För drygt 11 år sedan föddes en liten pojke. Hans föräldrar hade funderat mycket över vilket namn de skulle ge honom. Ett namn efter någon som kunde vara bra att förknippas med. Hans då tvååriga kusin föreslog Lennart, efter en gemensam släkting. Inspirerat av det fick pojken namnet Leonard. Mest tänkte vi på mannen med en av de vackraste röster vi visste, Leonard Cohen. Nu har den rösten tystnat.
Visst visste jag redan innan vem Cohen var, men jag föll pladask för honom när jag såg Stina Dabrowskis intervju med honom 1997. Då bodde han på Mount Baldy Zen Center utanför Los Angeles som munk med namnet Jikan. Nu var ju hans munkliv inte hela hans liv, men just den intervjun träffade i hjärtat. Dabrowski gjorde sedan en intervju 2001 och då hade han flyttat från centret. Fortfarande gjorde han ett otroligt varmt och mänskligt intryck. Precis en sådan förebild som jag ville att min son skulle ha.
Jag minns låtar som säkert alla minns, som Hallelujah (och ja, det ska vara Cohens version) eller First we take Manhattan, men också många fler. Han skrev också en mängd dikter som till exempel den här:
Do not forget old friends from Selected Poems
Do not forget old friends
you knew long before I met you
the times I know nothing about
being someone
who lives by himself
and only visits you on a raid–
en gång har jag lyssnat på honom live i Göteborg ❤️
Åh, nu blev jag avundsjuk.
jag lyssnade på honom en absolut magisk sommarkväll på Sofiero för en del år sedan. varken LC eller publiken ville sluta. han var så generös, så vänlig och ödmjuk.