Stjärnorna ser likadana ut överallt av Marjan Svab och Saga Bergebo handlar om ett allvarligt ämne, men känslan under läsningen är allt annat än nattsvart. Första uppslaget är fyllt av smällar och explosioner. Vi får veta att allt det hemska hände precis bakom huvudpersonens hus. Huset skakade så mycket att saker ramlade från hyllorna. Det var kriget som kom och öronen ringde i flera dagar av ljudet från bomberna.

Det är Hala som berättar om hur livet förändrades. Hon är en liten flicka, men den här kvällen får hon inte höra sin favoritsaga. Hon får inte heller se månen och stjärnorna, eftersom familjen befinner sig i ett skyddsrum under marken. Hon sitter i sin mammas knä och kramar den blå rosetten hon lyckades få med sig.

Så skickas Hala till sin mormor och morfar som bor på landet. Där är det tryggt och livet känns ganska bra. Hala skrattar nästan lika mycket som vanligt, men hon saknar sina föräldrar jättemycket. Livet förändras igen när stridsvagnarna åker förbi.

Halas föräldrar kommer och hämtar henne och berättar att de måste lämna sitt land. De reser på lastbilsflak och under däcket på en båt. De passerar vakter med hundar och stannar i ett flyktingläger. När de senare reser vidare gör de den långa resan upp till vårt land och Hala får ett nytt hemma utan PANG! och BOOM!. Där finns Gabriel och ett stort träd på gården, men livet är också fyllt av saknad efter vänner och släktingar.

Flykten glorifieras inte i Stjärnorna ser likadana ut överallt, men den är förklarad på ett ganska konstaterande sätt och jag tycker att det är bra. Hela tiden finns Halas tro på att hennes föräldrar ska göra det bra för henne igen och i små meningar förstår jag som vuxen att det är hemskare än vad Hala lyckas förmedla eller kanske ens förstå. Det är en fin bok om hur livet kan förändras och hur ett liv som är bättre än det gamla också innebär en hel del saknad. De som flyr hit får fred och frihet, men de försakar också mycket. Vilken tur att vi kan tänka på de vi saknar när vi tittar på samma stjärnor om kvällarna.