Månad: oktober 2016

Ngugi wa Thiong’o invigningstalar


Idag invigs Stockholm Literature för min del. Vi anlände till Stockholm lite för sent igår för att hinna till den officiella invigningen. Jag tycker mycket om att festivalen inleds med ett tal. Bland tidigare talare finns Chimamanda Ngozi Adichie och nu är det alltså dags för Ngugi wa Thiong’o. Han inleder med att konstatera att vi kan se honom, men att han inte kunde se oss. 

Thiong’o har bott i Stockholm några år under 80-talet, då han studerade film på Dramatiska institutet. Det blev inga filmer, men en lång rad böcker. Han berättar om hur han brukar ge historier som gåvor vid till exempel födelsedagar. 

En berättelse skrev han till sin dotter. Den handlar om hur armar och ben slåss om makten över kroppen. Hur vi går upprätta, men att en rivalitet existerar. Som det blir när ett jag blir viktigare än ett vi. När det blir så har vi problem, menar Thiong’o. Dottern läste den som en saga, men det är också en berättelse om politik och filosofi. 

Thiong’o berättar om hur hans son skrev till honom om hur en ung författare Moses Kilolo, önskade att Thiong’o skulle skriva en text på sitt språk, som skulle handla om översättning. Målet var att skriva en fantastisk text, men fick skrivkramp. Frustrationen var stor, dö han verkligen ville skriva något bra. Det slutade med att han skickade texten han gett till sin dotter, The Upright Revolution. Den har sedan översatts till över 50 språk, afrikanska liksom europeiska och nu även till svenska. 

Thiong’o talar om vikten av att böcker skrivs på afrikanska språk, inte bara europeiska. Att tanken att berättelser om Afrika ska skrivas på europeiska språk är provocerande. Som om de som byggde pyramiderna gick omkring och pratade engelska, franska eller portugisiska med varandra.

Språket som makt är intressant. Förr var det kolonialmakterna, de vita, som lärde ut de europeiska språken och gjorde dem till maktspråk. Nu fortsätter människor i Afrika att tvinga dessa språk på varandra. Afrika blir därför en kontinent som är gigantisk, men på ett sätt utan språk. Att språken på den afrikanska kontinenten blir en del av den språkliga världen och existerar vid sidan om andra språk är en del av avkolonialiseringen, menar Thiong’o. Troligen var det därför det var så provocerande när han började skriva på kikuyu, istället för på engelska. Det provokativa innehållet nådde då fler och han fängslades utan rättegång. 

När ett folk erövrar ett annat, tvingar de alltid på dem sitt språk. Språket blir alltså en del av kolonialiseringen och så länge det finns kvar fortgår kolonialiseringen även om landet, på pappret, blivit självständigt. Thiong’o tar upp många exempel, inklusive samerna. Kopplingen mellan dem och de afrikanska folken är stark säger han. Nu finns ett statligt stöd för att deras språk ska få finnas och det behövs överallt för att stoppa imperialism. Även översättningar är mycket viktiga för att språk ska kunna närma sig varandra. Det blir då möjligt att skriva på fler språk än de största, men också att nå fler oavsett originalspråk. Även borde översättningar ske till minoritetsspråk, för att fler ska kunna läsa på sina förstaspråk. Översättning hjälper oss att få en gemensam symbolvärld. Ingen nationell kanon, utan en global. Fler röster och fler perspektiv. Dessutom blir det tydligt att inte bara de stora språken kan användas av intellektuella. Alla språk är riktiga, inte bara de som används av kolonialmakterna. 

To the First Lady, With Love

michelle-obama2

Det är inte bara Barack Obama som är på väg ut ur Vita huset, utan även Michelle Obama. Jag kommer att sakna dem båda och det är jag inte ensam om. Läs fyra kvinnors hyllning av kvinnan som just nu är USA:s första. Som vanligt är Chimamanda Ngozi Adichie briljant, men de andra är inte så dåliga de heller. Läs deras texter här.

Just nu är Michelle Obama mer aktiv i Hillary Clintons kampanj, än vad maken är. Kanske kan det göra att Clinton vinner fler röster som hon annars inte fått. Jag tycker i alla fall att hon är briljant och hoppas att hon kommer att vara synlig i politiken även efter valet.

“When they go low, we go high” är valkampanjens viktigaste punchline och jag vill tro att den bidrar till att vi slipper en galning i Vita huset.

Vill du läsa Chimamanda Ngozi Adichies brev på svenska kan du göra det här.

Det är natten

13074887_o_1

I sin korta, men innehållsrika essä Det är natten, med underrubriken Författaren och den som skriver, funderar Karolina Ramqvist kring författarens kontroll över och förhållande till texten. Redan i inledningen slår hon fast att det är “omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit”. Essän handlar sedan om hur hon kämpar för att faktiskt lyckas göra det.

Ett annat dilemma är att faktiskt hinna skriva och att kunna se lägenheten som en arbetsplats. Att inte störas av smulor och stök, sådant som hör småbarnstiden till. Ramqvist skriver om hur hon under de fyra år sedan sonen föddes har skrivit två romaner och hur den roman hon trodde hon skulle skriva, den om otrohet, inte blivit av ännu.

Under läsningen av den text som Ramqvist skrivit, får vi läsa om hur en text kommer till. Den som hon ska använda för att komma undan samtalen och intervjuerna om skrivande. De som hon inte vet hur hon ska hantera. Hon svarar på frågor som brukar överrumpla henne, som “Varför skriver du?” och beskriver hur den första bok hon skrev ödelade hennes liv. Det är stora ord, stor dramatik, men samtidigt en distanserad stillsamhet, som fyller sidorna. Jag tycker mycket om det.

I helgen ska jag lyssna till en rad författare som talar om sina böcker och jag ser fram emot det. Ännu mer spännande blir det dock om de faktiskt förflyttar sig från de konkreta boksidorna, till det mer allmängiltiga. Samtalen på just Stockholm Literature brukar vara intressanta. Klart är dock att jag i år kommer att ha Karolina Ramqvists ord i bakhuvudet och fundera över hur författarna på scenen har förberett sig för sina framträdanden.

Veckans ord på R: Mina svar

r

Veckans ord börjar på och det som på pappret kändes enkelt, visade sig vara lite klurigt:

Som en rak höger är Flickan och skammen av Katarina Wennstam, som jag läser just nu i små, små portioner.

Där jag bor, på landets västra kust mellan Göteborg och Borås, brukar det regna. Kanske behöver du då Svenska gummistövlar, vilket är titeln på det som blev Henning Mankells sista bok.

En bok som beskrivs som rolig brukar sällan bli läst av mig, men jag älskade verkligen Jag är en tjuv av Jonas Karlsson. Totalt absurd och precis min humor.

Björnen är ett rovdjur och i Björnstad finns det mänskliga sådana. Jag tycker verkligen om Fredrik Backmans senaste bok.

En mycket vacker, röd bok är fantastiska Vi av Kim Thùy.

Veckans ord på R

r

Den här veckan var det i alla fall lättare att komma på ord. Återstår att se om det är lika lätt att komma på titlar och författare att förknippa med dem.

Veckans ord börjar på R:

rak

regna

rolig

rovdjur

röd

 

Svara i din blogg eller i en kommentar. Mina svar kommer i ett senare inlägg.

Geir Gulliksen på Stadsbiblioteket

berattelse-om-ett-aktenskap

Jag är mitt i Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap och älskar den. Ikväll samtalade han med Jessica Schiefauer på Internationell författarscen i Göteborg och jag skyndade dit från frisören för att inte missa det hela. När det nu faktiskt händer något nära hem kan jag ju inte missa det.

Boken handlar om Timmy och Jon, som har ett bra äktenskap tills Timmy tycker sig bli lyckligare tillsammans med någon annan. Det verkar i alla fall så. Jag har inte läst till slutet, men att det tagit slut vet vi redan de första sidorna. Fram tills dess verkar de ha det bra. I alla fall ser Jon det så. Men hade de det verkligen så bra, frågar Schiefauer, är de verkligen ett lyckligt par? Det tänkte Gulliksen när han började skriva. Att Jon och Timmy var ett lyckligt par, men under skrivandets gång blev även han osäker. John lämnade ett förhållande för Timmy. Han skilde sig från sitt barn. Då hade han kontroll. Det har han inte nu. Att lämna ett barn för en ny kärlek är något stort. Det gäller att det är värt det och Gulliksen tänkte att det måste varit så för Jon. Att det var värt det. Nu ser han sin kärlek glida ifrån honom och han riskerar att bli lämnad, precis som hans första barns mamma önskade. En profetia som kanske blir självuppfyllande.

Gulliksen menar att Jon är rädd och att rädslan driver honom mer än kärleken. Han är så rädd att Timmy ska lämna honom att får därför kämpa mot sin svartsjuka, för svartsjuk vill han inte vara. Han försöker vända svartsjukan till en slags generositet där han säger till Timmy att hon får göra vad hon vill och faktiskt ger henne en puff, den puff som leder till otroheten. Samtidigt är det väl inte möjligt att förälska sig i någon om man inte saknar något i den man lever med. Eller går det?

Barnens perspektiv finns också i boken, men det har jag faktiskt inte läst om ännu. Jag borde verkligen ha läst ut boken innan samtalet, då det blir lite spoilers. Å andra sidan spelar det ingen roll, då det inte är någon spänningsroman Gulliksen skrivit. Mycket bygger dessutom på språket. Hur han berättar, inte vad han berättar.

I den ena scenen där ett barn står i centrum finns en häst och det var faktiskt den hästen som gjorde att Harald, mannen som Timmy förälskar sig, blev just ridlärare. Hästen behövde nämligen ta plats i boken. Hittills står barnen inte alls i centrum, så långt jag läst. Bara den äldsta dottern, som sitter i barnvagnen när Jon träffar Timmy. De korta ögonblicksbilderna där hon finns med väckte stora känslor hos mig. Ännu mer kändes det kanske i den scen där barnets mamma möter Jon och Timmy på stan, när de kör hennes barn. Jag hade blivit helt tokig.

När ett äktenskap går sönder är det så mycket som går sönder för så många, påpekar Schiefauer och menar att greppet att låta barnen komma till tals gör att det blir så mycket tydligare. Det blir tydligt i den här boken att det är den som blir lämnar som behöver förstå och därför behöver tala. Jon kan inte förstå och vill veta varför det som har skett faktiskt skedde. Han behöver avslut och får det inte. Den som går vidare vill helst inte prata alls, precis som han kände när han själv var den som lämnade. Då hade han inte mer att säga än att han träffat någon annan, som han hellre vill vara med. Gulliksen ville få fram konflikten mellan ömhet och ilska och den blir så tydlig i de olika öden som beskrivs i denna tunna bok, med ett gigantiskt innehåll.

Tydligen har det varit en debatt kring boken och då bland annat om könsrollerna. Många har sett Jon som en svag man, något som kanske handlar mer om att försöka vara en motpol till Timmy än något annat, men det är å andra sidan min tolkning. Kanske är han svag, säger Gulliksen, eller så handlar det om att han kommer i en position där han inte kan göra annat än att låta henne gå, för att sedan hoppas att hon ska väja att stanna. Det kan göra honom ynklig, eller  är det tvärt om, menar Gulliksen. Kanske reagerar läsarna mer för att det handlar om en man. Hade en kvinna gjort detsamma så hade vi troligen inte sett henne som ynklig, säger han. Där kan jag inte hålla med om ordvalet. Snarare skulle jag kalla henne förtryckt. Betyder det att Jon är förtryckt? Handlar det om att den som tar hand om huset automatiskt blir den som står kvar, medan den som är ute i världen kan röra sig bort. Att perspektivet bytts är intressant. Ännu mer intressant är det att en man, som liksom Jon, faktiskt vet hur man viker kläder verkar provocera. Det verkar som att den starke mannen inte ska ha koll hemma och det är inte alls manligt att inte veta vad som händer i vardagen.

Jag tycker väldigt mycket om Jessica Schiefauer, men hade jag inte gjort det hade jag kanske blivit irriterad under det här samtalet. Det är tydligt att hon älskar boken och hon bubblar verkligen över att tankar och känslor kring den. Charmigt på många sätt, men det blir också lite märkligt. Hon pratar mycket och försöker nästan förklara boken för Gulliksen, som faktiskt är den som skrivit boken. Han skojar lite om det, om att han fått boken tolkad på ett nytt, rätt sätt. Samtidigt verkar han lite illa till mods. Ibland kommer han dock vidare och det är tur. Om boken är en dans mellan Jon och Timmy, så är samtalet en dans mellan Schiefauer och Gulliksen, men jag tycker nog att hon för allt för mycket. Ofta ger hon oss sin tolkning av boken, istället för att låta Gulliksen själv prata. Hon frågar inte, hon påstår. Det är lite synd, då det ibland hämmar Gulliksen, men det är ändå så att Schiefauer är påläst och har en hel del att tillföra. När de riktigt kommer loss blir det också ett trevligt samtal.

Avslutningsvis talar de om idealet att leva i ett monogamt förhållande. Gulliksen, som är gift för tredje gången, menar att det är en förutsättning för ett förhållande att ens starta om man inte tänker att det ska hålla för evigt.  Han säger också att det är viktigt att behovet att få bekräftelse  från andra inte finns om du vill fortsätta att vara gift. Det talar emot att bokens huvudpersoner var lyckliga.

Jag lämnade Stadsbiblioteket med många tankar i huvudet och en stor längtan efter att läsa ut Berättelse om ett äktenskap. Det ska jag göra nu.

Vi befinner oss i en systemkollaps

Hundra svenska barnboksförfattare skriver idag på Svt Debatt om att utvisningarna till Afghanistan måste stoppas. Det är det enda mänskliga och vettiga beslutet. I dagens Sverige verkar dock empatin för människor som behöver skydd helt ha försvunnit.

När vår justitie- och integrationsminister Morgon Johansson menar att de stängda gränserna och de många utvisningar som nu genomförs visar att vi har kontroll vill jag bara skrika att nej, det har vi inte. Sanningen är den att vi tappat greppet fullständigt. När en minister som företräder Socialdemokraterna använder högerpopulistisk retorik och raljerar över att vi inte kan “ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar” och det gör mig så vansinnigt besviken. Faktiskt börjar jag tappa hoppet om mänskligheten. Tilläggas skall att Afghanistan inte ens ligger i Mellanöstern och definitionen av “alla”  definitivt är galen.

Samtidigt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet springer så fort de kan högerut, förflyttar sig SD ännu mer ut i ytterst grumliga vatten. Där ägnar sig ledande politiker, som sitter i riksdagen, åt att mobba en 15-åring utifrån hans utseende. Rasismen minskar inte för att alla partier försöker överträffa varandra i omänskliga uttalanden och beslut, snarare gör det den rumsren. Diskussionerna i sociala medier om människor som råkar vara födda i ett annat land än Sverige, som haft oturen att drabbas av krig och förföljelse är så hatisk att jag blir mörkrädd. Det är så många som verkar ha glömt bort att det är människor vi talar om. Inte konstigt, då våra politiker gjort detsamma.

I år arbetar jag inte så mycket på Språkintroduktion som jag gjorde förra året, men jag undervisar i engelska och känner de flesta eleverna. Under de senaste 1,5 åren har ett hundratal av dessa tonåringar, som Morgan Johansson vill utvisa, passerat just vår gymnasieskolan. Av dem ska jag erkänna att jag funderat över åldern på en handfull. De övriga är som vilka gymnasieelever som helst, förutom att de kommit från ett helvete och äntligen fått chans till ett liv i fred och frihet. Nu sitter personalen på Migrationsverket och skriver upp åldern på den ena efter den andra utan någon som helst vetenskaplig kontroll. Sedan tidigare dömer många läkare ut de metoder för åldersbestämning som finns och nu verkar “lösningen” bli att helt strunta i medicinsk åldersbestämning och bara kasta ett öga på en människa, för att sedan förstöra dennes liv. Det är så oetiskt att jag inte vet var jag ska börja.

Vi befinner oss i en systemkollaps. De värderingar som jag ser som svenska, de som handlar om solidaritet och medmänsklighet, är på väg att försvinna. Istället är det egoism och hat som tillåts ta över. I sin bok De fördrivna, skriver Negar Naseh om den så kallade vita melankolin, där vi på något konstigt sätt på allvar hävdar att det är oss det är mest synd om, inte de som faktiskt flyr för sina liv. Det blir knöligt för oss med gränskontroller, kommunerna behöver äntligen få tummen ur att bygga bostäder, men de har inte varit förberedda och många väljer att skylla allt som är fel i samhället på människor som kommer hit. När mer än 60 miljoner människor befinner sig på flykt, väljer vi att stänga gränserna för att rädda oss själva. Vi som har det så bra som många människor bara kan drömma om. Vi råkade födas just här, just nu. Det är en gåva vi fått och ingenting vi förtjänat.

Lena Melin skriver om eftervärldens syn på det som sker just nu i Sverige och i världen. Vi kan inte hjälpa alla här och vi gör det inte. Det är lika sannolikt att “alla Mellanösterns tonårspojkar” kommer hit, som att 10 000 tyska bögar skulle göra det när vi gick med i EU. Jag kan inte acceptera, eller ursäkta, men förstå att politiker från SD driver frågan om stängda gränser, godtyckliga åldersbestämningar och utvisningar av ungdomar till en oviss framtid, men när Socialdemokraterna och Miljöpartiet, två partier som säger sig stå på den svages sida gör samma sak har det definitivt gått för långt. Olof Palme hade skämts om han sett sitt parti idag. Jag gör det utan tvekan.

Året vinnare av Man Booker Prize

9781786070173

Paul Beatty tilldelades Man Booker Prize 2016 för sin bok The Sellout. Det gör honom till den första amerikanska vinnaren av priset någonsin. Jag läste hans Svart harakiri för 18 år sedan, men sedan dess har jag inte läst något av honom. Jag minns Svart harakiri som intressant, men mycket märklig. Helt ärligt är jag inte jättesugen på att läsa The Sellout, som också den låter mycket märklig. I vilket fall som helst väntar jag på en eventuell, svensk översättning.

Tematrio: Höga berg och djupa dalar

tematrio

Veckans tematrio hos Lyran handlar om berg och djupa dalar. Jag har valt att tolka det både bildligt och bokstavligt.

När Erlend Loe är bra är han lysande. En av mina favoriter bland hans böcker är Fvonk, där huvudpersonen med samma namn blir vän med Jens, som är statsminister och tvingas gömma sig för att få lugn och ro. Kopplingen till berg är att de åker en del skidor, inte utför visserligen, men lite berg behövs kanske ändå. Huvudpersonerna befinner sig båda i något av en dal, då livet inte alltid är så lätt. En galen och helt underbar bok.

Mycket upp och ner är det i All the bright places av Jennifer Niven. Huvudpersonerna träffas på ett tak och båda befinner sig mentalt på botten. Tillsammans lyckas de ta sig om inte upp på berget, så i alla fall en bit på väg.

Naturen spelar en stor roll i Gånglåt av Elin Olofsson och relationen mellan personerna i boken når de högsta berg och de djupaste dalar. Vi får träffa två systrar som känner varandra väl, behöver varandra mycket, men nästan alltid har svårt att uttrycka sig.

 

De nominerade till Augustpriset

august_pk_02_webb_0

Så är då presskonferensen, där årets nominerade till Augustpriset presenterades, över. Här kommer några tankar kring de nominerade böckerna. Läs mer om titlarna här.

Skönlitteratur

Aftonland, Therese Bohman, Norstedts Förlag

De polyglotta älskarna, Lina Wolff, Albert Bonniers Förlag

Djupa kärlek ingen, Ann Jäderlund, Albert Bonniers Förlag

En dramatikers dagbok 20132015, Lars Norén, Albert Bonniers Förlag

Eländet, Andrzej Tichý, Albert Bonniers Förlag

Välkommen till Amerika, Linda Boström Knausgård, Modernista

Fyra titlar utgivna av Albert Bonniers Förlag. Dominansen känns minst sagt sådär. Kul att Therese Bohman nominerades för sin fina bok. Lite ironiskt att Norén nomineras, med tanke på Bohmans träffsäkra drift med män med intellektuell makt. Ganska tråkigt och förutsägbart. Del tre i en dagbokssvit känns för mig helt ointressant. När ägnar sig en kvinna åt sådan navelskådning? Tichýs bok verkar vara en med fokus på språket, vilket brukar tilltala mig. Kan absolut tänka mig att läsa. Just nu läser jag faktiskt Linda Boström Knausgårds lilla bok. Jag började igår och kom halvvägs. Den känns som en typisk prisbok. Ganska märklig med snyggt språk. Att just Ann Jäderlund knep poesiplatsen borde jag räknat ut. Jag tippade att Lina Wolff skulle finnas med bland de nominerade, då det på pappret låter som en pristagarbok. Tre gissningar som gick in alltså, men jag saknar verkligen De fördrivna av Negar Naseh, som är en av de bästa böcker jag läst i år. Dessutom väldigt aktuell.

 

Facklitteratur

1947, Elisabeth Åsbrink, Natur & Kultur

Arktis: liv i en värld av snö och is, Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Bio Fokus Förlag

Fattigfällan, Charlotta von Zweigbergk, Ordfront förlag

Gutenberggalaxens nova, Nina Burton, Albert Bonniers förlag

Glömskans bibliotek, Ulf Karl Ove Nilsson, Norstedts förlag

Skotten i Köpenhamn, Niklas Orrenius, Albert Bonniers Förlag

 

Ännu fler titlar från Albert Bonniers förlag. Väldigt roligt att 1947 nominerades. Det är en riktigt fin och välskriven bok. Fattigfällan är säkert en nyttig bok, men lockar inte mig jättemycket. Inte heller Nina Burtons bok. Jag är däremot väldigt glad över att Niklas Orrenius bok om Lars Vilks fick en nominering. Den vill jag absolut läsa. Även Glömskans bibliotek låter intressant. Och har jag fattat det rätt att Arktis: liv i en värld av snö och is främst är en fotobok? Det kunde kanske vara något.

Jag är mycket besviken på att Flickan och skammen av Katarina Wennstam inte nominerades. Nu skulle det visserligen innebär ännu en titel utgiven av Albert Bonniers Förlag, men ämnet Wennstam skriver om är otroligt viktigt.

Tre gissningar av sex gick in även här.

 

Barn- och ungdomsböcker

Djur som ingen sett utom vi, Ulf Stark och Linda Bondestam, Förlaget/Berghs förlag

Idag vet jag inte vem jag är, Ida Sundin Asp, Urax förlag

Oj, en polis, Eva Lindström, Alfabeta Bokförlag

Ormbunkslandet, Elin Bengtsson, Natur & Kultur

Tio över ett , Ann-Helén Laestadius, Rabén & Sjögren

Åka buss, Henrik Wallnäs, Natur och kultur

 

Faktiskt gissade jag bara rätt på en titel, men åh vad glad jag är att Ann-Helén Laestadius nominerades precis som jag hoppades och trodde. En riktigt bra bok. Ormbunkslandet har jag faktiskt missat helt, men en bok om sorg och förlust av en genusvetare låter onekligen som en Linda-bok. Men vad är det med Augustjuryn och Eva Lindström? Hon är den mest nominerade författaren genom tiderna och jag förstår verkligen inte hennes storhet. Lika förutsägbart är det att Ulf Stark nomineras, men han är i alla fall bra.

En god spridning bland förlag och åldersgrupper. Än en gång saknar jag dock ungdomsböckerna och är väldigt besviken på att Du, bara och Jack inte nominerats. Jag är också överraskad över att juryn bortsett från Brorsan är kung, som är en så viktig och inte minst banbrytande bok. Nu har jag inte läst alla böcker, men heteronormen verkar vara stark bland årets nominerade.

 

 

 

%d bloggare gillar detta: