enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 30 september, 2017

Moa Herngren om Tjockdrottningen


Annie är Tjockdrottningen, stjärnan i en bantningssåpa. Hon är också flickan som isolerat sig i sin lägenhet och gömmer sina drygt 200 kilon. Mest av allt är hon dock en riktig människa. Självklart vill det stora produktionsbolaget ha med henne i realityserien Du är vad du väger. Att få skriva om den cyniska tv-branschen kändes viktigt och faktiskt ganska bra. Det handlar inte om att de som jobbar där är elaka människor, men de slutar se deltagarna som människor. Herngren talar om det cyniska i att de som går ner minst i Biggest loser åker ut först, vilket för det tydligt att det handlar om dramaturgi, inte om människor och deras mående. Snacket som går bland de som jobbar är fruktansvärt, säger hon, då människorna blir spelpjäser mer än något annat. Repliker som “vi behöver en tjockis”, “vi behöver någon som gillar att knulla” är autentiska och även om vissa karaktärer kanske är tillspetsade är andra faktiskt nedtonade. 

Herngren är mamma till ett barn som inte passar in i kroppsnormen ville hon skriva något som inte bara utnyttjar tjockatereotypen som säger att den som är överviktig är elak, dum, lat eller för den del en skämtare. Vi sätter så lätt etiketter på varandra och även den som på ytan ser perfekt ut kan ha en väldigt skev kroppsbild. För att inte tala om allas åsikter om andras kroppar. Hur man ses som duktig om man går ner i vikt och oroande kommentarer om man går upp. 

Annie vill ha ett perfekt liv på sociala medier på samma sätt som alla andra verkar ha. Vi skriver om det framgångsrika och döljer det vi inte vill att alla andra ska se. Stressen i att ständigt jämför sig med sina vänner är inte speciellt bra. Rebecka Edgren Aldén som samtalar med Herngren talar om hur sjukt det är att vi plockar allt bra alla andra gör och tror att vi ska kunna bli bra på alla de sakerna samtidigt. Dels behöver vi alla fundera på vad vi publicerar, men också vad vi säger om andras uppdateringar. Varför ska vi egentligen kommentera andras kroppar och huruvida de borde träna eller inte. 

Afternoon Tea med Jenny Colgan och Sophie Kinsella


Jag har läst mycket av Sophie Kinsella och gillat det mesta, medan det var tusen år sedan jag läste något av Jenny Colgan. Det känns härligt att lyssna till två glada och babbliga författare som uppenbarligen gillar varandra mycket, men inte setts på länge. Situationen är dock riktigt absurd då jag skriver på min iPad där det med jämna mellanrum kommer uppdateringar från DN om situationen utanför. NMR har bråkat vid ICA Fokus och nu kastar motdemonstranter gatsten utanför Liseberg. Idioter hela bunten. Jag flyr in i feelgoodlitteraturen en stund. Det känns märkligt, men mest skönt. Världen är mer än extremism och våld. 

Kinsella skriver om karaktärer som ofta liknar henne. Hon berättar om hur hon efter att ha skrivit Can you keep a secret? där Emma spiller Cola över en person hon egentligen vill imponera på, själv välde ett helt bord med glas över ett gäng journalister. Jenny Colgan har istället valt att skriva om Polly som är lugn och helt olik henne själv. Hon öppnar ett bageri i ett litet samhälle som faktiskt existerar. Tydligen finns det recept i hennes böcker som hon lovat att alla kan lyckas med. Kanske min enda chans att lära mig att baka bröd. 

De babblar på om möten med och spaningar på läsare. Hur konstigt det blir att se någon läsa ens bok, eller fundera på att köpa någon av dem och lägger tillbaka den. Faktiskt hade de lätt kunnat ha seminariet utan Tara Moshizi, som brukar vara en finfin moderator, men nu inte får en syl i vädret. När hon väl får det sköter hon det bra. Till exempel lyfter hon hur sociala medier påverkar oss och finns med mycket i Kinsellas senaste bok. 

Att visa en perfekt bild på sociala medier är inget nytt, säger Kinsella och påminner om hur människor ser ur på gamla målade porträtt. Sociala medier gör att vi inte vågar vara ärliga och det blir mer och mer av ett problem. Kinsella är några år äldre än jag och talar om hur vi förut fick vänta länge på bilder, medan de nu är ögonblickliga. Däremot lyfter de båda det som är bra med sociala medier, som kontakten med läsare. Colgan talar om att se till att vi styr sociala media, inte tvärtom. 

Val McDermid om Tony Hill och Carol Jordan


1984 började Val McDermid skriva den första boken om Lindsay Gordon Report for murder, som också var hennes debut. Den kom ut 1987 och hon har sedan dess skrivit fler böcker om henne. Det var länge sedan jag läste något av Val McDermid, men serien om Tony Hill och Carol Jordan lever i högsta grad fortfarande. Senaste boken på svenska heter Det mörka nätet och är bok nummer 9. Egentligen hade McDermid tänkt att Sjöjungfrun sjöng sin sång skulle bli en stand alone och om hon vetat att hon skulle skriva en lång serie hade hon troligen förlagt handlingen i en verklig stad snarare än i den fiktiva som Jones och Hill befinner sig. Visserligen finns det fördelar med en fiktiv miljö, som att allt som man behöver kan placeras precis var man vill, men en verklig plats är kanske mer relevant.

Det mörka nätet handlar om troll och trakasserier på nätet. McDermid talar om det vidriga beteende som främst kvinnor utsätts för, där de får höra att de borde våldtas, att deras barn ska skadas osv. McDermid själv har inte utsatts för hot och hennes twitterflöde är trollfritt. Förklaringen till det är enligt hennes sextonårige son att hon är så skrämmande att ingen vågar gå på henne. Något hon inte vet om hon egentligen ska se som en komplimang.

En mansroll i kris är en förklaring, men ingen ursäkt till vissa mäns beteenden på nätet. Sexuellt våld mot kvinnor ökar och ilskan som dessa män bär på växer. Internet gör dem synliga, men även i samhället i stort märks ett ökat våld mot kvinnor. Dagens våldsamma porr är en annan förklaring tror McDermid, som skapar en generation män och även kvinnor som har en helt vriden syn på sex. 

I boken gör Jordan något som blir offentligt och leder till att hon straffas dubbelt. Dels genom själva händelsen, men också av det fördömande av hennes beteende som sprids. Detta, menar McDermid är något som drabbad kvinnor mer än män. Som kvinna ska du vara mer moralisk och vissa saker som män kan komma undan med är definitivt inte okej för en kvinna. 

Dagens mansroll är problematisk, något som diskuterats på flera av de seminarier jag varit på. Även kvinnorollen är begränsande och därmed minst lika problematiskt. Det som drabbar kvinnorna är dock att män tar sig rätten att döma och kontrollera dem. 

McDermid har som mål att alla hennes karaktärer ska vara både goda och onda. Det betyder att även hennes brottslingar kan väcka sympatier, men också att även huvudpersonerna gör dumma och ogenomtänkta saker. Vissa berättelser hon vill skriva passar inte Hill och Jordan, så därför skriver McDermid även fristående böcker. Hon lovar dock att inte ta dö på dem och det känns tryggt. Sedan kan hon inte ta ansvar för fanfiction, men själv utsätter hon gärna sina karaktärer för hemska saker, men de kommer att överleva. Moderator Maria Neij berättar att hennes favoritbok av McDermid är A place of execution, så det får kanske bli min nästa bok av henne. Sedan låter Det mörka nätet bra också, men det är den nionde boken i en serie där jag bara läst tre, vilket känns lite svårt. Jag gillar att läsa serier i ordning, men att läsa fem böcker innan det är dags för Det mörka nätet känns inte aktuellt. Annars verkar serien om Karen Pirie också ganska bra. Något vill jag läsa i alla fall. Det har varit på tok för lite McDermid i mitt liv de senaste åren.

En ung irländsk författargeneration


I våras läste jag Rob Doyles bok Here are the young men. En väldigt bra och minst lika obehaglig bok. Sally Rooneys Conversations with friends är en bok jag tänkt läsa inför mässan, men det får bli senare. Den lockar i vilket fall. Sara Baume är däremot ett nytt namn för mig. Hennes senaste bok heter A line made by walking och utifrån det hon läste från den känns den väldigt poetisk och vacker. Ett stort tema är depression, så det kan vara en tung historia, eller en som bara är stillsam. Titeln kommer från ett konstverk av Richard Long och det är bara ett av väldigt många konstverk som finna med i boken. I slutet av boken finns en lista över dem, en lista som är flera sidor lång.

Sally Rooney döpte sin bok till Conversations with friends. Inte så konstnärlig, men hon ville ha en tydlig titel som berättade vad boken handlade om och egentligen ingenting annat. Att vännerna kommunicerar mycket via mobiler, vilket kändes naturligt då det är så kommunikation ofta ser ut nu.

Rob Doyle läser ur den bok han skriver just nu. En memoarroman eller en romanmemoar. Ett avsnitt som handlar om att dricka istället för att äta. Hur märkligt det var att fransmän kan dricka vin och ändå skriva böcker. Huvudpersonen dricker gärna, men just vin förstör vilken skrivdag som helst. Roligt och galet, med en svart underton, precis som Doyle den äldre också är. Det låter lovande. Nu läser jag gärna på engelska, men hade ändå gärna sett hans böcker översatta till svenska. Vad nya boken ska heta? Han har en titel, men en dålig sådan säger han, The sentimentality of mammals, men det kan lika bli något helt annat.

Titeln på Here are the young men, från en sång av Joy division. Han var sjukt nöjd med titeln, men när han sedan googlade det insåg han att en holländsk kvinna valt exakt samma titel till sin bok med porträtt av soldater som krigat i Afghanistan. Boken This is the ritual är en samling noveller. Tyvärr skulle jag säga, då jag heller läst en roman till av honom.

Hur placerar sig dessa tre unga författare i den irländska litteraturen och Doyle erkänner att han började läsa irländsk litteratur ganska sent. Nu kan han sin litteraturhistoria och det gör att det också är enklare att ta till sig samtida irländsk litteratur.

Inte heller Sara Baume läste irländsk litteratur, då hon ville använda litteraturen som flykt och inte läsa om elände i Limerick på 30-talet. Även hon känner sig nu mer som en del av den irländska litteraturen och har också börjat läsa en hel del europeisk litteratur. Baume påpekar dock att inte bara litteratur inspirerar författare idag, utan även tv-serier, film och teater.

Sally Rooney har studerat en hel del litteratur, men hennes master var i amerikansk litteratur, då det kändes coolare och inte lika svart och eländig som irländsk litteratur förväntades vara. Hon har insett att irländsk litteratur är mer än det nu, men faktiskt även i historien, trots att de författarna kanske inte varit de som lyfts fram mest. Den nationella litterära traditioner som sålts in är just det svarta, men det finns en tendens att inte problematisera vissa författare som t.ex. Yeats, en författare som hade fascistiska sympatier, något som Doyle kan se förbi. I övrigt läser de ganska lite poesi, något de mer associerar med skolförhör än nöjesläsning.

Britta Olinder är moderator och ja, hon är kunnig, men tempot är inte direkt högt. Jag föredrar när det blir ett samtal och inte bara en intervju. Det är en skillnad helt klart. Nu blir det mer av ett ganska stelt förhör tyvärr som aldrig riktigt kommer igång. Synd, då de här tre författarna är riktigt intressanta. Det kommer igång lite mer när de börjar tala med varandra. Det är också tydligt att de olika generationerna krockar lite, som t.ex. i diskussionerna kring kön. Att kalla Rooneys bok för typiskt kvinnlig och Doyles för typisk manlig är kanske lite märkligt. Doyle håller visserligen med om att han fokuserat på manliga karaktärer, men hoppas att han inte bara skriver böcker om och för män. I Here are the young men finns några väl tecknade kvinnoporträtt även om hans liv mest bestått av relationer till män.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: