Månad: maj 2017

Veckoutmaning: orättvisa och förtryck

Veckans tema på Kulturkollo är orättvisa och förtryck, något som är ständigt aktuellt. Veckoutmaningen handlar om att lista musik, film, konst och/eller böcker som tar upp ämnet orättvisa och/eller förtryck.

Under en period när jag var mellan kanske 8 och 14 läste jag massor om orättvisa och förtryck. Jag slukade socialrealistiska böcker och många av dem utspelade sig i Sverige “förr i tiden”. Att vara fattig och därmed leva ett liv begränsat på möjligheter, var något jag tyckte var fruktansvärt. Idag finns en hel del utjämnande system i Sverige, men klyftorna finns ändå och det skrämmer mig att de växer.

En av de författare som gjorde störst intryck på mig var Per Anders Fogelström. Jag läste hans “Stadserie”, där orättvisan mellan de som har och de som inte har går som en röd tråd. Jag läste också “Barnsviten” bestående av Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn, som fungerade som en brygga till Mina drömmars stad. I dessa böcker vet eländet inte några gränser, men långsamt, långsamt blir det bättre. Jag röstar inte på Socialdemokraterna, men att första maj ändå är viktig för mig handlar mycket om det Sverige som byggdes upp under börja och mitten av 1900-talet, där orättvisor och förtryck minskade. Den som får uppleva hela förändringen är min favorit Emelie, dotter till Henning och Lotten. Hon växer upp i fattigdom, börjar jobba som barn, men får sedan uppleva både yrkesmässig status och semester.

Om Fogelström beskriver orättvisa och förtryck i staden som växer, får vi en annan bild i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Där beskrivs livet för bönderna och för de som inte hade någon gård att ärva, utan fick bli dräng eller piga. För att fly orättvisa och förtryck lämnar de Sverige och reser till USA, eller Amerikatt. Ett land långt borta, som inte riktigt är det paradis de hoppas på, men ändå ger dem någon slags liv.

En annan orättvisa är att världen delas in i rika och fattiga och att de rika genom historien utnyttjat de som redan var fattiga, eller såg till att göra dem till andra klassens medborgare. Jag såg tv-serien Rötter, som tydligen kommit i nyversion och mådde så otroligt dåligt av hur huvudpersonen Kunta Kinte berövades det liv han hade och den frihet som borde vara allas rättighet. Slaveriet fascinerade och skrämde mig och jag läste, förutom boken av Alex Haley som serien byggde på även Harriet Beecher Stowes klassiker Onkel Toms stuga.

En annan tv-serie som drabbade mig var Mot alla vindar, där vi får följa människor som fängslats för mer eller mindre allvarliga brott på Irland och därefter fraktats till Australien. Visst kan man hävda att de fick skylla sig själva, men det var inte riktigt så enkelt. Det är sällan så enkelt.

Sedan får vi inte glömma låten som fick mig att upptäcka konflikten på Nordirland, då hotet inte var muslimer, utan katoliker som var terrorister. Inte heller den konflikten var fullt så enkel som jag trodde först. Förtrycket är ibland svårt att se och förstå. Det handlar om vem man tror har rätt. Låten heter Sunday bloody Sunday och finns på U2s skiva War från 1983. Den handlar om den blodiga söndagen i Londonderry den 30 januari 1972 där 14 människor, alla män och pojkar, dödades efter att brittiska soldater öppnat eld mot demonstranter. Var det de goda brittiska, protestanterna mot de onda irländska katolikerna? Riktigt så enkelt var det inte. Det är sällan så enkelt.

 

Elin Lucassi utreder synden

Synd är Elin Lucassis nya seriealbum, döpt efter de sju dödssynderna, är en genomgång av vad ordet synd egentligen betyder och vad vi menar när vi säger att något är (en) synd. Redan i inledningen förklarar Lucassi ordets hebreiska betydelse som är ungeför “att missa målet”, dvs att misslyckas med att följa guds vilja. Lucassi gör sig själv till ciceron och guidar oss genom nackdelar, men också fördelar med att ge sig hän åt dödssynderna.

Hon berättar om sin egen avund som övergick i vrede och hur hennes kreativitet faktiskt blev något hon vågade vara stolt över. Sån himla tur att hon vågade kräva utrymme för sina serier. De är för mig ett ljus i mörkret. En möjlighet att skratta åt eländet omkring oss.

Mycket i Lucassis nya bok handlar om orättvisor och dubbelmoral. Som reaktioner på tiggare till exempel, där logik och empati helt verkar försvinna. Den som är för fattig och illaluktande är hemsk, men den som har en mobiltelefon en symbol för organiserat tiggeri och därmed riktigt hyperhemsk. Eller “(inte) alla män paradoxen”, där en kvinna å ena sidan uppmanas att vara försiktig, men å andra sidan inte får andas om att män skulle vara ett hot. Inte ens om reaktionerna på ett inlägg om att hon ser män som hot skulle följas av ett gäng kommentarer av män som hotar henne för att att hon har mage att se dem som ett hot. Invandrare får vi klumpa ihop, men absolut inte män. Inte fotbollsfans heller, vilket Lucassi också påpekar i en serie om hur hennes upplevelser av fotbollsfans och rädslan de väckt, trivialiseras och ifrågasätts.

Lucassi låter en av sina karaktärer fundera över hur svårt det verkar vara att se något annat än svart och vitt och hur lätt vi luras av en liten klick grädde på toppen av ett berg av bajs. Det är den kanske tydligaste (och äckligaste) bild av dagens samhälle jag sett. Vi ska till exempel vara jätteglada över att en kvinna väljs in i en bolagsstyrelse och inte arga över att det är bara en. Vi (kvinnor alltså, för vi kan klumpas ihop i en grupp) borde känna lite tacksamhet och inte bara gnälla. Jag inser att jag också är den där jobbiga feministen som Lucassi också är. Jag fnissar åt de frågor hon låter sitt tecknade alter-ego ställa, som t.ex. om genusarbete på förskolan.

Människor har ofta fördomar om feminister. Jag har också fördomar. Ungefär samma fördomar som Lucassi har. Jag har t.ex. svårt för skånska män då de påfallande ofta verkar rösta på SD. Det känns som att de nästlar sig in i flera partier och håller på att ta över Sverige. Ja, Morgan Johansson, jag tittar på dig. Bra tips av Lucassi att då tänka på trevliga, skånska män. Hon väljer Thomas Öberg i Bob Hund. Jag väljer Jason Diakité.

Man kan också, som Lucassi, vara sjukt trött på medelålders män som får så otroligt mycket plats i media. Plura är ett av hennes irritationsobjekt. Jag klarar honom hyfsat, men jag förstår känslan. Mest blir jag trött på hur vana vi är att män tar mer plats. Den som ifrågasätter det blir ordentligt tilltryckt. Lucassi föreslår en barbröstad kvinnlig kock. Jag är nog mer inne på att hålla bröst och magar innanför kläderna. Kalla mig pryd, men så tycker jag. Däremot gillar jag idén att göra program med bara kvinnor och bjuda in en “samvetssnubbe” som är motsvarigheten till det kvinnliga alibi som så ofta finns med för att balansera upp den totala grabbigheten.

Idag är det första maj. Arbetarnas dag och en dag att minnas de som kämpat för att vi ska leva i ett fritt och fortfarande hyfsat rättvist land. Tyvärr bjuds andra in att demonstrera denna dag. Grupper som inte alls står för varken frihet eller jämlikhet. Det är märkligt. Eller kanske jag ska säga, det är synd. Precis som antifeminister inte ska få kapa Internationella kvinnodagen, utan försöka skaka liv i sin mansdag (inte nog med att de har makten 364 dagar om året, de har en egen dag också, som de inte ens utnyttjar). Sådant kan jag gå igång på och det gör Elin Lucassi. Hon tydliggör det absurda i samhället och låter mig skratta åt eländet. Kanske är det därför jag gillar hennes serier så mycket.

 

%d bloggare gillar detta: