med 6-4 i avgörande sätt. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan.

Under samma semester tog Tyskland VM-guld i fotboll och när jag tänker på tysk fotboll väcks också känslor i mig, men då känslor av ilska och frustration. Tyska landslaget är bra, det är de, men jag vill faktiskt aldrig att de ska vinna. Det är en ologisk känsla, men så är det.

Mina tankar går sedan till Alphaville och deras klassiska album Forever young som i år fyller 35 år (jisses!).  Jag absolut älskade titellåten när den kom, men tyckte kanske ännu mer om Big in Japan. Bandet är just nu ute på en jubileumsturné och dessutom ges skivan ut i en speciell jubileumsutgåva med bonusmaterial. Kanske något att införskaffa?

Slutligen tänker jag på Berlinmuren, hur den delade ett land och en stad och hur den slutligen öppnades 1989, för snart 30 år sedan. Det känns länge sedan, men var egentligen ganska nyss. Då levde vi i ett helt annat Europa, vilket vi borde tänka på ibland nu när det förändras igen. När de högerextrema partierna blir fler och när EU börjar knaka i fogarna.

© Yann Forget / Wikimedia Commons 1 november 1989

CC BY-SA 3.0