enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 28 september, 2017

Freeman, utan Freeman och med


Vad ska det här seminariet handla om egentligen? Moderatorn hinner resonera kring det ett tag,  då huvudpersonen John Freeman sitter i en taxi på väg till Bokmässan. Den svenska upplagan av tidskriften Freeman’s har just kommit ut och John Freeman, tidigare redaktör på Granta.

Jonas Axelsson, förlagschef för Polaris, finns med på plats, tillsammans med Elisabeth Åsbrink, ordförande i svenska Pen och Niclas Hval, översättare. I Freeman’s finns översättningar från 13 språk, men att översätta från engelska behöver inte betyda att man kommer från USA och Storbritannien. Det är Chimamanda Ngozi Adixhies språk lika mycket som T S Eliots. Åsbrink kallar Freeman’s en byggnad med många rum, men ställer sig frågan om det verkligen är en tidning. Samtidigt säger hon att det är en ointressant fråga att diskutera, det viktigaste är att den är lätt att få tag på.

Och så dyker han upp, John Freeman, försiktigt vinkande. Seminariet kan börja på riktigt. Hans mål med Freeman’s är att tänja på gränserna för litteratur och även för tidskrifter. Till skillnad från Granta, som begränsades av en anglosaxisk kontext, vill han med Freeman’s spränga gränser. Han vill ha fler perspektiv, inte bara “en vit person som åker till ett brunt land och skriver om det för vita personer” (fritt översatt). Genom att inte knyta sin tidskrift till ett land, som Granta, blir möjligheterna större. Han vill väcka läsarna och få dem att se andra perspektiv. Ge dem det hans själv upplevde då han läste Den lille prinsen.

Åsbrink menar att Freeman, med sitt urval, har valt texter som behandlar essensen av mänskligheten, vilket gör att det är lättare att ta till sig. Texter utan gränser, där genrer kolliderar eller blandas samman. Freeman bekräftar att han i första hans sökt efter berättelser där språk och innehåll berör, inte nödvändigtvis i en viss genre. Att berättelser är viktiga är både han och Åsbrink överens om, men när fakta försvinner och den som drar bäst historier blir president istället för den som delar med sig fakta. Ett intressant perspektiv, som ställer krav inte bara på media och journalister, utan också på vikten av att som författare skilja på fakta och fiktion i berättelser. Som exempel ger Niclas Hval En bön för de stulna av Jennifer Clement som visserligen handlar om fiktiva personer, men byggde på en lång rad intervjuer med riktiga människor.

Utan översättare hade vi haft tillgång till färre böcker och därmed färre världar. Hval översätter nu The Brief history of seven killings av Marlon James, en svår uppgift då många språk blandas. Jag tänker på det viktiga jobb han och andra översättare gör.

Olikhetsutmaningen: demokrati och diktatur

Sverige är en demokrati och vi har rätt att uttrycka våra åsikter offentligt. Det betyder att alla också har rätt att demonstrera och i helgen blir det demonstration i Göteborg. NMR:s tillstånd att demonstrera är kanske inte självklart, men jag vill inte förbjuda dem att göra det. Däremot är jag glad över att deras väg begränsats något. Helst hade jag velat se dem anvisas en plats långt från centrum. Oavsett så håller jag mig inne på Bokmässan på lördag.
Just nu är jag också inne på Bokmässan och inspirerad av innehållet i år har jag valt orden demokrati och diktatur som veckans ordnar. 

Elisabeth Åsbrinks bok 1947 är en spännande samling berättelser om ett år då mycket hände. Kamp för demokrati och fortsätt diktatur. I centrum står också nazismens krafter som inte försvinner, utan omformas. 

Fanny Härgestam har skrivit om demokratiseringsprocessen i Tunisien i reportageboken Det här är vår tid. Hon låter oss möta tre kvinnor i parlamentet och en kvinna vars man dödades under den arabiska våren. Mycket intressant.

Det livslånga läsandet

Årets första seminarium handlar om läsning och de medverkande är Martin Widmark, Olli-Pekka Heinonen, Katarina von Numers-Ekman, Helén Ängmo och Anders Eriksson. Ett samtal med svenska och finska perspektiv där de senare når högre resultat än vi gör här. Visst såg det lite bättre ut med läsförståelsen i senaste PISA, men det är för tidigt att säga att det verkligen är ett trendbrott. 

Att ha en läsande kultur är viktigt. Att föräldrar läser för sina barn, att bibliotek finns i varje samhälle. Även i Finland, men ett starkt fokus på läskunskap i de tidiga skolåren blir det svårare att få unga att läsa. Att ha läsning som hobby blir det mer och mer ovanligt. 

En annan skillnad är att stöd sätts in tidigt i den finska skolan. De som har svårigheter att lära sig läsa får hjälp direkt. Heinonen pekar på den tydliga koppling mellan läskunskap och goda skolresultat. Katarina von Numers-Ekman talar om hur viktigt det är med mycket och bra undervisning i modersmål och litteratur, men att det inte går att lägga allt ansvar på dessa lärare. Även andra ämneslärare behöver undervisa i hur det egna ämnets specifika texter och genrer ska läsas. Helt i linje med den den modul om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt  som jag handleder just nu. Inte bara att läsa och skriva i alla ämnen, utan också undervisa om det. 

Martin Wikmark tycker sig ha sett ett ökat intresse för läsning i skolan, men den digitala konkurrensen i barns liv är en utmaning att konkurrera med. Barnen får sällan en stund över att ägna åt läsning, utan fyller den med mobiler istället. Alla lär sig läsa i Sverige, men det räcker inte med avkodning, utan för att bli en bra läsare måste man träna mycket. Återigen den där mängdträningen som jag är rädd att vi fortfarande glömmer igen. Widmark talar om En läsande klass och hur målet har varit att sprida goda exempel och metoder, som tydliga lässtrategier. Men som han påpekar handlar det inte om att läsa för att det är nyttigt, utan för att böcker är spännande och bra. 

Även Katarina von Numers-Ekman är författare, men också lärare och läsambassadör. Hon föreläser mycket om läsning med föräldrar och lärare. Att det är helt avgörande att föräldrar läser för sina barn är något som hon trycker på. Det finns mycket forskning som stödjer det och att barn som möter böcker tidigt också klarar sig bättre i skolan. Heinonen talar om hur viktig högläsning är även för föräldrarna. Att skapa en lugn stund tillsammans med sina barn är viktigt och när man möts över en bok hinner man också med att fokusera på varandra. Att föräldrar läser själva och blir läsande förebilder är också viktigt. Widmark talar om ett polskt projekt som heter “hela Polen läser för barnen” som handlar om läsning. Vilken förälder vill inte ge sina barn ett rejält ordförråd?

Helén Ängmo är generaldirektör på Skolinspektionen talar om vikten av variation i textläsning och att elever får vara med och påverka innehållet. Att det görs i alla ämnen är viktigt för utvecklingen påpekar hon. Lärarna har självklart ett stort ansvar, men vi kan inte fortbilda bort alla problem med elevers lärande. Men visst är det som Widmark säger att Läslyftet är ett viktigt projekt för att öka läsförmågan. 

Styr myndigheter för lite, undrar Eriksson och Ängmo trycker igen på vikten av att eleverna görs delaktiga. Von Numers-Ekman tycker istället att lärare ska styra och stödja. Heinonen talar om den nya finska läroplanen och utmaningen att sprida läsning till alla ämnen. 

Något som diskuterats en del i grupper för svensklärare i sociala medier är hur otydlig kursplanen är gällande att läsa hela verk i undervisningen. Kanske behövs det en större styrning här, men då behöver det centrala innehållet också ses över. Ska vi prioritera läsning borde detta göras tydligt i styrdokumenten. 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: