Månad: augusti 2017

På liv och död med John Ajvide Lindqvist


Kerstin Wixe samtalar med John Ajvide Lindqvist och är redan några minuter mer avslappnad än hon blev under seminariet med Jane Harper där hon talade engelska.

Himmelstrand är långt ifrån min favorit bland Ajvide Lindqvists böcker och det är skälet till att jag inte läst andra delen av trilogin Rörelsen. Det verkar dock vara en mer spännande bok och enligt författaren mer klaustrofobisk och det tilltalar mig med. Den handlar dessutom om en fiktiv John Lindqvist som påminner väldigt mycket om den verklige namnen. När han berättar om den låter den helt underbart absurd och briljant. Sista delen X: Den sista platsen har just kommit ut och där knyts alla trådar ihop. Målet var att skriva en riktigt hårdkokt thriller och Kerstin Wixe säger att hon först trodde att hon av misstag fått Lapidus senaste bok. Nu tröttnade Ajvide Lindqvist på all action, men den finns fortfarande kvar om än på ett ganska ironiskt sätt. Det låter i alla fall vansinnigt roligt när Ajvide Lindqvist berättar om den. Han är verkligen helt galen när han berättar, men påpekar att hans bok inte alls är rolig utan nattsvart. Den utspelar sig i en avdankad förort. Ett miljonbygge där allt gått åt helvete. Där finns barn och Ajvide Lindqvist berättar hur intresserad han är för hur människor formas och förändras. Linus är en av dem, systerson till Tommy T, den hårdkokta polisen i boken. Han har ett riktigt tufft liv och hamnar i kriminalitet för att ta sig ifrån hemorten.

Riktigt fel börjar det gå när hans pappa råkade ut för en olycka. När Linus får medicin för sin adhd lär han sig snart att medicin med amfetamin. Ajvide Lindqvist har också, inspirerad av A Clockwork Orange, hittat på ett eget språk som de kriminella använder. Detta för att ett sådant språk annars hade blivit daterat väldigt snabbt. Risken att inte framstå som trovärdig är också överhängande.

Brunkebergstunneln har en central del i Rörelsen och byggandet innebar många katastrofer. Människor som dog och försvann och enligt Ajvide Lindqvists fiktion tog Knut Lindmark, tunnelns skapare, livet av sig på grund av en kontakt med den andra sidan. Brunkebergstunneln dök upp redan i den första boken och finns med som en av de röda trådarna i trilogin. En annan är Peter Himmelstrand och vi bjuds på sång av Ajvide Lindqvist i en låt som uppmanar till att döda stockholmare, en låt som han berättar verkligen gick hem då ha sjöng den i Göteborg.

X är en person som dyker upp redan i Rörelsen, som spelar en stor roll i X – Den sista platsen. Men X är också den form som husen i förorten bildar. Femtusen människor bor där, med olika bakgrund. Som en småstad på höjden. Campingplatsen där trilogin inleddes kommer också tillbaka i sista boken. Ett fält som är underbart, men som också påverkar människor negativt. På fältet är alla den de verkligen är, på gott och ont.

Kerstin Wixes fråga “Var får du allt ifrån?” är befogad helt klart. Ajvide Lindqvist vill svara som Hans Alfredsson “Från en liten firma i Tyskland”, men blir sedan mer allvarlig och berättar hur det brukar börja med bilder som sedan blir en del av en bok. Två spöken på en flakmoppe, människor som lever i sina husvagnar och flyttar runt, golfklippt gräs eller något helt annat. Han har en liten del och sedan skriver han runt dem. Han liknar den vid en lek som heter “Åsnan på stigen” där deltagarna berättar historier och det enda kravet är att det på något sätt ingår en åsna på en stig.

Trots att böckerna är svarta är John Ajvide Lindqvist en lycklig man. Han lever i eländet och mörkret när han skriver, får utlopp för det och kan sedan leva sitt vanliga goa liv. Det låter skönt och ganska sunt. Det är hoppfullt att lyssna till en glad, ironisk och lite galen Ajvide Lindqvist och inte en svart, destruktiv och deppig sådan.

Det slutna rummet


Anna Roos, Rebecka Edgren Aldén och Mariette Lindström samtalar med Estrid Bengtsdotter under rubriken Det slutna rummet. Av de tre har jag bara läst böcker av Edgren Aldén och jag gillar de två spänningsromaner hon skrivit. Senaste boken utspelar sig på en ö och där blir det slutna rummet ganska tydligt då det är svårt för vissa samhällsfunktioner finns långt borta. Anna Roos har skrivit Spel som till viss del utspelar sig på Handelshögskolan, där Roos själv gått. På Handelshögskolan har alla elever en syn på sig själva som duktiga och nu möter konkurrens av varandra. Kontrasten mellan huvudpersonerna Sol och Gustav liknar socialt den mellan Adam och Gloria.

Att placera händelserna i sin andra bok på en ö var något naturligt för Edgren Aldén, dels som en hyllning till klassiska pusseldeckare, men också för instängdheten miljön skapar. Ön finns på riktigt med annat namn och även karaktärerna. Edgren Aldén säger sig vara livrädd för att någon ska inse verklighetsbakgrunden. Även Lindsteins böcker utspelar sig på en ö. Hennes egna fångenskap utspelade sig i den amerikanska öknen, men hon ville skriva en bok som utspelade sig i Sverige och här finns ju ingen öken, men däremot öar.

Mariette Lindstein har skrivit en trilogi om att tillhöra en sekt. Miljön och karaktärer är fiktiva, men det har ändå hänt på riktigt och är Lindsteins bearbetning av sitt eget liv som sektmedlem. Dessutom handlar alla tre böckerna mycket om en psykologisk instängdhet och en social kontroll.

Något annat som är gemensamt för böckerna som avhandlas är att poliserna endast finns som bifigurer i bakgrunden. Böckerna är spännande, men det är inga deckare. Det är mer psykologisk spänning och handlingen drivs av ett intresse av att förstå agerande och händelser. Vikten av en putsad fasad är också genomgående i böckerna. Det är en del av vår tid, säger Edgren Aldén och talar om den fasad vi visar utåt på sociala medier, samt kravet att marknadsföra sig själv. Även på sociala medier söker vi efter trygga, slutna rum där vi kan vara oss själva. För mig fyller grupper på Facebook absolut en sådan funktion. Ett andningshål mitt i all offentlighet.

Lindsteins nästa bok handlar om hur sekter påverkar samhället och den naivitet vi har inför sekter. Jag oroas ibland över den naiviteten som finns kanske främst gentemot kristna sekter, då allt fokus ligger på muslimer. Jag tänker t.ex. på Livets ord och Plymouthbröderna som till och med driver skolor.

Just Lindsteins böcker har jag länge funderat på att läsa. Nu måste det bli av. Kanske ger jag mig på även Roos debut, även om den miljön inte lockar mig lika mycket. Kul ändå att faktiskt lyssna på för mig nya författare och inte bara på författare jag redan läst.

My story Jane Harper


Jag var inte riktigt färdig med Jane Harper efter gårdagens Afternoon Tea och därför blir det en text till om henne och debutboken Hetta.

Inledningsvis frågar Kerstin Wixe om filmrättigheterna, som är sålda till Reese Witherspoons produktionsbolag som tidigare gjort bland annat Gone girl och miniserien Big little lies. Vilka som ska spela de olika karaktärerna har hon ingen åsikt om, men jag hade kunnat se Witherspoon själv som Gretchen.

Boken Hetta skrevs under självvald press, då hon anmälde sig till en skrivarsajt online. Hon ville skriva om Australien då hon bodde där just då. Harper föddes i Storbritannien, bodde i Australien under flera år som barn innan familjen flyttade tillbaka till Storbritannien. Nu har hon bott i Australien sedan 2008.

Torkan är ständigt närvarande i Australien och den påverkar människor mycket. Något som fascinerade Harper som var van vid Storbritannien och allt regn. Att hon placerade handlingen i ett litet samhälle handlade mycket om stämningen som miljön ger. Ett litet samhälle som nästan stängts ner och ett typiskt australiskt sådant. Spänningar som finns i det lilla samhället och det begränsade antalet människor gjorde händelserna mer koncentrerade. Problemet med att alla känner varandra ger också en annan dimension. Harper berättar en historia hon skrev om som journalist där en kvinna fått sin farm vandaliserad, vet (eller misstänker) vem det är och menar att ingenting kommer att hända då de alla gått i skolan tillsammans med den lokala polisen. I Hetta är polisen utomstående och dessutom ganska ny i stan.

Aaron Falk lämnade sin hemort och när han återvänder tjugo år senare är det för att gå på sin vän Lukes begravning. Han tros ha dödat sin familj och sedan tagit livet av sig själv, något som inte är helt ovanligt i Australien tyvärr. Svåra omständigheter och tillgången till vapen är några anledningar. Kanske är det därför få ifrågasätter att Luke verkligen är skyldig. Egentligen är det bara hans föräldrar som tror att han är oskyldig och det är de som ber Aaron att undersöka fallet.

Parallellt med historien i nutid får vi följa Luke, Aaron och deras vänner som unga, när ett annat dödsfall står i centrum. Harper valde att göra flashbacks snarare än att låta personer i nutiden berätta, då hon gillar det och tyckte att det fungerade bättre. Hon har fått kritik från läsare som tycker att det är ett uttjatat grepp, men jag måste säga att jag tycker att hon lyckas väldigt väl. En annan sak hon lyckats med är att skapa en speciell stämning.

Journalistyrket har helt klart påverkat hennes sätt att skriva. Dels är hon van vid att skriva under press, men också för en otålig läsare. Få läser en hel artikel, påpekar hon, och det är därför det är viktigt att det viktigaste framgår tidigt. Hon skrev sin bok med denna läsare i bakhuvudet och gjorde allt för att hen inte skulle lägga ner boken. Om hon lyckats? Det tycker jag absolut. Mycket handlar också om att Hetta är väldigt välskriven och det går inte att sluta läsa utan att få veta vad som händer.

Frukostbokklubb om Annabelle


I sista sekunden hann vi fram till Breakfast Bookclub som diskuterar Annabelle av Lina Bengtsdotter. En bok där polisen Charlie Lager står i centrum, en ovanlig eller vanlig polis beroende på hur man ser det. Ovanlig för att hon är ganska gränslös och dessutom ställer hennes depression till det, men vanlig för att det börjar bli gaska vanligt just med trasiga kvinnliga poliser.

Ann-Sofie och Marie ställer frågor från deltagare i frukostbokklubben och bland annat handlar det om Susanne, barndomsvännen som Charlie finner igen. Att vänskapen inte tagit slut. I fortsättningen som är på gång finns Susanne kvar och Lina lovar att hon ska få det lite lättare. Lina själv känner ganska mycket för sina karaktärer och tyvärr säger hon sig vara mest som Nora, som oroar sig lite för mycket. Nora vill försöka skydda sin dotter från allt ont, så mycket att hon nästan kväver dottern. Mitt i skrivandet av Annabelle försvann Lisa Holm, en flicka som var otroligt lik Linas äldsta dotter. Då blev hon så mycket som Nora att det blev jobbigt.

Något som är spännande i boken är att Annabelle är så mycket mer än ett offer. Som Lina säger är hon komplex, både smart och duktig i skolan, men samtidigt går hon på fester. Tidigare hade hon en FB-sida där hon kunde kontaktas för att göra skolarbeten åt andra. Att läsa mycket är inte alltid accepterat, något som Lina själv gjorde på gymnasiet. Annabelle vågar stå för det, medan Lina gömde sig på toaletten med en chokladboll för att läsa ostört.

Böcker och läsning är viktiga i Annabelle och även Charlie är storläsare. När Charlie åker till Gullspång packar hon sina kläder slarvigt, men de tre böckerna på nattduksbordet glömmer hon inte. Från början var det utskrivet vilka tre böcker hon tog med sig och eftersom hon sedan kritiserade en bok rekommenderades hon att ta bort den.

Namnen då? Annabelle kommer från en dotter i en konstnärsfamilj i Gullspång, men hon inspirerades också av fallet Mary Bell i Newcastle 1968. Att Charlie heter just så är för att Lina ville ha ett könsneutralt namn. Vissa namn fick hon förändra, då många var amerikanska. Att det skulle vara konstigt tänkte hon inte på, då många i Gullspång väljer just sådana namn.

Att förlägga sin debutbok till Gullspång låter självklart. Platserna finns och det var känslosamt att återupptäcka dem. Lanthandeln var inte övergiven när hon växte upp, men sköldpaddan i fimpakvariet fanns på riktigt. Huset Betty och Lina bodde i finns också, men det är en liten stuga och inget stort hus som i boken. Från början hade hon dock ett fiktivt namn på platsen, men uppmuntrades att använda den verkliga platsen. Hon trodde från början att det skulle begränsa henne, men det blev tvärt om.

Hon har fått fina reaktioner från folk i Gullspång, trots att hon skildrat det mörka och problematiska, men också det vackra. Hennes mamma planerar vandringar, säger Lina och berättar att hon försöker bromsa henne. Vi får se hur det går. Tanken var att bok två skulle utspelar sig i Stockholm, men hon ha ändrat sig och kommer att ta med oss till Gullspång ändå. Dessutom finns det många konflikter i ett lite samhälle som kan vara fruktbara. Att inte bo där och ha en viss distans hjälper dock. Det märks att hon känner till miljön och beskrivningarna av orten är riktigt fina.

Viljan att berätta och beröra har alltid funnits. Som barn fick hon aldrig sova med de anda barnen om hon skulle sova borta när föräldrarna var på fest, då hon annars berättade historier och höll dem vakna. Att skriva har varit en del också och självklart är det roligt att bli utgiven. Som ensamstående mamma med tre barn och ett lärarjobb är det svårt att hinna skriva så mycket som hon vill. Hon blir lätt distraherad av andra och nu åker hon till Kista och skriver på Café för där finns många med andra modersmål än svenska. Då riskerar hon inte att tjuvlyssna och flyga iväg i tanken, men får ändå ett trevligt bakgrundsbrus som hon behöver.

I boken finns tre berättelser som är snyggt sammanflätade. Så var det inte från början, utan hon var oroad över hur de olika rösterna skulle höra samman. Just nu sitter hon i samma situation med sin andra bok, där olika röster pockar på. Lina berömmer de personer på förlaget som hjälpt henne att förfina. Är den andra boken svårare?, undrar Ann-Sofie, men Lina tycker nog att det är skönt att ha en mottagare. Däremot har det tagit lång tid att skriva, då så mycket annat hänt under tiden. Det är också svårt att veta hur man ska skriva en serie, men ändå en bok som går att läsa fristående. Jag ser hur som helst fram emot att läsa.

Afternoon Tea med litterära gäster


Eftermiddagens trevligaste samtal var nog ändå det med Gregg Hurwitz, Jane Harper, Elly Griffiths och Helena Dahlgren. Mycket av samtalet handlade om att skriva. Hurwitz fick ett råd av James Patterson att lära sig skriva överallt. Det har han gjort, tex i bilen när hans fru kör. Även Jane Harper är van att leverera då hon jobbat som journalist i många år. Det har hjälpt henne mycket och gjort att hon lyckas skriva även få hon bara har en kort stund över. Griffiths däremot skriver bara hemma i sitt arbetsrum på sin egen dator.

Gregg Hurwitz planerar en lång serie, Griffiths har två serier igång och till min glädje berättar Harper att hon kommer att skriva en serie om Aaron Falk. Hon började däremot inte med en karaktär utan med en idé och hade hon vetat att det skulle bli fler böcker om honom hade hon kanske gett honom en familj för att få fler trådar att dra  i. I oktober kommer andra boken Force of nature ut i Australien.

Mycket annat diskuterades självklart, som jobbiga fans (djurvänner, vapendiggare och andravärldskrigetfanatiker) fina omdömen (från födande fans, läsare som mist sin mor och de som älskar Ruth Galloway), regler för deckare och vilka som inte får brytas (döda aldrig djur), men jag behövde hinna äta också!

Märkligt egentligen att äta och lyssna till ett författarsamtal samtidigt. Speciellt när Gregg Hurwitz talar om hur man bäst skär halsen av någon. Då finns en risk att maten hamnar fel. Research är viktigt är honom och han vill gärna göra en hel del innan han börjar skriva. Det blir många samtal till diverse experter för att få allt rätt. Han prövar också mycket själv, som MMA inför serien om Orphan X.

Christoffer Carlsson in på livet


Även om jag verkligen tycker om böckerna om Leo Junker har jag faktiskt bara läst två av fyra. Det gör att jag drog mig lite för att lyssna till Christoffer Carlsson, då jag inser att spoilerrisken är överhängande. Bestämde mig dock för att strunta i vilket och nu är jag här. Som alltid lite fascinerad över att han hunnit med så mycket, med tanke på att han inte är direkt gammal. Markus Larsson säger också att han blir lite bitter över att Carlsson gjort så mycket. Däremot har han inte åkt och hittat sig i ett buddhistiskt tempel, tillägger Carlsson, men vem säger att man måste det när man istället kan skriva böcker och bli kriminolog.

Har du någonsin kallats för GW junior?, undrar Larsson och ja, det har Carlsson så ofta att han inte ens orkar bli trött på det. När han började skriva blev kopplingarna ännu fler och kanske mer nu än förut, då han gillar GW och äter lunch med honom ibland.

Att historien om Leo Junker skulle bli fyra böcker var bestämt från början och så blev det också. Den manliga vänskapen är central och det var viktigt att fokus skulle vara just det. Carlsson ville undersöka olika plan, olika delar av en vänskap. Att en person är polis och den andre brottsling komplicerar ytterligare. Det är en knepig, men väldigt viktig relation. Framför allt i den sista boken funderade Carlsson mycket om vad som skulle hända om någon av dem försvann. Tankarna grundades då han själv förlorade personer nära honom.

Boken som finns är egentligen den andra versionen av berättelsen. Först blev det för mycket av honom själv och det som hände i hans liv tog över. Det blev ingen roman, utan någon slags absurd terapi. Han skrev sig ur sorgen, men sedan var han tvungen att börja om. Den tunna blå linjen är ändå en stor del av Carlsson själv, men samtidigt inte. Den sista sidan är i princip det enda som finns kvar från det första manuset. Slutscenen är så ljus att det var skönt att ha den att skriva mot.

Att Christoffer Carlsson väver in samtiden i sina böcker gör att jag uppskattar dem väldigt mycket. Stora händelser som terrordåd, passkontroller och nedbrända flyktingförläggningar får ta plats i boken som också handlar om ett gammalt fall, som han berättar om helt utan tillbakablickar. Spänningen i boken handlar inte om dramatiska vändningar, utan det är en ganska stillsam historia. Också det kan jag uppskatta. Något annat är musikreferenserna, som även Markus Larsson inte så oväntat gillar. Samtalet kom att handla om Bruce Springsteen och låten Backstreets som inspirerade till vänskapen i böckerna.

Kommer vi att få återse Leo Junker? Nej, säger Carlsson, men tillägger att det möjligen kan ske om tio år eller så. Nästa roman kommer istället att utspela sig i hemstaden Halmstad och förutom det jobbar med ett projekt som inte är en bok.

Det Carlsson lärt sig genom att skriva om Leo Junker var att det är i princip omöjligt att komma undan sitt förflutna. Det gör han inte själv heller. Jag ser fram emot att få läsa om Halmstad igen, då Den enögda kaninen som utspelar sig i närområdet är den bok av Carlsson som jag fortfarande håller högst. Trots spretighet är det en riktigt fin historia.

My story — Gregg Hurwitz


Planen var att läsa något av Gregg Hurwitz innan Crimetime, men så blev det inte. Jag började med Vem är Evan Smoak? och huvudpersonen verkar riktigt intressant. Även andra boken i serien En man från ingenstans finns utgiven på svenska. Hurwitz berättar att det tog honom 15 år att skapa karaktären, så nu ska han skriva “hundra böcker” om honom för att få lön för mödan. På allvar har han en detaljerad plan för tre böcker till och det blir kanske fler i serien om Orphan X.

Det faktum att Smoak lever i den vanliga världen, men ändå får en rad ovanliga uppdrag gör att möjligheterna till historier är oändliga. Det är inte så att han behöver ta död på en massa folk i samma lilla by, utan kan skicka Smoak lite vart han vill.

Smoak har levt sitt liv undercover och tränats under hela sitt liv för att bli en mördare i ett Black program för föräldralösa barn. Hans tränare Jack menar att det svåraste inte är att lära honom att döda, utan att få honom att förbli mänsklig. Evan har svårt för sociala koder och är alltid en outsider på grund av sitt jobb och sin uppväxt.

Hurwitz är verkligen engagerad i sina böcker och sin karaktär, vilket gör honom underhållande att lyssna till. Första boken om Evan Smoak ska bli film och det är Hurwitz själv som skrivit manus. Att filmen kommer bli annorlunda än boken är självklart, säger han, så helt lika blir de inte. Troligen blir det Bradley Cooper som spelar huvudrollen. Hurwitz tror dock att hans egen Evan Smoak kommer att finnas kvar i hans inre.

En stor inspiration för Hurwitz är Shakespeare, som han kallar för en tidig thrillerförfattare. Han var en kommersiell författare som behövde fylla en gigantisk teater med folk. Då gäller det att nå en bred publik. Detsamma vill och gör spänningsförfattare.

Att Gregg Hurwitz skulle bli författare var självklart. Han hade turen att få sin första bok publicerad och fick möjligheten att bli författare på heltid. Varje dag skrev han 9-5 och såg skrivandet som ett jobb. Nu när han har barn är han ännu mer disciplinerad, då det är en förutsättning för att kunna skriva för film och tv, för det inte går att vara sen med någonting.

En sak han lärt sig genom att skriva manus till filmatiseringar av serier som Batman är att inte skriva om våld. Det som sker innan och efter står i centrum, men däremellan finns ett tomrum som läsaren själv får fylla. Det går inte att skriva läskigare än det blir när läsaren fantiserar själv, påpekar han.

 

Split vision — att skriva för unga och vuxna

Nu är jag på plats på Crimetime Gotland och efter att ha irrat runt lite har jag landat i en stol i väntan på Katarina Wennstam och Kristina Ohlsson. De ska samtala med Josefine Sundström om att skriva både för barn och vuxna. Av Kristina Ohlsson har jag läst för båda åldrarna, men Katarina Wennstam nya ungdomsbok Flickan på hotellet har jag ännu inte läst. Jag är dock glad för att Wennstam skriver även för unga då hon alltid skriver om relevanta ämnen.

Är det enkelt att skriva både för unga och vuxna? Vad krävs för att anpassa till målgrupperna? Kristina Ohlsson hann först inte skriva för unga, då hon jobbade heltid samtidigt som hon skrev för vuxna. När hon blev författare på heltid var det åldersgruppen 9-12 som orkade henne mest. Däremot var det inte så att lätt att hon automatiskt hittade en röst för åldern, men hon påverkades av de böcker för mellanåldern som var hennes stora läsupplevelse som barn. En inspirationskälla är Maria Gripe och jag kan se lite likheter i stämning om än inte i innehåll.

Ohlsson är otroligt produktiv och har skrivit spänning, skräck och mysterieböcker för mellanåldern. Hon säger att hennes läsare uppskattar att böckerna är väldigt spännande, men också att karaktärerna har vardagliga problem och därför blir verkliga. Däremot har hon medvetet tagit bort konflikter mellan barn, så att läsarna kan få vila från det i boken. Inte heller finns det så många andra konflikter mellan barn och vuxna heller. Tekniken har hon också tagit bort så mycket det bara går, för att visa att det går att göra en massa andra saker på fritiden än att hänga vid datorn eller telefonen.

Katarina Wennstam har en bakgrund som journalist och debuterade med Flickan och skulden. Hennes samhällsengagemang lyser igenom i hennes spänningsromaner. Hon har alltid skrivit om unga människor, men för unga tidigare. Skillnaden när hon skriver är att det är lite mer lustfyllt att skriva för unga. Ämnena hon skriver om är alla tunga, men när hon skriver för unga till tillät hon sig att skruva karaktärerna mer. Alex blick på vuxenvärlden är annorlunda och det försöker Wennstam få in i boken. De vuxna får helt enkelt bli så stereotypa och pinsamma som de kan vara i en tonårings ögon.

Wennstam använder, till skillnad från Ohlsson, internet och sociala medier väldigt mycket i sina böcker. Anledningen är att hon vill skriva om de nya plattformar där brottslingar rör sig. Ohlsson frågar om hon inte är orolig för att hennes böcker ska bli inaktuella, men Wennstam är inte orolig. I Flickan på hotellet är det dessutom ett verktyg för att på ett trovärdigt sätt låta 16-åringar ligga steget före polisen. Det är dock lättare att bygga upp en stämning utan teknik, påpekar Wennstam, och funderar över om det är vanligt med tillbakablickar till en tid då denna teknik inte existerar.

När det gäller språket har Wennstam inte anpassat det så mycket säger hon, istället har hon låtit den äldre generationen förklara för de yngre som inte är hemma i rättssystemet.

Ohlsson däremot tänker mycket på sitt språk, vilket är naturligt då hennes läsare är snäppet yngre. Hon använder kortare meningar och enklare ord. Språket ska inte bli ett hinder för läsningen. Hennes mål är att även de som inte läser så mycket ska fortsätta att läsa för att det är så spännande.

Hur når vi de unga läsarna? Det är en knäckfråga för vår generation, säger Wennstam och berättar om hur svårt det är att få ungarna från telefoner. Hon betalar dem för att läsa böcker, säger hon, eller rättare sagt för en muntlig recension efter läsning. Som Ohlsson säger är det viktigt med spännande och roligare böcker som verkligen lockar dem att läsa. Som föräldrar är det viktigt med läsning, påpekar Wennstam och menar att det är helt galet att inte läsa inför sina barn. Skit i disken och läs. Och ja, det håller jag definitivt med om!

 

 

Hetta — ännu en hemvändardeckare

Är det en slump, eller månne en ny trend att så många aktuella spänningsromaner jag läst den senaste tiden handlar om människor som vänder åter till den plats där de växte upp. I Kolibri bosätter sig Anna Fekete i sin gamla förort med tvivelaktigt rykte, i Annabelle utreder Charlie Lager ett mord i barndomens Gullspång och Gloria i Och blomstren dö (recensionsdatum 14/8) följer med sin nya pojkvän till den ö där hon tillbringade några somrar i tonåren.

Även Jane Harpers debut Hetta handlar om att återvända, men skillnaden är att huvudpersonen Aaron Falk återvänder till en stad där många anser honom vara skyldiga till en tonårsflickas död. Hans vän Ellie drunknade under mystiska omständigheter och när polisen hittade en lapp med namnet Falk på misstänktes först hans pappa och sedan han själv för dådet. Det faktum att Aaron och hans kompis Luke ljugit om sina alibin för tiden då Ellie dog gör att vi inte riktigt vet vad som egentligen hände.

Nu är Luke också död. Efter att ha dödat sin fru och sin son tog han sitt liv. Varför är det ingen som vet. Det är Lukes begravning som gör att Aaron reser från Melbourne till det lilla samhället Kiewarra, en avfolkningsort fylld av arga män med alkoholproblem. Eller ja, inte bara, men det är en brutal plats på många sätt. Aaron, som nu är poliskommissarie, övertalas av den lokala polisen att stanna på orten några dagar efter begravningen för att hjälpa till med fallet. Eftersom Aaron mer än allt annat vill tro att Luke är oskyldig till de brott han tros ha begått gör han det.

På många sätt är Hetta en klassisk spänningsroman där händelser i det förflutna knyts ihop med ett nutida mordfall. Ändå sticker den ut då den är så välskriven. Harper bygger upp en  mycket obehaglig och klaustrofobisk stämning som verkligen påverkar mig under läsningen. Jag känner hettan, lider av torkan och kan nästan förstå den panik som vissa invånare drabbas av. Imorgon ska jag lyssna till Jane Harper i samtal med Elly Griffiths och Gregg Hurwitz, modererat av Helena Dahlgren. Det ser jag verkligen fram emot. Jag ser också fram emot att läsa mer av Jane Harper, då hennes debut verkligen gav mersmak.

Annabelle tar oss med till småstaden

Lina Bengtsdotter är nominerad till Crimetime Specsavers Awards för bästa deckardebut för sin bok Annabelle. Nu har jag visserligen inte läst så många deckardebutanter i år, men Bengtsdotters debut är definitivt såväl välskriven som läsvärd.

Annabelle är namnet på en tonårsflicka som försvinner i det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Hon har sagt till sina föräldrar att hon ska sova hos en kompis, går istället på fest och kommer aldrig hem igen. Modern, som helst hade velat hålla henne inlåst, önskar att hon verkligen gjort allvar av det och lägger skulden på sin mer tillåtande man. Lokalpolisen gör så gott de kan och Missing People går skallgång, men utan resultat.

Så får de hjälp av Nationella operativa avdelningen i Stockholm och polisen Charlie Lager tvingas återvända till den plats där hon tillbringade sina första fjorton år i livet. Det är minst sagt med skräckblandad förtjusning hon reser dit, kanske mer skräck och ångest än något annat. Barndomen var långt ifrån rosenskimrande, men det är tydligt att det finns en hel del saker som hon skulle behöva bearbeta och förhoppningsvis komma över. Ångesten och missbruket hotar att ta över Charlies liv och även om hon absolut inte vill blir som sin mor Betty är de inte helt olika.

Lina Bengtsdotter växte själv upp i Gullspång och det märks att hon känner till platsen hon skriver om. Det lilla samhällets styrka och svaghet finns med i handlingen. Alla känner alla och det kan vara bra, men kanske oftast begränsande. Misstankarna kastas åt flera håll och det är med stor skicklighet som Bengtsdotter hjälper till att rikta dem mot flera personer som alla skulle ha kunnat skada Annabelle. Det här är helt klart en välskriven deckare, även om jag kanske läst lite för många sådana med ångestfyllda, alkoholmissbrukande unga kvinnor i huvudrollerna. Charlie är ändå en person jag gärna återser, för visst blir det fler böcker om henne?

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: