Månad: mars 2017

90-talet i litteraturens värld

Det är tema 90-tal på Kulturkollo den här veckan och det är verkligen mitt årtionde. Däremot är det kanske inte mitt årtionde när det kommer till litteratur och därför listar jag idag böcker och författare som var stora under 90-talet.

Nobelpriset intresserade mig inte nämnvärt de första året på 90-talet, men sedan jag började studera litteraturvetenskap blev jag mer och mer intresserad av “fin” litteratur. Läst hade jag alltid gjort, även en hel del klassiker, men litterärt medveten hade jag kanske inte varit.

Av de tio författare som tilldelades Nobelpriset i litteratur har jag läst texter av sju, samt sett pjäser av en. Faktiskt var det bara några veckor sedan jag såg mina teatertreors uppsättningar av två farser av Dario Fo. Ett ypperligt tillfälle att presentera en nobelpristagare för en stor publik. De jag har kvar att upptäcka är Derek Walcott, som fick Nobelpriset 1992 och Kenzaburo Oe, som fick det 1994. Bland de pristagare jag verkligen tycker om finns Wislawa Szymborska, Nadine Gordimer, José Saramago, Toni Morrison och Octavio Paz. Däremot fick Günther Grass mig att undvika all tysk litteratur länge, länge.

Augustpriset delades ut för första gången 1989 och var alltså ett väldigt nytt pris när 90-talet inleddes. Blande de böcker som nominerats och/eller vunnit vill jag lyfta fram följande:

Utrota varenda jävel, Sven Lindqvist, nominerad i den skönlitterära klassen 1992 och en riktigt bra bok om den främlingsfientlighet som verkligen inte är en ny företeelse i västvärlden.

Jag saknar dig, jag saknar dig, Peter Pohl, vinnare av kategorin bästa barn- och ungdomsbok 1992 och en bok jag verkligen älskade då. Faktisk håller den fortfarande.

Comédia Infantil, Henning Mankell, nominerad i kategorin bästa skönlitteratur 1995. Spännande att den kategoriserats som vuxenbok, trots att huvudpersonen är ett barn. En riktigt bra bok oavsett.

Sorgegondolen, Tomas Tranströmer, vinnare i kategorin bästa skönlitterära bok 1996. En av många fina diktsamlingar av denne gigant.

Brev från nollpunkten, Peter Englund, nominerad i fackboksklassen 1996 och en spännande bok innehållande fyra essäer om viktiga händelser i Europa. Essän om första världskriget är riktigt bra.

Aprilhäxan, Majgull Axelsson, vinnare i kategorin skönlitteratur 1997. En bok jag älskade, men mest minns känslan av.

Men nej, jag läste långt ifrån bara pristagare ens då. Här är några andra böcker jag läste och älskade under 90-talet (möjligen hade jag inte gjort det nu, men det låter jag vara osagt):

Elizabeth Georges första bok om Thomas Lynley gavs ut 1988, men det var på 90-talet jag upptäckte henne och faktiskt också då jag upptäckte deckargenren. Bäst tyckte jag då om Till minnet av Edward som är den tredje boken i serien.

Cigarett, Per Hagman (1991), var en bok som passade mitt kvasisvåra jag. Jag läste allt av Hagman och tyckte verkligen att han var hur bra som helst.

Firman, John Grisham, kom också ut 1991 och jag tyckte den var vansinnigt spännande. Därefter läste jag några böcker till av Grisham, men sedan tappade jag bort honom.

En komikers uppväxt, Jonas Gardell (1992) var en stor läsupplevelse, men den bok jag tyckte bäst om av de som kom ut på 90-talet var nog ändå Fru Björks öden och äventyr som gavs ut 1990.

Köksgudens hustru, Amy Tan (1992), är verkligen en av mina största läsupplevelser någonsin. Nu minns jag väldigt lite, men oj vad jag älskade.

Tillit till dig, Barbara Voors (1993). Jag älskar alla böcker jag läst av Voors, men det här var den första jag läste och därför kommer den alltid att vara speciell.

Paddy Clarke Has Ha Ha, Roddy Doyle tilldelades Bookerpriset 1994 och var den första av hans böcker som gavs ut på svenska. Det är dock en författare att läsa på originalspråk, då hans irländska talspråk är svårt att översätta.

Stendagböckerna, Carol Shields (1994), liknar få andra böcker jag läst. Kombinationen av det väldigt realistiska och den lite drömska tonen gjorde att jag verkligen slukade den här boken. Shields var en stor 90-tals favorit.

High Fidelity, Nick Hornby (1995) var en riktig höjdare och Hornby har följt mig sedan dess. Jag absolut älskade alla listor i boken.

I museets dolda vrår, Kate Atkinson (1997) är en fantastisk och magisk bok som jag också tyckte mycket om. Jag läste fler böcker av Atkinson då, men trots att hon blivit populär igen har jag faktiskt inte återupptäckt henne.

Vattenmelonen, Marian Keyes (1998) var författarens debut och den första bok jag läste av henne. Keyes var verkligen som bäst på 90-talet och publicerade flera riktigt bra böcker, men nu har jag helt tappat bort henne.

 

Vilka böcker minns du från 90-talet?

 

 

 

 

 

Bästautmaningen – ödsliga hus

Lyran vill att vi berättar om vår favoritbok som utspelar sig i ett öde hus av något slag. Den första boken jag kom att tänka på var Wylding Hall av Elizabeth Hand, som jag läste i somras. Ett riktigt bra bok om ett band som åker till huset Wylding Hall för att spela in ett klassiskt album som de senare döper efter huset. Boken är för mig en perfekt mix av övernaturligt och väldigt realistiskt. Mycket kretsar kring bandmedlemmarna, men det händer också en del skumt i och kring huset. En riktigt bra bok som jag rekommenderar varmt.

Våra kemiska hjärtan

“John Green möter Rainbow Rowell” står det i förlagets beskrivning av boken Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland och säkert ger det en hel del läsare. Själv blir jag faktiskt lite skeptisk och rädd för att den här boken inte skulle kunna stå på egna ben. Temat känns på ytan igen. Berättelsens fabel (som mina elever har fått leta efter i veckan) skulle kunna formuleras: “Ny elev i skolan med ett jobbigt förflutet, någon blir kär i hen och försöker få hen att må bättre, men det förflutna vill inte släppa taget.” Som tur är kan Krystal Sutherlands bok verkligen stå på egna ben och hon har ett språk och en ton som tilltalar mig.

Den nya eleven är Grace Town, en udda figur i pojkkläder som går med käpp och helt verkar strunta i sitt utseende. Den som blir totalförälskad är Harry Page och han får verkligen kämpa för att få uppmärksamhet. Han är rätt udda själv vad det verkar, men bryr sig inte riktigt om vad andra tycker. Han bara är och det räcker gott.

Tanken är att Grace och Harry ska vara del av den redaktion som skriver skolans legendariska skoltidning. Nu hade han visserligen kämpat i flera år för att få bli redaktör och borde kanske vara besviken på att få dela positionen med den nya tjejen, men istället blir det ett sätt att komma närmare henne och någon slags vänskap växer fram.

Harry hittar Grace på Facebook och där finns en helt annan version av henne. Inga pojkkläder, ingen käpp, utan en vacker och glad flicka. Att något har hänt henne är tydligt och bit för bit får han veta. Det handlar om en annan pojke och en annan kärlek. Ett annat liv.

Våra kemiska hjärtan är Krystal Sutherlands debutbok och det är en fin sådan. Jag tycker om karaktärerna, det långsamma och trevande tempot och det faktum att allt inte går så lätt som man hoppas. Det är också Jessica Schiefauers debut som översättare och hon gör ett fint jobb, då jag faktiskt inte ens tänker på översättningen.

Jag rekommenderar helt klart boken om Grace och Harry. De är värda att lära känna.

 

Att få en andra chans

Idag är det dags för Andra chansen i Linköping och visst är det skönt med en andra chans. Tänk till exempel om årets prisutdelare för bästa film under Oscarsgalan hade kunnat få en chans att göra rätt från början, istället för att behöva göra om och göra rätt. De hade också kunnat göra om nomineringarna från de år då de valt vita män framför alla andra. Det borde bli de flesta år och i de flesta kategorier. Bästa kvinnliga huvudroll och biroll är svatt ge till män, där räcker det att tänka på en parameter.

Eller om Svenska Akademien fått en andra chans att dela ut priset 1974, då de gav det till sig själva i form av Eyvind Johnson och Harry Martinsson. Förresten borde de fått en andra chans ganska många gånger, då de slentrianmässigt valt en man framför en kvinna. Detsamma gäller även andra som slentrianmässigt delar ut pris till män år efter år, med motiveringen att de är bäst.

Det finns förlag som säkert önskar sig en andra chans, som Bonniers som tackade nej till Pippi Långstrump, eller alla de förlag som tackade nej till Stephen Kings Carrie, som faktiskt refuserades 30 gånger, eller de som inte satsade på J.K. Rowlings böcker om Harry Potter. Fler författare som haft svårt att få sina böcker publicerade finns här.

Även skådespelare kan säkert önska sig en andra chans ibland. Som John Travolta som tackade nej till rollen som Forrest Gump (eller kanske var det bra att han gjorde det?), eller Gwyneth Paltrow som tackade nej till megafilmen Titanic. Här finns fler skådespelare som tackat nej till stora roller.

Ikväll hoppas jag att Dismissed och Loreen får en andra chans. I övrigt kan det kvitta.

Om jag får stanna

Igår presenterades ett nytt lagförslag som innebär att ensamkommande som fått tillfälligt uppehållstillstånd och gåt på gymnasiet, ska få rätt att slutföra sina studier och därefter ha ett halvår på sig att söka jobb. Argumentet är att vi behöver bli fler i arbetsför ålder och dessa ungar som redan påbörjat sin utbildning i Sverige ganska snart kan bli skattebetalare coh bidra till samhället. Tyvärr gäller det förhållandevis få av det totala antal ensamkommande som kommit hit de senaste åren.

Just nu pågår en totalt godtycklig och till synes rutinmässig åldersuppskrivnining av denna kategori flyktingar. Att medicinsk åldersbestämning är för osäkert gör att sådan inte används. Däremot verkar det vara helt i sin ordning att personal på Migrationsverket, utan någon som helst adekvat utbildning, gör ålderbedömning på extremt osäkra grunder. Om ungdomarna saknar papper ses det som ett bevis för att de är äldre än de uppgett och har de papper blir de anklagade för att ha förfalskat dem. Det finns alltså inget sätt att vinna. Detta gör självklart att siffrorna ser okej ut för Morgon Johansson, som i ett svar till en person engagerad i organisationen Vi står inte ut, menar att nästan alla minderåriga ensamkommande har fått uppehållstillstånd. Tror katten det, då det går att skriva upp deras ålder och därmed slippa ta med dem i statistiken. “Men alla ljuger ju ändå om sin ålder och är egentligen många år äldre”, brukar det heta och ja, av de drygt hundra ensamkommande jag träffat de senaste åren finns det en handfull där jag verkligen tror att de dragit av några år, men de flesta är precis som vilka gymnasieungdomar som helst. Helskäggen är inte fler bland dem än bland andra elever. Faktiskt är skägg inte direkt inne just nu, så det är få skägg överlag.

De flesta av de elever jag möter på gymnasiets Språkintroduktion kom till Sverige under 2015. Vissa fick tid för ett första möta med Migrationsverket ganska snart och en del av dem hann till och med få uppehållstillstånd innan reglerna ändrades i november 2015 och i princip bara tillfälliga uppehållstillstånd gavs. Andra fick vänta mer än ett år på det första mötet och har fortfarande inte fått besked. En ganska stor grupp har skrivits upp i ålder, andra har hunnit fylla 18 under den tid de varit här. Är du över 18 är det svårare att få ens tillfälligt uppehållstillstånd och då hjälper den föreslagna lagändringen inte alls. Vi är här kräver amnesti för de ensamkommande som varit här mer än ett ord och hittills har drygt 11000 skrivit under den. För mig är det faktiskt det enda mänskliga att göra.

Just väntan på besked är självklart både jobbig och frustrerande. Det är tydligt i min vardag och även i Kajsa Gordans bok Om jag får stanna som handlar om en gömd familj någonstans i Sverige. Huvudpersonen är Ilona, som varit i Sverige i sju år, sedan hon gick på lågstadiet. De flydde från sitt hemland för att det var för farligt för dem att stanna kvar. Eftersom de fått avslag på sin asylansökan lever de gömda i ett kloster tillsammans med andra familjer i samma situation. Mitt i all osäkerhet försöker Ilona att leva ett normalt liv och hennes bästa kompis Stella gör allt för att det livet ska bli så bra som det bara är möjligt.

Gordan tar upp en viktig situation som inte är helt ovanlig. Hon gör det dock på ett väldigt osyldigt sätt. Familjen bor i ett kloster, huvudpersonen är en ung flicka som troligen har sina rötter i östra Europa eller någon del av forna Sovjetunionen. Inga ensamkommande muslimer här inte. Nu spoilar jag, men självklart är slutet lyckligt. Kanske är det visserligen så som Alex Gino sa under Bokmässan 2017 att ämnen som sällan behandlas i ungdomslitteratur behöver undvika svärtan till en början. Det är inte det att jag vill att det ska gå illa för Ilona, för det vill jag självklart inte, men jag önskar att Kajsa Gordan problematiserat lite mer. Gömda flyktingar är en realitet i Sverige idag och vi behöver våga tala om det. Om jag får stanna är en bra början, men det behövs mer. Och då menar jag inte böcker som bygger på fördomar, för de finns de också, utan böcker som visar den äkta ångest som drabbar den som inte är säker på att en framtid ens existerar. De får dessutom gärna ha ett omslag som inte signalerar gullig feelgood.

Veckans ord på Ö – Mina svar

Fem ord på Ö som får mig att tänka på följande:

En ö jag aldrig har besökt är den gröna ön Irland. Det skulle jag gärna göra. Två favoritförfattaren från just denna ö är Roddy Doyle och Tana French. Jag tycker också om nobelpristagaren Samuel Beckett, speciellt hans helt absurda pjäs I väntan på Godot.

Dinosaurier är ju en slags ödla och för några år sedan, när grabbarna O var helt fixerade vid dinosaurier, kunde jag hur många dinosauriearter som helst. Vi gillade alla Sarah Sheppards fina böcker med färgglada skräcködlor.’

En av mina hyllvärmare är Öken av J.M.G Le Clézio, som jag fick i julklapp 2008, samma år som han tilldelades Nobelpriset.

Egentligen borde väl ordet varit önskan, eller önskningar, men det blev önskning. 

Att få önska sig något och få det uppfyllt kan vara riktigt bra. Jag kom dock att tänka på sagan De tre önskningarna där ett par får möjligheten att få tre önskningar uppfyllda. Gubben önskar sig en korv och frun blir förbannad och önskar att den fastnar på makens näsa. Det betyder att den tredje önskningen får bli att den skulle försvinna från hans näsa.

Många tycker att det är att överdriva att ständigt påpeka vikten av representation. Dessa personer brukar hävda att de bästa ska få t.ex. litterära priser och att det inte ska handla om kön. Som att det inte handlar om kön när man efter man tilldelas Nobelpriset, Man Booker Prize eller något annat stort pris.

Nobelpriset har delats ut sedan 1901 och det är bara 14 kvinnor som fått det. Vissa år har priset inte delats ut alls, medan det andra år har delats av två. Oavsett är fördelningen helt galen. Man Booker Prize har delats ut 50 gånger sedan 1969 och 17 av vinnarna är kvinnor.

Det är lättare att förstå den ojämna fördelningen under tidigt 1900-tal, men de senaste 50 åren finns det liksom ingen ursäkt mer än att kön faktiskt har betydelse.

Veckans ord på Ö

Nu kommer äntligen den här veckans ord, faktiskt sista veckans ord och därmed börjar de alla på Ö. Associera följande fem ord med lika många författare och/eller boktitlar.

ö

ödla

öken

önskning

överdriva

 

Mina svar kommer i ett inlägg senare idag eller kanske imorgon. Hinner inte riktigt med bloggen just idag.

Ta mig till havet

Den här veckan handlar det om mörka och karga platser på Kulturkollo. Inte riktigt min grej om det inte handlar om Ruth Galloways lilla hus långt ute på saltträsken, vid gränsen till havet. Miljön med kombinationerna av hav och öppna vidder lockar mig, men visst skräms jag lite av det ödsliga och skulle aldrig vilja bo som Ruth gör.

Havet är annars min grej. Jag tänker på alla franska böcker och filmer som utspelar sig vid havet i ett sommarhus. Blåst mer än sol, men ändå med havet som fond. Två böcker som utspelar sig kring nationaldagen är Den sommaren av Véronique Olmi och Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt. Havet finns också med i Stål av Silvia Avallone, som en naturlig plats för umgänge och även i Min fantastiska väninna av Elena Ferrante, där en semester till havet förändrar Elena.

Havet kan också skrämma och dessutom fungera som ett transportmedel, som när kvinnorna i Julie Otsukas Vi kom över havet reser från Japan för att träffa sin blivande män i USA och hur människorna i Ru flyr i båtar från Vietman för att söka friheten. Mest tycker jag ändå om det mysiga havet, som det som finns i Sarah Dessens fiktiva stad Colby.

 

 

 

%d bloggare gillar detta: