Dag: 29 december, 2018

Hustrun på vita duken

Igår hade jag biodejt med Anna och vi såg filmen The Wife baserad på en bok av Meg Wolitzer med en helt fantastisk Glenn Close i huvudrollen.

När boken mest befinner sig inne i hustruns huvud, där minnen av ett äktenskap delges oss, är filmen mer av en studie över ett äktenskap och en familj. Jag tycker om att parets barn får en större roll och jag tycker att de förändringar som gjorts fungerar väl på vita duken. En av de största förändringarna är att det pris författaren Joe Castleman tilldelas inte är det fiktiva Helsingforspriset, utan Nobelpriset. När filmen inleds ligger Joe och Joan Castleman i sängen och väntar på samtalet med stort S från Sverige och Svenska Akademien. Och det kommer. Joe Castleman tilldelas Nobelpriset i Litteratur 1992 och reser till Stockholm tillsammans med sin fru och sin son.

The Wife är en lågmäld och långsam film, men de stora känslorna finns helt klart under ytan. Joan Castleman var själv en begåvning och fick mycket beröm för sina första noveller. Hon var elev hos Joe Castleman och han lämnade sin fru för henne. Båda har offrat en del, men det är helt klart mest synd om Joe. I alla fall enligt honom själv. Han är notoriskt otrogen, men det är inte hans fel. Självklart inte. Hustruns roll är att finnas vid den store kulturmannens sida alldeles oavsett vad han företar sig.

Björn Runge har skapat en filmatisering av en bok som inte kan ha varit helt lätt att översätta från ord till bild. En stor anledning till att det lyckas handlar om miljön och känslan som skapas, men framför allt om skådespelarinsatserna. Glenn Close är makalös och jag hoppas att hon får den Oscar hon så väl förtjänat. Även Jonathan Pryce gör en fin rolltolkning och lyckas göra Joe Castleman både älskansvärd, uppblåst och totalt patetisk på samma gång. Riktigt roligt var det också att se Christian Slater som Nathaniel Bone, som vill skriva en bok om Joe Castleman. En bra film helt enkelt och som vanligt tänker jag att jag borde gå på bio oftare.

Vintersport går bort

Vintersport går bort är den andra boken om Ottilia i serien Note to self, skriven av Marie Hammar och Abbe Wahlquist. Jag tyckte väldigt mycket om Rutiga byxor funkar inte här och blev verkligen inte besviken nu heller.

Ottilia, kallad Otto, har nu gått ett tag i sin nya skola på Lidingö och det är snart dags för den årliga skidresan. Självklart är Ottilia inte så bra som hon själv hoppats efter att ha studerat youtube, utan börjar med att fastna i liften. Sur-Emil är med på resan och ser kanske ändå lite gladare ut än vanligt, men det är Steven Otto vill imponera på. Det går sådär.

Otto försätter sig i de mest pinsamma situationer och böckerna om henne är roligare än varenda bok om Sune eller Bert och dessutom helt fria från unken sexism. Visst är det så att Otto, på tonåringars vis, sätter etiketter på människor omkring henne, men böckerna genomsyras av en sund humor, snarare än omogen drift med folk.

%d bloggare gillar detta: