Månad: december 2018

Novellkalender enligt O del 5

Jonas Karlsson är en av mina favoritförfattare när det kommer till noveller och det var därför riktigt svårt att välja ut endast en novell. Mitt val föll till slut på “Fakturan”, en långnovell som finns med i samlingen Spelreglerna.

I “Fakturan” får en man en faktura på en helt absurd summa och självklart bestrider han den. Det visar sig dock att det han ska betala för är allt det vi ser som självklart, som frisk luft och rent vatten. Saker som, om vi inte aktar oss, kan komma att försvinna.

Det här är en helt briljant novell, absurt och genialisk som Jonas Karlssons texter väldigt ofta är.

Vad jag inte borde sett och varför

Att vara självuppfylld innebär i regel att vara tom.

Så lyder ett citat av Atos Wirtanen, finlandssvensk ålänning, journalist, författare och nära vän med (och ett tag pojkvän till) Tove Jansson. Tydligen ska han ha inspirerat henne när hon skapade karaktären Susmumriken.

Men det här inlägget ska inte handla om varken Tove Jansson, Atos Wirtanen eller Snusmumriken, utan om män i Svenska Akademien som verkar ha förblindats av makt och tappat såväl vett som sans. De är självuppfyllda och tomma, mer som Morran eller kanske Stinky än någon annan invånare i Mumindalen.

Jag borde inte ha sett dokumentären Det slutna sällskapet. Det borde jag verkligen inte gjort, speciellt inte med tanke på att jag blev galet förbannad redan efter det korta klipp som visades på nyheterna. Nyfikenheten vann dock över förnuftet och jag fick helt klart skylla mig själv.

Redan i inledningen, när akademiledamöterna går in till högtidssammankomsten för två år sedan inför publik, med kungaparet i spetsen, inser jag hur märkligt det egentligen är att en institution tillåts vara så mossig i dagens samhälle. Ja, det är bra att en kvinna för första gången för in en kvinnlig ständig sekreterare, men det hela känns lite som en fars i alla fall med facit i hand. Speciellt när kameran zoomar in en man närmast dörren till höger. Jean-Claude Arnault, den 19:e ledamöten, den perfekte gentlemannen och Horace Engdahls vän och förebild.

Redan 1974 när Svenska Akademien delade ut Nobelpriset till Harry Martinsson och Eyvind Johnson, två av deras ledamöter, talades det om “kamratkorruption” och Sven Delblanc skrev att det “luktade nära nog försnillning”. Det var inte felaktigt enligt Svenska Akademiens stadgar. Arnault och hans fru Katarina Frostensson drev klubben Forum, som var en mötesplats för de intellektuella och stöddes av Svenska Akademien. Just nu undersöks om det skulle kunna kallas försnillning, eller om det “bara” handlar om “kamratkorruption” och jäv. Osmakligt är det oavsett och även om Engdahl försökt stoppa priser och utmärkelser till akademiledamöter, finns det annat att ge bort som lägenheter med hyressubvention och en pensionsförsäkring till ständige sekreteraren. Helt normalt förfarande menar Engdahl. Att ge stipendier och priser till nära vänner eller ge miljonbidrag till deras exklusiva klubbar är inte heller något annat än helt normalt. Stig Larsson tycker självklart att han förtjänar pengarna och borde fått mer. Engdahl håller med och menar att Stig Larssons författarskap är så exceptionellt att det är helt naturligt att prisa honom. Arnault är så himla snäll att han köper en lägenhet till Svenska Akademin i Paris och därefter får betalt för att förvalta den. Helt normalt för Horace och hans polare. De förtjänar ju allt de får. Osmakligt för de flesta andra som inte är självuppfyllda och tomma.

Osmakligt är också hur många som skyddat Arnault genom åren, trots att “alla” vetat vad han gjort. Många var de som visste om hur Arnault agerat mot kvinnor. Sture Allén har till och med fått ett brev av Anna-Karin Bylund redan 1996. Ett brev han avfärdade som nonsens. Det var inte det enda brev Allén fick om Arnaults opassande beteende. Jag undrar vilka mer som visste om brevet, eller förlåt, breven. Engdahl visste i alla fall om anklagelserna, men trodde inte på dem då, liksom han inte tror på dem nu.

Men varför ska Stig Larsson få så mycket plats? Kanske för att han, tillsammans med Jean-Claude Arnault, är Horace Engdahls enda vänner (om man får tro Engdahls före detta fru). Visst spelar han en viktig roll i trojkan, men någon storslagen författare är han sannerligen inte. Stig, Horace och Jean-Claude. Sicka jeppar. Allt handlar självklart om att de beundrar varandra och delar den perfekta smaken. Kodsystemet som Larsson redogör för är verkligen helt vidrigt. Ännu mer osmakligt är det att de inte verkar fatta hur deras beteende ser ut för utomstående. Självuppfyllda och tomma.

En av de sorgligaste saker i sammanhanget är att Sara Danius tvingades från sin post, men faktiskt är det också sorgligt att en stor poet har tappat fotfästet och anseendet under det senaste året. Katarina Frostenson har inte varit något stor personlig favorit, men det går inte att säga annat än att hon är skicklig. Ännu mer beklagligt är det kanske att Kristina Lugn, som varit en favorit, verkar ha blivit en av de självuppfyllda och tomma. För Lugn verkar det vara en ekonomisk fråga, men vissa uttalanden har fått mig att fundera. Att Horace Engdahl betett sig som ett svin kan jag ta. Faktiskt tror jag att han själv tycker att det är en inte helt osmickrande roll han fått det senaste året. Det självuppfyllda geniet som slåss för rätten till vivörliv och inte inser att han framstår tommare för varje ord som lämnar hans mun.

Det är nu ett drygt år sedan DN publicerade avslöjandet om hur den man, som då kallades Kulturprofilen, utnyttjat (minst) 18 kvinnor. Sara Danius meddelade snart att Svenska Akademien tar avstånd för Arnault och erkände hans opassande agerande. Horace Engdahl har å andra sidan inte lärt sig någonting och det finns fler akademiledamöter som sällar sig till honom. De självuppfyllda och tomma.

För Horace Engdahl handlar det till syvene och sist om att män är bättre lämpade än kvinnor. De kan få vara kuttersmycken till gentlemän, men helst inte ha åsikter som strider mot dessas eller på något sätt begränsar dem. De passar inte i Svenska Akademien. Själv är han invald på livstid och kommer sitta till sin död.

Jag funderar mer på att faktiskt skaffa en knytblus även om alla knytblusar i världen kan ge mig mitt hopp om manligheten åter.

 

En försmak av vårens böcker

Om några dagar dyker SvB:s katalog Vårens böcker förhoppningsvis upp i lådan, men redan nu har många förlag presenterat sin vårutgivning. Jag har så smått börjat uppdatera min lista med böcker jag vill läsa, men det är många förlag kvar.

Ett av mina favoritförlag [sekwa] har nu fått ett andra inprint. Sedan tidigare ger de ut främst böcker översatta från franska, men också engelskspråkiga böcker på [etta] och nu också nordisk litteratur under rubriken [norra]. Mycket spännande tycker jag.

Som vanligt vill jag läsa nästan allt som presenteras i katalogen:

Juliette — kvinnan som läste på metron, Christine Féret-Fleury, [sekwa], januari

Kvartetten, Aja Gabel, [etta], januari

Agathe, Anne Cathrine Bomann, [norra], mars

Barnet, Kjersti Annesdatter Skomsvold, [norra], mars

My bloody Valentine, Christine Détrez, [sekwa], april

Det som var rött, Rosie Price, [etta], maj

Dödligt arv, Rachel Rhys, [etta], maj

Poste restante — ett brev till Locmaria, Lorraine Fouchet, [sekwa], juni

 

 

 

Novellkalender enligt O del 4

“I hjärtat av den gyllene triangeln” är en novell av Petina Gappah som återfinns i novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Vi lär oss att även de rikaste kan ha det riktigt tufft, även om de materiella behoven är tillgodosedda. Huvudpersonen lever på ytan ett perfekt liv, men hennes man sviker henne, men att lämna honom är inget alternativ. Gappah skildrar en kvinnas liv med en brutal ärlighet, vilket gör att läsaren verkligen känner hennes smärta. En bra novell ur en fin samling, som visserligen utspelar sig i en värld långt från vår, men som också visar att vissa känslor är universella.

Novellkalender enligt O del 3

Det finns många fantastiska noveller i Etgar Kerets Åtta procent av ingenting, men jag har valt en av dem. Novellen “Fettot” handlar om en man som är förälskad i en kvinna. En dag berättar kvinnan att hon varje natt blir förvandlad till en fet och hårig man och undrar om hennes pojkvän ändå kan älska henne. Han säger självklart ja, då han utgår ifrån att hon inte talar sanning. Det gör hon.

En rolig novell, med allvarlig underton och massor att diskutera. Inte minst det annorlunda förhållandet har med en kvinna på dagen och en man på natten.

Julkalenderbloggstafetten är igång

Jag har ju helt glömt att skriva om den numera traditionella julkalenderbloggstafetten som Sofies bokblogg anordnar. Ämnet för stafetten är Bäst 2018 och självklart vill jag vara med i ett så trevligt initiativ.

Följande bloggar deltar:

Novellkalender enligt O del 2

Claire Castillons novellsamling Bubblor innehåller många, ofta korta texter. En av mina favoriter är den inledande novellen “Annabelle” om en kvinna som pratar i telefon med en vän som bara vill prata om sig själv och sina barn. En vän som gärna träffas, men bara om allt sker på hennes villkor. Jag tror vi alla har (haft) sådana “vänner” som aldrig tycks bry sig om någon annan. Om det händer ibland är det absolut ingen fara, eller måste få prata om sig och sitt ibland, men det får inte bli för ensidigt.

Väninnan befinner sig i en av de bubblor som många hamnar i någon gång, nämligen “bebisbubblan” och där får man vara ett tag utan tvekan, men det blir jobbigt för den utan barn när allt för många befinner sig i just den bubblan. Jag minns fortfarande med fasa en tjejmiddag för många år sedan när alla pratade om sina barn hela tiden och jag just befann mig i en massiv “hjälpjagtrorinteattjagnågonsinvillhabarnkris”. Sedan fick jag det ändå och visst hamnade även jag i någon form av bebisbubbla. Jag föredrar dock andra bubblor framför den.

Novellkalender enligt O del 1

Jag tänkte i ett svagt ögonblick köpa en novellkalender, men hejdade mig då jag insåg att jag har väldigt många olästa noveller här hemma, både i singelformat och i diverse novellsamlingar. Det är en anledning till att jag fram till jul bjuder på en egenkomponerad novellkalender, med gamla och nya favoriter.

Idag vill jag lyfta fram en gammal klassiker, som de flesta har läst och som jag ibland kan känna mig väldigt trött på. Samtidigt är det en helt briljant novell. Jag talar om “Ett halvt ark papper” av August Strindberg, som utgavs första gången 1903 som en del av samlingen Sagor.

I den korta novellen får vi möta en änkeman som mist både fru och barn. Genom telefonnummer berättas vad som hänt och trots få ord och en nästan total avsaknad av person- och miljöbeskrivningar, ges läsaren en berättelse som berör med hålrum som är lätta att fylla ut.

Lite påminner Strindbergs text om den superkorta sex-ords-novellen som lyder “For sale: baby shoes, never worn.” som ibland tillskrivs Ernest Hemingway, men mycket troligt är skriven av någon helt annan. Ibland behövs inte mer för att skapa en historia som berör.

%d bloggare gillar detta: