enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 29 oktober, 2016

Don Delillo och Daniel Birnbaum

Sista samtalet för dagen är mellan Don Delillo, ständig Nobelpriskandidat (som troligen aldrig får priset pga Dylan) och Moderna Museets överintendent. Den senare har tidigare år varit en superb samtalsledare, vilket gör att jag ser lite extra mycket fram emot just det här samtalet. 

På grund av fotoförbud får ni klara er utan någon suddig mobilbild den här gången. Det är väl inte direkt svårt kan jag tänka. 

Vitt brus var Don Delillos genombrottsroman. Själv har jag påbörjat, men inte avslutat Falling man. Det är inte det att jag inte tyckte om den, för det gjorde jag, men jag läste den vid helt fel tillfälle. 

Tydligen finns det en hel del modern konst i sina romaner och samtalet ska handla om just konsten som katalysator för Delillos skrivande. Birnbaum talar om hur Delillo ofta citeras i just det här auditoriet, kanske för att Musses har mycket amerikansk popkonst i sina samlingar. En gammal kollega till honom finns också med som karaktär i en av Delillos böcker, som för övrigt är fyllda av ord som hör hemma mer på ett konstmuseum än i en skönlitterär bok. 

Delillo talar om hur han kom i kontakt med europeisk film, till exempel Ingemar Bergman. Underbara filmer, som hade en influens på hans skrivande. Kopplingen är svår att sätta ord på, men den finns. När han skriver tänker han tredimensionellt och placerar därför sina karaktärer på en plats som han kan se. Rummet är viktigt, liksom att se sina karaktärer röra sig i det. Däremot har hans tidigare jobb som copywriter ingenting med skrivandet att göra. 

Hade det kunnat bli någon annan konstform som du kände verkat inom, undrar Birnbaum, men Delillo är helt klar med att det alltid varit litteraturen som varit hans kall. Han berättar om hur han bodde i en lite. Lägenhet med kylskåpet i badrummet, eller duschen i köket, beroende på hur du ser det. Det vad allt han behövde när han fick skriva.

Senast boken Noll K utspelar sig under jorden i södra Asien, någonstans nära Pakistan och Kirgistan i den uzbekiska ödemarken. Där finns ett kryoniskt center där bokens huvudperson befinner sig. När Delillo berättar om sin bok låter den helt ärligt mycket märklig. Människor som blir nedfrysta för att få evigt liv. Det finns dock verkliga sådana center, men den plats han skriver om finns inte på riktigt. I detta center möter huvudpersonen bland annat ett tvillingpar som han döper till Stenmark. 

Funderingar kring hur människor redesignas, om det är värt att undvika döden låter riktigt intressant och jag blir faktiskt lite sugen på att läsa Noll K. Delillo ger en annorlunda bild av baksidan av vetenskapen. Baksidan av en värld där vissa renoverad kök och andra svälter. Där vissa kan leva för alltid och andra dö. Om döden inte är undviker, vilken funktion har dö krig? Kommer de att försvinna, eller kommer konflikterna bara att förändras? Vetenskapen har i Noll K ersatt religionen, då vi nu kan få evigt liv utan att dö. När människan vägrar att dö, vägrar hon också att låta religionen styra. 

Delillo talar mer om hur konst och filmer påverkat hans hans skrivande. Bland annat en 24-timmar lång version av filmen Psycho. Denna visning blev en del av boken Point Omega. Stenen som finns med i Noll K skapade han dock utan att inspireras av det konstverk som han sedan fick reda på fanns. Delillo är väldigt noga med att påpeka att det fiktiva ibland är just fiktivt, medan det i många fall finns en verklighet i romaner. Återigen handlar det om att romaner inte uppstår i ett vakuum, utan behöver ett rum att utspela sig i. 

Helt klart är Don Delillo en gubbe som imponerar och som kanske kommer att läggas till min lista av favoritgubbar. Jag måste verkligen läsa något. Kanske Noll K. Hur som helst är han en fascinerande man med mycket intressanta tankar, som han hinner dela med sig av i alla fall en aning under detta samtal. Jag älskar hans mycket torra och konstaterande humor. Mycket fascinerande. Dessutom en tillräckligt oamerikansk amerikan för att få ett Nobelpris till och av Svenska Akademien med Horace Engdahl som en av de aderton. 

Elisabeth Åsbrink och Dorit Rabinyan


Elisabeth Åsbrink var den som drog när jag valde att gå på det här samtalet. Hennes bok 1947 är vansinnigt bra.

Dorit Rabinyans senaste bok Borderlife är en kärlekshistoria mellan en judisk kvinna och en palestinsk man, som utspelar sig i New York. Den kommer ut på Norstdts 2018. Att just dessa två författare förs samman är inte så konstigt,  då staten Israel och det som gjorde att den skapades just då och där är en viktig del av 1947 och även i Borderlife.

Finns det hopp i de två böckerna? Nja, säger Åsbrink då hon talar om Rabinyans bok, där kriget långt borta påverkar huvudpersonernas liv, trots att de befinner sig långt bort. Rabinyan berättar om hur hon skrivit en bok om dialog, när kriget blossade upp igen. Hon menade att det blev extra konstigt att boken kom ut just då och att den kanske skulle kännas osann. Istället blev det en bok som gav hopp till läsarna. Hon har sett bilder från fronten, där hennes bok finns med. Boken är kanske inte hoppfull, men har ändå gett hopp.

Året 1947 är ett av hopp och förtvivlan. Staten Isreal skapas officiellt 1948 och under 1947 befann sig Åsbrinks pappa i ett läger, tio år gammal i väntan på ett nytt liv. I Budapest fanns inget liv och mamman placerade honom på en plats där han kunde  Palestina. Lägret var sionistiskt, icke-religiöst och socialistiskt, där de skulle förberedas för ett liv i en judisk stat. När modern dyker upp och erbjuder honom ett val mellan lägret och Budapest och två ungerska korvar gör att han väljer Buapest. Hade han stannat, skulle han rest med skeppet Exodus. Vad skulle hänt om han valt annorlunda? Vad hade hänt om andra val gjorts 1947? Åsbrink säger ändå att det som var hoppfullt 1947 och som hon kan sakna idag är fokuset på det allmänmänskliga och det vi har gemensamt, inte som idag på våra olikheter.

När Borderlife släpptes bannlystes den av utbildningsdepartementet, då boken ansågs uppmana till opassande relationer. Då hade den funnits i 18 månader och helt plötsligt sågs den som farlig för den israeliska identiteten. Rabinyan påpekar att bannlysningen säger mer om Israel idag än om hennes bok. Osäkerheten kring allt som har med dialog att göra är tydlig. Det blir enklare att hålla fast vid den synen om motståndaren demoniseras. I den här boken är motståndaren istället en verklig person, som det går att ha en relation med. Den är inte farlig. Den är mänsklig. Ska det någonsin bli en lösning för människorna i Israel måste de två sidorna börja erkänna varandra i alla fall rent personligt.

Åsbrink talar om huvudpersonens rädsla inför kärleken, som liknar den som utbildningsdepartementet ger uttryck för. Svårigheten finns, säger Rabinyan och även rädslan. Det handlar om rädslan för att kontrolleras av fienden, att bli av med sina unika gener. Det gör att en kärlek som boken beskriver ger huvudpersonen en identitetskris. Hon hade hellre velat älska någon annan. Boken är i första hand en bok om identitet, inte om kärlek. Vem är jag och tänk om, är två frågor som hör ihop, säger Rabinyan. Tänk om din pappa kommit till Israel, säger hon till Åsbrink, då hade det kanske varit du som varit den israeliska författaren som varit hitbjuden för att tala om sin bok i Sverige.

Åsbrinks pappa kom istället till Sverige som flykting som tjugoåring. Alltså tio år efter 1947. Sedan dess har han bara sett framåt, medan Åsbrink själv tittar bakåt. Varför är du så besatt av det förgångna, brukar hennes pappa fråga och visst handlar det om att kompensera för det hon aldrig fått veta. Hennes pappa har självklart påverkats av sin traumatiska barndom. Av krig, svält och flykt. Han skrev ett brev till henne då hon fyllde tio med en mening, som fastnat i henne, “tyck aldrig synd om dig själv”. Att vara ett offer hade ingen plats i faderns liv, han fokuserade på framtiden.

Rabinyan talar om sitt “tänk om” som handlar om hur hon växte upp i ett bra område. Hon fick veta att hennes föräldrar var nära att köpa en lägenhet i ett helt annat område, vilket hade gett henne ett helt annat liv. Hennes identitet formades av platsen där hon växte upp, i en lägenhet som kostade nästan detsamma, men var något helt annat. Fadern menade att det inte hade inte spelat någon roll. Hon hade ändå varit hans dotter. Frågan är vad som påverkar mest.

Åsbrink berättar om ett annat “tänk om”, då hennes bok Och i Wienerwald står träden kvar, som nästan blev översatt till hebreiska. Mannen som ville översätta dem blev dock sparkad, då han sagt nej till 50 shades of Grey. Det blev alltså ingen översättning, men Åsbrink konstaterar att han i alla fall hade bra smak.

Jag konstaterar att läslistan just blivit ännu längre, då Borderlife låter riktigt bra, men jag lyckas inte hitta den. Får leta runt här på Moderna Museet.

Samanta Schweblin och Jerker Virdborg


För mig är Samanta Schweblin en ny bekantskap, men efter att ha läst om hennes senaste bok Räddningsavstånd, blev jag väldigt nyfiken. Hon samtalar här med Jerker Virdborg, en författare jag inte läst något av på väldigt länge. De talar om sin gemensamma fascination för mörker och spänning, en existensiell spänning, snarare än en rent traditionell spänning som finns i thrillers. En spänning som låter oss närma oss avgrunden och sedan kunna ta sig tillbaka med en information som lugnar oss. Hon berättar en historia om sin farfar, som under ett krig tittade in i motståndarnas läger och sedan kunde ge sig tillbaka med viktig information som hjälpte honom och andra Så tänker hon på sina böcker att de kan vara obehagliga, men ge någon slags trött.

Just mörkret och kopplingen mellan författarna utvecklas, då Scweblin kopplar Virdborg till en bok av David Lynch Den gyllene fisken, där han talar om att det gäller att fiska i djupet för att få upp de vackraste och största fiskarna. Hon frågar Virdborg hur han gör när han fiskar. Virdborg talar om hur vår värld har förändrats i Skandinavien och hur han ville gräva där det kan göra ont att gräva. Han håller med om Lynchs metafor om fiske, då han säger sig lätt märka när författare bara fiskar på ytan och faktiskt kan provoceras av det. Schweblin håller med och säger att hon slutar läsa om hon inte tycker att det hon läser är angeläget. Att det är att leka med läsaren och slösa bort hens tid att inte gå på djupet. Mörkret är nödvändigt för djupet. 

Läsaren och författaren sluter en pakt, där det är viktigt redan från första sidan att berättaren är skicklig och inte använder för många onödiga ord. Det räcker med att skriva vit, du behöver inte skriva väldigt, väldigt vit. Det är helt onödigt, säger Schweblin.

Virdborg leder in samtalet på film och stil, då båda studerat film och verkar ha samma förebilder, som t.ex. Lynch. Även den litterära stilen delar de. Inget ska vara onödigt. Håller du med?, frågar han. Plötsligt blir Schweblin så engagerad att hon börjar prata på engelska, något hon inte tänkt göra. Virdborg talar engelska, hon förstår, men svarar på spanska. Nu vet hon att det går, men fortsätter efteråt på spanska. 

Det visuella i filmen har påverkat litteraturen. Inte bara rent visuellt, då visuell litteratur är något annat. Makten i språket är det visuella, att vi ser det skrivna framför oss. Många spanska författare avbryter handlingen för att beskriva, medan de nordamerikanska är mer indirekta när de beskriver, något som påverkat hennes skrivande. Läsaren ska själv få skapa sitt rum, inte behöva läsa beskrivningar om hur saker ska se ut. 

Virdborg kopplar det hon säger till Schweblins senaste bok Räddningstillstånd, som nyss fått en fin recension i DN. Hennes berättelse är skriver i presens och utspelar sig på ett sjukhus. Det som hänt har redan skett, men eftersom huvudpersonen inte minns, blir perspektivet att det händer just ju när minnena ska återfås. Schweblin säger att det tog lång tid för henne att komma fram till hur hon skulle skriva historien. Hon visste vad som skulle hända, men inte hur hon skulle berätta det. De första styckena är väldigt viktiga. Hon kan arbeta i några månader med just dessa stycken. Om man lyckas få till det i början, blir det lättare att sedan komma vidare på det sätt som man vill. Att hitta Davids röst var viktig och det tog tid. 

Virdborg tänker länge innan han börjar skriva och det är viktigt för honom att hitta stämningen. Han vet vart han är på väg och skriver sedan ganska snabbt när han väl tänkt färdigt. Det blir lite skillnad när det är längre texter, då behöver texten få leva mer sitt eget liv. Han jämför det med att duka ett bort för middag och sedan bjuda in andra när de är riktigt, riktigt hungriga. Han dukar sitt bord ordentligt innan han sätter sig ner för att skriva och då är han verkligen utsvulten och skriver snabbt. Men vad gör du om du märker om något saknas, säger Schweblin, som en kniv eller så? Är det bara en kniv är det lugnt, säger Virdborg, men fattas en hel rätt är det värre. 

Schweblin ställer en personlig fråga till Virdborg hur han började bli beroende av litteratur och fick ett behov av att skriva. Han vill ändra ordet till fiktion och menar att just fiktionen var riktigt viktig för honom redan som litet barn. Först genom lek, men senare genom skrivande. Fantasin har stor betydelse i båda fallen. Att han hade tillgång till böcker och läsning väldigt tidigt påverkade självklart också. I skolan skrev de mycket och när han läste det han skrivit för andra tyckte de om det. Skrivandet blev en stor frihet för honom. 

Schweblin talar om att det var ganska likt för henne. Hon berättade för sin mamma, som skrev ner berättelser innan hon kunde skriva själv. Som elvaåring hade hon en kris då hon funderade mycket över sanningen och att det var jobbigt att den inte var objektiv. Hon slutade tala vid den här tiden och svarade inte alls på tilltal. Rektorn skickade henne till en psykoanalytiker, för att “bevisa” att hon var normal. Psykoanalytikern konstaterade att hon var helt normal, men totalt ointresserad av sin omgivning. Sanningen som hon kunde luta emot fann hon i litteraturen. Det blev på så sätt en säker värld. 

Schweblin talar om hur Stockholm är en mycket trygg stad, en av världens säkraste och hur Virdborg skriver om rädslan för hur den försvinner. Han konstaterar att vi troligen skulle tycka att vi befann oss i en totalt overklig värld om vi kom till Sydamerika. Säkert, säger Schweblin. Och det blir avslutet på detta mycket trevliga och intressanta samtal. 

Moses Kilolo och Jalada

Jalada är en pan-afrikansk organisation som uppmanar unga författare att skriva på sina modersmål istället för på kolonialspråken och översättare att arbeta med översättning till en rad afrikanska språk. 

Målet är att texter ska skrivas på alla möjliga språk och dessutom kunna översättas och därmed läsas på dem. Han kontaktade Ngugi wa Thiong’o genom hans son, för att skriva en text som han lovade skulle översättas till minst 10 afrikanska språk. Det kunde han tvinga sina vänner att göra, menade han, men resultatet blev så mycket mer. 

Tanken är att en ny historia ska publiceras varje år och målet är att den ska översättas till så många språk som möjligt. Nästa år planerar de en mobil festival som ska resa runt och sprida texten på en mängd språk i östra Afrika. 

Ngugi wa Thiong’o invigningstalar


Idag invigs Stockholm Literature för min del. Vi anlände till Stockholm lite för sent igår för att hinna till den officiella invigningen. Jag tycker mycket om att festivalen inleds med ett tal. Bland tidigare talare finns Chimamanda Ngozi Adichie och nu är det alltså dags för Ngugi wa Thiong’o. Han inleder med att konstatera att vi kan se honom, men att han inte kunde se oss. 

Thiong’o har bott i Stockholm några år under 80-talet, då han studerade film på Dramatiska institutet. Det blev inga filmer, men en lång rad böcker. Han berättar om hur han brukar ge historier som gåvor vid till exempel födelsedagar. 

En berättelse skrev han till sin dotter. Den handlar om hur armar och ben slåss om makten över kroppen. Hur vi går upprätta, men att en rivalitet existerar. Som det blir när ett jag blir viktigare än ett vi. När det blir så har vi problem, menar Thiong’o. Dottern läste den som en saga, men det är också en berättelse om politik och filosofi. 

Thiong’o berättar om hur hans son skrev till honom om hur en ung författare Moses Kilolo, önskade att Thiong’o skulle skriva en text på sitt språk, som skulle handla om översättning. Målet var att skriva en fantastisk text, men fick skrivkramp. Frustrationen var stor, dö han verkligen ville skriva något bra. Det slutade med att han skickade texten han gett till sin dotter, The Upright Revolution. Den har sedan översatts till över 50 språk, afrikanska liksom europeiska och nu även till svenska. 

Thiong’o talar om vikten av att böcker skrivs på afrikanska språk, inte bara europeiska. Att tanken att berättelser om Afrika ska skrivas på europeiska språk är provocerande. Som om de som byggde pyramiderna gick omkring och pratade engelska, franska eller portugisiska med varandra.

Språket som makt är intressant. Förr var det kolonialmakterna, de vita, som lärde ut de europeiska språken och gjorde dem till maktspråk. Nu fortsätter människor i Afrika att tvinga dessa språk på varandra. Afrika blir därför en kontinent som är gigantisk, men på ett sätt utan språk. Att språken på den afrikanska kontinenten blir en del av den språkliga världen och existerar vid sidan om andra språk är en del av avkolonialiseringen, menar Thiong’o. Troligen var det därför det var så provocerande när han började skriva på kikuyu, istället för på engelska. Det provokativa innehållet nådde då fler och han fängslades utan rättegång. 

När ett folk erövrar ett annat, tvingar de alltid på dem sitt språk. Språket blir alltså en del av kolonialiseringen och så länge det finns kvar fortgår kolonialiseringen även om landet, på pappret, blivit självständigt. Thiong’o tar upp många exempel, inklusive samerna. Kopplingen mellan dem och de afrikanska folken är stark säger han. Nu finns ett statligt stöd för att deras språk ska få finnas och det behövs överallt för att stoppa imperialism. Även översättningar är mycket viktiga för att språk ska kunna närma sig varandra. Det blir då möjligt att skriva på fler språk än de största, men också att nå fler oavsett originalspråk. Även borde översättningar ske till minoritetsspråk, för att fler ska kunna läsa på sina förstaspråk. Översättning hjälper oss att få en gemensam symbolvärld. Ingen nationell kanon, utan en global. Fler röster och fler perspektiv. Dessutom blir det tydligt att inte bara de stora språken kan användas av intellektuella. Alla språk är riktiga, inte bara de som används av kolonialmakterna. 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: