Dag: 28 oktober, 2017

Gränser för yttrandefrihet

Julian Barnes senaste bok Tidens larm handlar om kompositören Dimitrij Sjostakovitjs kamp för överlevnad och för att behålla sin konstnärliga frihet i en diktatur i ett samtal Ann-Sofi Noring, vice museichef för Moderna Museet. Tyvärr saknas dirigenten Daniel Harding, som skulle ha deltagit. Samtalet börjar med att Noring presenterar rysk konst samtida med Sjostakovitj, som finns i Moderna Museets samlingar för att ge en känsla av konst vid förra sekelskiftet. 

Jag har bara läst The Sense of an ending av Barnes, men har Tidens larm på min Kindle. Där samsas den med andra olästa E-böcker med min uppmärksamhet. Barnes är verkligen den äkte engelsmannen personifierad, så brittisk. Att läsa en bok av honom som utspelar sig i Sovjetunionen, i ett annat land i en annan tid vore spännande. 

Redan som fjortonåring började Barnes fascination för klassisk musik och för det ryska. Han studerade ryska i skolan och lyssnade en hel del på Tjajkovskij och senare upptäckte han Sjostakovitj. Han säger sig inte vara intresserad av kompositörers liv, men Sjostakovitj är ett undantag. Han läste Testimony 1979, en bok som påstods vara Sjostakovitjs memoarer, vilket förnekades av Sovjetunionen. Nu var det äntligen tid att skriva sin egen bok om kompositören. Först tänkte han göra denne kompositör anonym, men insåg att det var lika bra att berätta att det var Sjostakovitj. 

Barnes försökte skriva Tidens larm i första person och skrev om den omtalade scenen när Sjostakovitj väntar på att bli bortförd, men det blev inte bra och han körde fast. Istället bytte han till tredje person och insåg att det gav honom mer flexibilitet. Angående scenen finns det egentligen ingenting som säger att den är sann, men historien är berättad många gånger. Det är omöjligt och ganska ointressant att skilja på det som är sant och det som är fiktion, säger Barnes. Han låter till exempel Sjostakovitj ställa frågan om vilken ledare som var bäst för en kompositör, Lenin som tyckte att den var farlig och deprimerande, Stalin som tyckte att han förstod den, eller Crusjtjov som avskydde den? Självklart vet han inte om Sjostakovitj verkligen funderade över det, men spelar det någon roll? Sanningen är ändå att han inte var fri som kompositör. Man fick inte köpa notpapper om man inte var med i facket, inte uppföra någon musik som inte godkänts och om det misstänktes att någon hade “fel” politisk uppfattning förbjöds ens musik, vilket hände Sjostakovitj som Barnes säger var den kompositör som led mest. Även Prokofjev kontrollerades, men inte lika mycket. Sjostakovitj var en snabb kompositör och skrev sådant som staten ville ha, som filmmusik och hyllningar till Stalin, sedan fanns de publika symfonierna och den musik han skrev för sig själv, till exempel kammarmusiken som är svartare än det andra han komponerat. 

Barnes talar om Sjostakovitj olika byrålådor där han förvarade de olika delarna av sin totala komposition. Han insåg när han skrev om bristen på konstnärlig frihet i Sovjetunionen, hur fri han själv varit. Han talar om de texter som andra skrev åt Sjostakovitj i t.ex. Pravda, men ändå ville ha Sjostakovitjs signatur under. I kvarter där kulturarbetare bodde dök den hemliga polisen upp och för bort någon regelbundet. Att då inte vägra att skriva under texter var inte att tänka på. Att vägra vara medlem i kommunistpartiet är inte heller en möjlighet. Det är bara det att det inte spelade någon roll att Sjostakovitj till slut gav upp och gick med i partiet. Makten ville ändå styra honom. 

Lise Tremblay, Julia Peirone och Ida Linde


Igår läste jag ut Hägern av Lise Tremblay som vi just nu diskuterar på Kulturkollo läser. Jag som inte riktigt ser mig som en novelläsare vill se boken som en kortroman om en by, men visst går de att läsa som noveller. Med det lilla samhället som fond bildar de dock en helhet. Norrut åker man för att dö av Ida Linde har stått på min läslistan sedan den var ny, men jag kan ändå se kopplingen mellan författarnas verk och bilderna som också visas under samtalet.

Julia Peirone är fotograf och hennes bilder visas nu på Moderna Museet. Ett tema som genomsyrar bilderna är kvinnor och då främst de som går, men också de som faller. Peirone talar om skam och hur den är ständigt närvarande. Där kan humor vara ett sätt att hantera det svåra.

Tremblay talar om vikten av att resa sig och hur självdistans och humor är viktigt. I små byar är skammen alltid närvarande, men det är ingenting man pratar om. Hon talar också om kvinnor som går och hur hon själv inte var medveten om att det faktiskt var så i Hägern tills hon fick en fråga om det i en intervju. I Huset på Saint Pauls väg symboliserar tystnaden skammen. Det som man inte får tala om, som är mammans psykiska hälsa. Det blir en slags flykt in i tystnaden och en verklighet som inte är verklig, utan en anpassad sådan. Det skapar en slags distans och den här distansen försökte Tremblay komma förbi i skrivandet av boken som handlar om hennes fars död och hennes mors sjukdom och galenskap. Hon skrev den efter föräldrarnas död och det blev ett sätt för henne att bli sig själv på riktigt. Hon har skrivit fram sig själv som person, vilket kan låta pretentiöst, men det är sant. Hennes skrivande är ett behov.

Distansen är viktig och Linde knyter an till rubriken för samtalet som är “Hur nära får man gå”. Som fotograf, säger Peirone, ger kameran en naturlig distans, men samtidigt tillåter den en att komma väldigt nära och fånga något personligt. Det gäller att ha respekt för de man porträtterar, men också känna sympati. Inte sällan iscensätter hon misslyckanden, som kvinnor som ramlar likt misslyckade modeller på en catwalk.

Peirone kom till Sverige som liten och hade ett behov av att iaktta för att förstå. Fotograferandet blev ett sätt att iaktta intensivt. Hon hade tankar på att skriva för att förstå, men hade svårt att välja mellan sina två språk. Kameran blev en bra kompromiss. Att fotografera blir också en kompromiss mellan det iscensatta och det oplanerade. Hon använder en studio och har en tanke med vad vill porträttera, men allt går inte att planera.

Även skrivandet är en kompromiss mellan det som hon vill skriva och det som blir, säger Tremblay. Hon hamnar alltid i en osäker period och därefter brukar hon komma igång med ett skrivande som ger en bok. När hon skrev Huset på Saint Pauls väg oroade hon sig över att hennes far blivit nästan fixerad över de som dött, vilket gjorde att hon själv började skriva om “sina” döda.

Linde ställer frågan om gränsen mellan sanning och fiktion och Peirone påpekar att även om kameran tar bilder av verlligheten blir det en bild av en fiktion och en vision. Situationen där skapandet sker är i sig fiktion. De som skapar använder verkligheten, men skapar en fiktion.

Linde säger själv att hon har svårt att skilja på fiktion och verklighet ibland, då fiktionen blir ett sätt att förstå verkligheten. De kompletterar varandra. Tremblay påpekar att romanen är sannare än verkligheten, då den är en genomtänkt bild av det som hänt. Allt berättat är fiktion, men att det då skulle bli fantasi eller icke-sant är en missuppfattning. Fiktionen är sannare än verkligheten upprepar hon med emfas.

Tremblay talar om detaljerna i Peirones bilder, de som krossar det vackra. På samma sätt säger många att hon skriver. Peirone kopplar tillbaka till Tremblays texter där glamouren kan anas, men inte sällan förstörs. Det komplexa i personskildringarna skapas av detaljerna, säger hon.

Mohsin Hamid inledningstalar


Stockholm Literature hålls för femte gången och jag har varit här lika många gånger. Varje år finns en inledningstalare som premiäråret var Chimamanda Ngozi Adichie, förra året Ngugi wa Thiong’o och i är är det Mohsin Hamid som finns med som talare, men först intervjuas han av Yukiko Duke.

Jag har läst två böcker av Hamid, Den ovillige fundamentalisten och hans senaste Exit west. Två böcker som på olika sätt behandlar identitet och flykt. Han inleder med att läsa ur Exit west, de inledande raderna om hur Nadia och Saeed träffas på en kvällskurs som fortfarande pågår trots att staden de bor i faller samman. De inleder någon slags förhållande som kanske mer liknar vänskap än kärlek. 

Svarta dörrar uppenbarar sig runt om i världen och paret flyr genom en av dem. Det är den enda magiska delen i en annan realistisk berättelse. Samtidigt talar Hamid om de magiska dörrar som faktiskt finns runt oss i form av t.ex. flygplan och mobiltelefoner. Det finns så mycket vi kan få veta med hjälp av teknik, så mycket att geografiska gränser kollapsar. 

Nadia och Saeed flyr genom en dörr och befinner sig sedan i Grekland. Hamid har inte tagit bort resan för att den inte är viktig, för det är den. Istället menar han att allt vårt fokus på farliga resor gör att vi får för oss att de som flytt är annorlunda än vi. Vi har inte gjort en lång och farlig resa, men vi har flyttat hemifrån, kanske till en ny stad. Alla sådana förändringar är stora, men också universella. Alla migrerar på många sätt, även om vi inte tvingas sätta oss i en gummibåt och resa över Medelhavet. Fokus både vara på förändringar, inte på resan i sig. 

Även genom dörrarna är flykten farlig. Det är också omöjligt att ta sig tillbaka. Även om boken skrevs före Trumps inreseförbud finns det redan där. Hamid föddes i Lahore och bor där nu, men han har flyttat mycket och kan inte riktigt smälta in någonstans. Tanken att det finns “rena” människor är absurd menar han. Vi är alla en blandning och att skapa ett vi och ett dom är farligt. 

För åtta är sedan bestämde sig Hamid och hans fru för att flytta tillbaka till Lahore efter år i Storbritannien och USA. Det är lätt att säga att man någon gång ska flytta “hem” men svårare att faktiskt göra det. Nu bestämde de sig för att faktiskt göra det, för att inte behöva ångra sig senare. Det största skälet till att de stannar kvar är kontakten mellan deras barn och deras föräldrar. Att generationer kan mötas och faktiskt leva tillsammans. Ibland känner han sig verkligen annorlunda, men det är viktigare att hans nära och kära finns där än  att han själv faktiskt ska känna sig hemma på riktigt. Det finns olika sätt att höra till och att ha familjen hos sig är ett. 

Mohsin Hamids inledningstal blir en fortsättning på samtalet på många sätt, då han väljer att sitta kvar i sin stol på scenen. 

Han inleder om att berätta om sina flyttar. Som treåring lämnade han Pakistan för Kalifornien där hans pappa skulle arbeta på universitetet. Då talade han bara urdu. Husen var identiska och i dem bodde barn från hela världen. De frågade varför Mohsin inte kunde prata, men det kunde han, bara inte engelska.  Efter det slutade han prata och satt tyst framför tv:n i en månad. Därefter kunde han prata perfekt engelska med amerikansk accent. När han kom tillbaka till Pakistan som nioåring var hans urdu försvunnen. Han har alltså inget förstaspråk längre, trots att han lärde sig språket igen. Att engelska kan bli något annat än ett andraspråk är omöjligt, trots att det är språket att skriver på. Större delen av livet har han också levt på engelska, men Pakistan är hemma. I första boken Nattsvärmaren skriver han om sitt hemland, men som en utomstående. Den ovillige fundamentalisten är istället pakistaniens syn på USA. Båda böckerna har berättare som inte riktigt går att lita på, säger Hamid och jag blir riktigt sugen på att äntligen läsa Nattsvärmaren

Att det skulle finnas en muslimsk röst är en absurd tanke, säger Hamid, men det finns idéer som andra ser som typiskt muslimska. Något han utnyttjar i Den ovillige fundamentalisten där rösten blir det muslimska, eller vår bild av en muslimsk röst. 

Inte heller har jag läst Hamids tredje bok Hur du blir snuskigt rik i det snabbväxande Asien. Han beskriver den som en fejkad självhjälpsbok, som inte alls är någon självhjälpsbok. Det är Asien, men platsen eller karaktärerna saknar namn. Han ville inte behöva skriva om den exotiska platsen som krävs att man skriver om när det handlar om en icke-västerländsk stad. Han ville skriva en roman om en universell stad, som råkade ligga i Asien. 

Vi lever i en tid när stamkänslan blir mer och mer viktig, säger Hamid. Det blir tydligt inte bara på platser som vi ser som “stamsamhällen” utan även här i “västvärlden” där vi självklart ska vara mer “utvecklade” än så. Exit west är designad för att göra en välkänd värld annorlunda, för att vi ska kunna omvärdera vad som egentligen är verkligheten. Det handlar också om vad vi uppmärksammar, påpekar Hamid och talar om hur hundra leenden kan suddas ut av en rasistisk kommentar. Jämför när en invandrare som gör något hemskt får rasister att bli rädd för alla som ser annorlunda ut. Hamid talar om att rädslan för en fara, som en tiger inte är något farligt om du ser en sådan någon gång om året, men inte om du ser en dagligen. På samma sätt skräms du när du hela tiden matas med bilder av terror. Du får läsa artikel om hur tolv människor i Pakistan som dödas i en terrorattack, inte de miljoner som tillbringar dagen med att gå till jobbet, spelar piano och lever helt vanliga liv. Det är i det som ingen sägs som sanningen finns gömd. 

Hamid talar om hur den information som vi hela tiden får och som skrämmer oss gör oss rädda för framtiden. Vi talar inte längre om hur det ska finnas rymdskepp i framtiden, utan om terror och miljöförstörelse. När Trump säger “Make America great again” talar han till människors nostalgi, men det samhälle han vill återskapa går inte att få. Vår rädsla gör att vi fokuserar på det hemska och inte på att världen på många sätt hela tiden blir bättre. 

Vi fokuserar på jämlikhet och rättigheter här, men inte mellan nationer. Att ett barn fött i Malmö och ett som föds i Mogadishu får helt olika möjligheter och rättigheter är något så många kan acceptera och faktiskt till och med rättfärdiga är något Hamid i framtiden tror kommer ses som lika illa som slaveriet gör nu. För visst är det galet att vi kan acceptera att döda barn spolas upp på en strand vid Medelhavet och faktiskt stoppa vissas möjlighet att  ett bättre liv.

%d bloggare gillar detta: