DN har i sommar en artikelserie de kallar Kulturvalet, där partiledarna berättar om sina kulturella vanor och upplevelser. De fyra första intervjuerna har jag skrivit om här och nu kommer de resterande.

Jag är oroad över är att även debatten om bildning (som så mycket annat) har blivit så svartvit. Antingen läser man lite eller inget och menar att det är kultursnobberi att tala om kanon eller bildning, eller så läser man, eller har i alla fall läst, och hävdar att det finns endast en sorts bildning och det är via klassiska verk. Något tillspetsat självklart. Jag vill att bildningen ska få högre status, på så sätt att kultur och kanske främst litteratur får en större spridning. Intervjuerna med partiledare är en väg att gå, men de tillhör ändå etablissemanget. Att bara lärare står för bildningen är inte heller bra. Skolan kan göra mycket, men inte allt och läsning får inte bli bara ett tråkigt tvång. Min önskan är att kulturtips är något alla uppmanas att ge. Kändisar av alla de slag, men också “vanliga” människor som tar plats i media av olika anledningar. Frågan om kulturella tips borde vara en standardfråga. Alltid och i alla sammanhang.

Stefan Löfven har fått en fin rubrik till sin intervju som lyder “Jag har alltid känt mig ganska lagom beläst, och aldrig haft behov av att hävda mig.” Det är väl den bästa bildningsnivån ändå, när man kan mycket, men inte förhäver sig. Vad har då vår nuvarande statsminister för kulturella tankar att dela med sig av? Astrid Lindgren dyker självklart upp, liksom ABBA. I övrigt ska han snart ge sig på Hans Roslings Factfulness och Ulf Lundells Vardagar.

När turen då kom till Isabella Lövin exploderade Pippi-kärleken fullständigt. Lövin menar att Pippi betytt massor för jämställdheten i Sverige. Jag är tveksam. Istället håller jag med Lisa Magnusson att vi borde införa en lag som går ut på att en politiker bara får nämna Pippi Långstrump om hen samtidigt tar upp minst två andra kvinnliga förebilder. Rimligt. Så, hur lyckades då Lövin med det? Nja, det är ont om kvinnor bland hennes kulturtips. Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe nämns, men i övrigt är det bara män som August Strindberg, Halldór Laxness, Joseph Heller och Fjodor Dostojevskij.

Jimmie Åkesson gillar Astrid Lindgren, det vet vi sedan gammalt. Vi vet också att han lyssnar på Ultima Thule, ett nationalistiskt band som av de flesta definitivt inte ses som rumsrent och det överraskar mig att Åkesson ändå lyfter fram bandets sångare Jan Thörnblom som den kulturperson som betytt mest för honom. Inte konstigt, då de var stora då Åkesson gick med i SD, ett parti som då (i alla fall utåt) såg lite annorlunda ut. I övrigt ser Åkesson fram emot nästa deckare om Silfverbielke, börsmäklare och psykopat, inspireras av legenden om Sankt Göran och draken och väljer Carl Larssons målning av Vasas intåg i Stockholm. En tydlig röd tråd kan tyckas.

Sist ut är Ebba Busch Thor, som också företräder Riksdagens minsta parti och ger de kanske kortaste svaren. Hon gillar John Legend och sörjer att hon aldrig fick uppleva Whitney Houston live. Att stat och kultur inte hör ihop är tydligt och hon tycker att anslagen ska minskas till förmån för andra, viktigare saker. Självklart är Astrid Lindgren den mest betydelsefulla kulturpersonligheten och lite otippat ligger Sapiens. En kort historik över mänskligheten av Yuval Noah Harari i läshögen.

Så, mitt hopp om att kulturen och litteraturen skulle lyftas av att fler, som politiker, talar om den blev inte direkt större av den här intervjuserien. Jag hävdar ändå, all fixering vid Astrid Lindgren till trots, att det är bra att kultur i allmänhet och litteratur i synnerhet lyfts fram.

Och nej, jag har inget emot Astrid Lindgren. Jag gillar och gillade hennes böcker som barn. Men det är lite som när lärare inte kommer förbi Ondskan när de ska låta sina elever läsa i skolan. Det finns så mycket mer.

Photo by João Silas on Unsplash