Dag: 30 oktober, 2016

Hèléne Cixous och Mats Ek


Innan samtalet mellan Hèléne Cixous och Mats Ek får vi ta del av två prologer, som Magnus Florin kallar dem. En del av dansföreställningen Gammal och dörr av Mats Ek och pjäsen Bilder av Dora av Hèléne Cixous. 

I Gammal och dörr är en åldrande Berit Cullberg med. En vacker film, sorglig och stark. Den gjorde dock inte att Ek lärde känna henne bättre. Hon var hans mor, men försvann mer och mer. Cixous berättar att hon grät när hon såg Gammal och dörr, då den påminde henne om hennes mamma som gammal. Hon följde sin mamma och förde anteckningar över den värld som mamman steg in i. Demensen, där just dörren är en viktig symbol. Anteckningarna blev en bok som heter ungefär Homerus är död, där Homer låter som åh mor på franska. 

Dörren som finns i Gammal och dörr, finns också i Bilder av Dora. Hon vet inte hur hon ska använda den. Hur hon ska komma till andra sidan. Livet handlad om art hitta vägen ut, säger Cixous. Nu har dörrarna många gånger ersatts av murar och de är ännu svårare, då de inte går att öppna. För henne var litteratur som en stege som gav henne en möjlighet att klättra och fly. 

Florin frågar om scenens betydelse. Ek menar att scenen fungerar som ett vitt papper för en författare eller en tom duk för en konstnär. Där ska det kända saker, i en tredimensionell form. Scenen har sina begränsningar och dessa måste utnyttjas. Scenen kräver att man glömmer sig själv. 

Hela världen är en scen, sa Shakespeare och Cixous menar att scenen är summan av alla scener. Dora försöker fly från scenen och söker efter en väg ut. Att hitta vägen ut är drömmen för alla revolutionärer, de som inte vill leva i fångenskap. På scenen går skådespelarna in och ut, vilket kan tyckas enkelt, men farkost är väldigt komplicerat. Hur man går in och ut förändrar allt. Du kan förstöra allt genom att lämna scenen på fel sätt. Det är en metafor för hur vi gör i livet, säger Cixous. Vi måste ta beslut hel tidern om hur vi ska röra oss. 

Om samtalet mellan Martina Montelius och Hiromi Ito var galet, är det här samtalet ett som pågår i ett parallellt universum, där jag inte riktigt tar plats. Jag står på tå och kikar in, men mycket är utom syn- och räckhåll. Spännande, men också en aning frustrerande. Kanske handlar det om att det inte är ett klassiskt samtal, utan lösryckta ögonblicksbilder som jag inte riktigt får grepp om. Kanske handlar det helt enkelt om att jag inte vet så mycket om fans eller teater. Mer troligt handlar det om att min koncentrion försvunnit efter två mycket intensiva dagar. 

Ngugi wa Thiong’o och Sjón

I avdelningen författaren jag tänkt läsa och ännu inte läst kvalar dessa två herrar in. Den där läslistan är oändlig, som ni vet. Någon gång skulle jag vilja ha ett läsprov som sträcker över minst ett år. 

Samtalet ska handla om muntlig berättartradition i två väldigt olika länder, Kenya och Island. Det är inte första gången dessa män möts och Sjôn berättar hur Ngugi wa Thiong’o just läst de isländska sagorna när de träffades i London. Han hade en Ng köpt en massa översättningar av sagorna i en bokaffär i Oxford och talar nu om hur sagorna ökade hans fantasivärld. Vi är stolta över dem, säger Sjón, men de kan också vara en börda. De är jorden vi går på och ibland vill man hoppa av, säger han.  Viktigt är det att se de isländska sagorna som en del av en universell litteraturvärld som är för alla. Ni måste alla läsa Njals saga, säger han. 

Sjôn talar om fattigdomen som maktövertagandet av Norge och Danmark ledde till. Det gör att de riktigt gamla byggnaderna saknas, förutom det gamla parlamentet, som fanns även i sagan. Det är naturen som kanske påverkar mest. Thiong’o talar om hur amerikanerna tränade på Island, inför sina månfärder. 

De isländska sagorna har haft stor betydelse för det isländska språket, menar Sjón. De skrevs i en tid,  då det mesta skrevs på latin och även om de kommer från en muntlig tradition är det faktum att de skrevs ner mycket viktigt. Thiong’o talar om den muntliga traditionen i sitt hemland och hur han hörde historier varje kväll på sitt eget språk. Historierna höll dem levande och kolonialmakterna brydde sig inte om det muntliga. Även idag berättas historier, säger han. Alla som är här idag har en berättelse om ett möte mellan två författare att dela med oss av till andra. Det kommer även jag göra, trots att jag nu använder det skrivna ordet för att dela den. 

Mahabharata, som skrivits på sanskrit tillhör också dem muntliga traditionen, säger Thiong’o och det är tydligt i denna text att naturen är levande. Detsamma finns i de isländska sagorna, liksom i de grekiska myterna. Floderna, bergen och allt annat i naturen är levande. Myterna innehållet naturen och en rad metamorfoser, där det mänskliga blivit en del av naturen. Det är dock viktigt att inse att naturen kan klara sig bra utan oss, men att vi inte kan klara oss utan den, säger Thiong’o och det är  ett perspektiv vi borde tänka på mer. Naturen har makt över oss. 

Sjón berättar om hur myterna är en del av hans skrivande. Även i böcker där det kanske inte är uppenbart, som att namnen i senaste boken hörde ihop med solen och månen. Han undrar hur myterna letar sig in i Thiong’os texter, om det är medvetet eller inte. Att landskapet är en del av texterna är helt naturligt, menar Thiong’o. Eftersom han vuxit upp med myter om naturen blir de en del av litteraturen, kanske omedvetet, eller snarare oundvikligt. Det kan till exempel handla om att sätta namn på naturen, som en flod i den senaste boken som fått ett namn som betyder “hela mig”. Samtidigt delar en flod upp världen på sina två sidor. Det blir en symbol i sig. 

Slutligen talar de om språk. Hur det bor drygt 300 000 människor på Island, men att de ändå räknas. Stammar i Afrika innehåller väldigt många fler, men kallas ändå stam, vilket är en förolämpning. Varför skulle det då inte kunna finnas stor litteratur på till exempel zulu? Är det inte jobbigt med så många språk i Afrika, säger många, vore det inte bättre att ha ett gemensamt språk som enar er? Jo, kanske, säger Thiong’o, men måste det vara engelska? Många afrikanska språk är stora, större än många europeiska, ändå har de ingen status. Visst är det så, säger Sjón, att en direktöversättning från kikuyu till isländska skulle göra något även för det isländska språket. 

Precis som i sitt inledande tal, hyllar Thiong’o översättningar och översättare, som gör att vi kan  veta så mycket mer än vi vad vi hade kunnat om vi endast läst på originalspråk. 

Hiromi Ito och Martina Montelius


Poesi är absolut min grej och därför köpte jag igår Gratulerar till din förgörelse av Hiromi Iro. Denna bok innehåller dikter från flera av hennes böcker och fungerar som en antologi. På Stockholm Literature samtalar hon med Martina Montelius. Först springer hon ut och hämtar sina glasögon, men snart sitter de och samtalar. 

Montelius berättar hur Itos dikter skrämmer henne, då det handlar om allt hon inte vill tänka på. Det är en utomjordisk upplevelse att höra Hiromi Ito läsa sin dikt Pappas livmoder och bra att Martina Montelius läst den innan. Själv är hon precis lika tagen som jag. Du blir som en demon när du läser, säger hon till Ito och så känns det. Ito menar att hon vill inte vill att hennes döttrar ska se henne läsa, då hon blir till en annan då. 

Att vata kvinnlig författare i Japan är hemskt, säger Ito. Som barn läste hon Manga för pojkar, då Manga för flickor var hemskt. Nu har det ändrats lite. Itos skrivande har påverkats av att hon inspirerats av mäns skrivande. Problemet är bara att när hon skriver om sex, mens eller en mamman som vill döda sitt barn, ses det inte på med blida ögon. Dessutom är hon helt utan skam, menar Montelius. Men Ito påpekar att hon verkligen varit fixerad vid sin kropp och haft ätstörningar. Hon slutade äta och ville bli som en väldigt mager man. Inte så att hon ville ja en penis, men absolut inte bröst. 

Fortfarande är kvinnors liv begränsat. Hon har tagit hand om sina föräldrar och sin partner. Nu har fadern och partnern dött. Hennes fixering vid döden har alltid varit stor. Även deras död var fascinerande. Modern dog långsamt. Under fem år låg hon på sjukhus och kunde inte ens röra sig. Samtidigt hade de då en bättre relation då än de någonsin haft tidigare. Innan hatade Ito henne, men det förändrades när döden närmade sig. Nu ser hon sig själv i spegeln och ser sin mamma. Då är det skönt att ha slutat hata henne.

Hon berättar att hon sett harakiri genomföras och verkar helt uppfylld av det. Sexharakiri i ett sexmagasin, inget “riktigt” harakiri. En helt absurd historia om hur någon både skär sönder sig och sedan syr ihop sig själv. Smärta och sex gör ihop säger hon, men bara i hennes fantasti. Däremot har hon helt myten om att förlossning och död skulle höra ihop. Inte heller att en förlossning skulle vara en orgasm. Det är damerna på scenen väldigt överens om. 

Det här mötet mellan Montelius och Ito är helt overkligt. Kanske det galnaste litteratursamarbete jag någonsin lyssnat till. Bland annat fick vi höra om snoppar som krymper i livets slutskede. Hur en pappa eller en partner blir en liten penis. Att sperma och bröstmjölk ser likadant ut. Dessutom vet jag nu att det finns ett penismuseum i Reykjavik och att japaner kan be vid en gigantisk penis. Lite mer än vad jag ville veta känner jag. Jag funderar lite över vad det är för bok jag har köpt. Det kan bli hur intressant som helst. 

Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg


Dags för sista dagen på Stockholm Literature, som inleds med ett samtal mellan Jamaica Kincaid, Kristina Sandberg och Mats Kempe. 

På Bokmässan knallade jag fram till Tranans monter och frågade vilken bok jag skulle läsa av Jamaica Kincaid inför Stockholm Literature. Jag gick därifrån med ett exemplar av Min mors självbiografi, som Kristina Sandberg skrivit förordet till. Nu har jag tyvärr inte hunnit läsa, men samtalet ska ändå bli mycket intressant att lyssna till. 

Mats Kempe och Kristina Sandberg är gifta. Med varandra, vilket Kincaid förtydligar. De inleder med att berätta om hur de först kom i kontakt med Kincaids författarskap. Författarskapet knockade dem båda och Sandberg menar att läsningen av Kincaid fick henne att förstå hur hon själv skulle skriva. Novellen Girl med alla röster som finns inom och runt oss alla inspirerade henne mycket. Ett citat från novellen finns till och med i en av böckerna om Maj och hon fick tillåtelse av Kincaid, som nu inte alls minns det. Kincaid menar dock att hon alltid tillåter författarkollegor att låna citat från henne. Det är en självklarhet. 

Kincaid berättar om sig själv som läsare och hur hennes tidiga upplevelser av litteratur helt handlade om romaner skrivna på 1800-talet. Hon lärde sig läsa tidigt, inte genom att lära sig alfabetet, utan genom ordbilder. Det var som att orden flyttade in i henne och när hon var 3,5 år hade hon läst allt och ville börja skolan. Hennes mor lät henne börja och påminde henne att hon måste säga att hon var fem, för det var den åldern man skulle vara i för att få börja skolan. Att ljuga om sin ålder för att få börja skolan var väl min första “act of fiction” säger hon. Böckerna de läste i skolan var barnsliga, men vissa meningar fastnade ändå. 

När hon fyllde sju fick hon en ordbok Concise Oxford English Dictionary och hon läste den som om hon läste en skönlitterär bok. Det har påverkat hennes språk mycket. En annan sak som påverkade henne var ett straff i skolan, där hon tvingades kopiera delar av Paradise Lost och fastnade för karaktären Lucifer. En annan stor läsupplevelse var när en lärare gav henne Jane Eyre för att hon skulle läsa istället för att störa sina klasskamrater. Därefter började hon drömma om att vara Charlotte Brontë. Hon låtsade skriva och frysa.

När Jamaica Kincaid berättar om sitt skrivande och det är tydligt allusioner spelar en stor roll, liksom hur dessa passar in i boken. Hon berättar hur det kom sig att en familj bor i Shirley Jacksons hus, inte i Robert Frosts. Bland annat passar en sång in i det hela, I’m sorry Mrs Jackson, en sång av Outkast. Då skrattade hon åt sig själv och hon gillar att vara rolig, även om hon inte tycker att hon är det. Själv tycker jag att hon är vansinnigt rolig, som när hon berättar om amerikanernas besatthet av lyckliga slut och ett “Oprah-moment”. När livet avslutas med döden, finns ju inga lyckliga slut, säger hon. Hon tror gärna på lyckliga slut, men vet inte vad ett sådant är. Kanske kräver vi lyckliga slut av kvinnliga författare, säger Kincaid, för vem klagar på att Dostojevskij inte skriver böcker med lyckliga slut. När du vill avfärda en svart kvinna kallar du henne “angry black woman” även om hon bara säger “åh, vilken vacker blomma”. När män är arga är det däremot konst.kincaid berättar också att hon får kritik för att hon inte skriver tillräckligt mycket om ras och hon menar att för henne är normen att vara svart och därför har hon svårt att problematisera det. Problemet är i så fall makt och diskriminering, inte själva utseendet. Det handlar om människor och mänskliga problem och borde få definieras så. Det hade varit smidigast om européerna bara rest i världen som turister och inte erövrat en massa. Då hade världen sett annorlunda ut. Visst är det konstigt, säger hon, att ni nu är överraskade över att människor flyr till Europa. Ni frågar “Why are you here?”, när vi istället borde fråga “Why were you here?”.

En annan slags kolonialisering handlar om hur vissa saker beskrivits så vackert det är, när saker inte alls är vackra. Som Dovers vita klippor eller Wordsworts påskliljor. Nu har hon planerat en massa påskliljor för att hylla Wordsworth trots allt. De är döda, vita män, men det är faktisk inte deras fel att de är just vita, döda män, som dessutom bara råkade vara en del av kolonisationen.

Vilken fantastisk kvinna Jamaica Kincaid är. Jag är helt golvad.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: