Jacqueline Woodson om sorg och hopp

Brun flicka drömmer är nyblivna ALMA-pristagaren Jacqueline Woodsons senaste och enda bok på svenska. Hon debuterade dock på 90-talet och har skrivit en lång rad böcker. Med tiden har hon utvecklats och blivit bättre, vilket gör att hon inte läser ur dem så ofta. Hennes teman är desamma, vänskap, kärlek och att våga vara sig själv. Inte sälla med tuffa delar som rasism eller tonårsproblem.

Själv ser hon sig inte som en författare som skriver om svåra eller hemska ämnen. Istället anser hon sig skriva om det som är viktigt i livet och som berör oss alla. Tyvärr kan vuxna hindra unga från att lösa om sådant och därmed påverkas de att själva undvika det hemska och obehagliga. Det som borde oroa är tystnaden, inte berättelserna.

Brun flicka drömmer är en självbiografi och där spelar berättandet en stor roll. Woodson var inte omgiven av berättande som barn. Kanske för att livet var så svårt och de hamnade mitt i den stora migrationen, där de svarta flydde södern och förtrycket. PTSD drabbade många och de ville inte tala om flykten, för att slippa uppleva det igen. Som barn älskade Woodson södern, men fick veta väldigt lite om baksidorna. Berättelserna gömdes undan och istället inspirerades Woodson att själv fylla tystnaden med egna berättelser.

Att gå från barnet som älskade berättelser, till att bli författare har inte varit enkelt för Woodson som inte hade lätt för att läsa och skriva. Det handlade om kärleken till böcker och om envishet. Oavsett vad hon skulle jobba med var det omöjligt att tänka sig ett liv utan skrivande. Nu kan hon försörja sig på sitt skrivande och det är hon tacksam över. Woodson har skrivit för alla åldrar. Allt från bilderböcker till vuxenböcker. Alltid med en ung huvudperson, men från olika perspektiv.

Att älska sina karaktärer är något som är viktigt för Woodson. Om inte jag älskad dem, kommer läsarna inte att göra det, säger hon. Ibland funderar hon över vad som hänt med dem efter att hon lämnat dem. Hur de blivit som vuxna.

Oavsett vem som är huvudperson skriver Woodson i första person. Inledningsvis med huvudpersoner som var flickor lika henne själv, men sedan även pojkar. En utmaning självklart. Egentligen handlar det inte bara om att könsskillnaden skulle bara svår, utan om att leva sig in i olika karaktärers inre. Att lära känna dem och göra dem verkliga. Det är därför de har både bra och dåliga sidor. Annats skulle de inte vara mänskliga.

Seminariet avslutas med att Woodson läser ur Brun flicka drömmer. Intressant att hon väljer att läsa ett stycke med en dikt som hon själv gjorde en version av som barn. Jag tänker på den ganska barnsliga och definitivt okunniga diskussion kring Athena Farrokhzad, som översatt Brun flicka drömmer, som uppmärksammats för en parafras hon gjort av Allen Ginsbergs dikt America.

Jag köpte ett exemplar av Farrokhzads översatta Brun flicka drömmer, som jag tidigare läst på engelska. En fantastisk bok och eftersom signerade böcker inte räknas in i köpestatistiken var jag självklart tvungen att investera.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: